Att se...

 
Att verkligen se en människa är nog något vi sällan gör.

Vi tittar.
Flyktigt.
Ibland inte alls.
Vi tillåter oss inte att se den vi har framför oss.
Låsta i vår egen värld är vi förblindade.

Genom att tvinga oss själva att öppna ögonen kan vi se så mycket mer än vi tidigare har gjort.

Att verkligen se någon.
Ett ansikte.
En personlighet.
Ett hjärta.
En själ.

Det ytliga.
Ögon som vi betraktar, ofta och länge.
Djupt låter vi oss sjunka in i det som finns bakom vår egen spegelbild.
Bakom det glansiga.
Där, där finns det där vi sökt.
Det vackra.
Det glittrande.
Det underbara.

Där, där ser vi det vi sökt.
Där finns svaret.
I ögat kan inget döljas.
Ögat avslöjar allt.

Vidare betraktar vi linjerna som går samman och formar ett ansikte.
Ett ansikte vi lärt oss att känna igen.
Ett ansikte som fått oss att vilja ha mer.
Veta mer.
Ett ansikte som försökt att dölja det vi redan vetat.
Ett ansikte vi lärt oss att älska.

Tillsammans med ögonen och händerna känner vi oss fram.
Vi lär oss känna igen.
Vi lär oss att bli vana att känna.
Känna under våra händer det vi vill ha.
Känslan bränner fast i våra handflator och vi kommer aldrig att glömma.
Inuti sitter det alltid kvar, det vi en gång känt på och det vi aldrig vill vara utan.

En person.
En människa.
Ett yttre och ett inre.

Om vi vågar se och om vi vågar känna har vi allt att vinna.

Jag ser och jag älskar det jag ser.
Det vackraste någonsin.
Aldrig vill jag vara utan det.

Någonsin..