Lizzys world

Har lyckats flytta min blogg men blev tvungen modifiera namnet något... Ni hittar mig numera på:

http://ializzysworld.wordpress.com/

Har nu ägnat en hel del tid till att läsa jobbannonser. Man kan säga mycket om dessa annonser - men det är sällan de är bra kan man säga!

I många många annonser står det att man ska vara självgående. Märkligt ordval har jag alltid tyckt. Enligt min mamma gick jag vid ett år och har alltså varit självgående sen dess.

Eller menar de att man inte ska bry sig om andra utan köra eget race? Men i samma annonser står ju att man ska vara en teamplayer, lagspelare, gilla att jobba i team, ha lätt för att samarbeta. 

I en del annonser står det att man söker en energisk telefonförsäljare! Ni som är slöa och lata göre er icke besvär alltså!

Det är så mycket floskler i de här annonserna. Och när jag går hos min jobbcoach får jag lära mig att man ska plocka upp egna erfarenheter som matchar kraven i annonserna. Nu blir det lite svårt tycker jag. För det innebär att jag nästan blir tvungen att komma med floskler själv!

Har ringt på några annonser - såna där det inte står vem som är arbetsgivare. Hur tänker en sån arbetsgivare? Vi har så dåligt rykte att vi inte vill säga att det är hos oss du ska jobba eller? I båda fallen kom lönekravet upp väldigt tidigt. Den ena tjänsten annonserades i mina ögon som ett jättekul och spännande jobb - trots att jag inte visste vilket företag... Man skulle ha minst 2 års erfarenhet inom området och man skulle ha internationell erfarenhet och man skulle jobba strategiskt för hela Norden. Lät i mina öron rätt kvalificerat. När jag sa vad jag ville min lön skulle ligga på så fick jag besked om att jag låg 15000 för högt! Man ville ha en junior person! Någon som inte hade jobbat mer än två år.

Någonstans måste det ha blivit ett skrivfel i annonsen! Eller så är jag en äkta blondin som inte fattade att det var det de sökte!!

Men jag ger inte upp! Jag kommer igen. Skannar alla möjliga jobbsajter varje dag.

Efter två veckor av min uppsägningstid är det väl dags för några reflektioner... Måste dock erkänna att än så länge har jag haft så himla mycket privata aktiviteter så jag hinner inte riktigt med att känna något. Men ibland kommer det över mig.

Jag är en i statstiken - fast på andra sidan nu. Alltså en som söker jobb. Inte en som har jobb. 

Vissa tillfällen är jag euforisk och andra är jag näst intill skräckslagen. Tänk om jag inte hittar ett nytt jobb! Det är inte så lätt. Det tar längre tid än man tror. Säger många olika människor till mig. Andra säger "klart du får ett nytt jobb". Du som har så många kontakter. 

Jo det kanske jag har. Kontakter alltså. För det är så man söker jobb nuförtiden. Men varför alla dessa annonser då? Jag har lagt upp min profil på jag vet inte hur många jobbsökarsajter och det droppar in många jobbb som jag har kompetens för. Men det är inte så man får jobb.

Hmmm. Vad ska man då göra? Ska jag skita i att skicka in ansökan? Nej det kan jag förstås inte göra men det känns ju lite lagom omöjligt, typ.

Och via min jobbcoach så får jag lära mig att man ska göra mycket research innan man söker. Så att man kan plocka upp de kompetenser som företaget som  söker vill ha - och matcha med mina i det personliga brevet. 

Hmmm. Många annonser anger inte vilket företag det är som söker! Hur ska man då veta??? Och helst ska man ju ringa först. Men om det inte står någon kontaktperson då? Vart ringer man då???

Allt det här får mig att känna mig lite besegrad på förhand - dissad innan man ens fått visa vad man går för. 

Och då är jag ändå lyckligt lottad. Jag har en bra dator. Jag skriver ganska bra. Pratar flytande engelska. Har pluggat en hel del och har en bred erfarenhet. Hur jobbigt måste det inte vara för de som inte är lika lyckligt lottade som jag.

Har ju lovat komma med lite rapporter från mitt nya liv som arbetssökande och det kommer det kommer! Men ikväll kändes det mer angeläget skriva om hur bra jag ändå har det. Jag har fått en fantastisk chans att hitta ett nytt jobb och har inte kniven mot strupen just nu. Jag tjänar bra så jag har råd att leva ett gott liv. Jag lever ensam så jag bestämmer över mitt liv i väldigt stor utsträckning. Det är jag som prioriterar och det är jag som väljer vad jag vill göra när. 

När jag läser en del andras bloggar inser jag att jag är väldigt lyckligt lottad på många sätt. En stor och varm familj utan konflikter och schismer. Vi är inte förskonade från skilsmässor i min familj heller - men det har funnits en ambition hos involverade parter att lösa vardagen och inte skapa konflikt. Jag har ju en del vänner där det inte har fungerat lika bra och jag blir lika deprimerad varje gång jag hör om deras liv. 

Vad är det som driver dessa människor att hela tiden försöka komplicera och förstöra. Jag förstår inte. Är de ledsna? Känner de sig lurade? Är de bittra? Har de aldrig haft någon motgång över huvud taget tidigare i livet? Redan som barn hände det väl saker som gjorde mig besviken men vad har jag för rätt att ta ut det på någon annan resten av livet? Jag har också blivit lämnad och blivit sviken men inte blir livet bättre av att släpa omkring på de känslorna. Visst, jag tror att min tyvärr blir lite mer avvaktande eller reserverad av att ha blivit sviken - men det får inte helt ställa sig i vägen för tron på människor, livet och framtiden. 

Vi har bara ett liv och det är så fruktansvärt kort. Tänk att på ålderns höst inse det - istället för att inse det redan nu!

Vad är det egentligen? Ibland blir jag lite osäker... Vi har Ladies night där bara tjejer är tillåtna som åskådare. Nästa vecka är det tjejkväll på stan - butikerna har lite extra jippon för tjejer. Är det jämställt? Eller är det så att tjejer inte vill vara jämställda? Bara på vissa områden eller?

Jag tycker ju att man ska behandlas och bedömas för sina insatser, kunskaper och erfarenheter - inte för att man är kvinna eller man. Jag vill ha den lön jag förtjänar - för att jag gör ett bra jobb. Och här finns ju massor att göra - det är jag väl medveten om. 

Men frågan är om Ladies night och tjejkväll hos butikerna är rätt väg att gå...

Överreagerar jag när jag tycker att det är roligare med ett blandat samhälle? Det är aldrig bra när det blir för ensidigt. Grupper på jobbet med bara män eller bara kvinnor är inga bra grupper. De fungerar inte lika bra som blandade grupper. Det är i alla fall min erfarenhet.

Vad säger och tycker andra? Intressant få höra.

Under många många år har jag levt efter devisen "hellre ångra nåt jag har gjort än något jag inte gjort". Men det sista kanske året har jag mer och mer känt att jag måste revidera och nu blir det "hellre ångra något jag inte gjort än något jag har gjort". Visst är det konstigt! Jag menar, att man så totalt kan svänga i hur man tänker.

Det finns något gammalt talesätt att "ungdom är bortkastad på ungdomen - för de har inte vett att uppskatta den". Så sant så sant. Inser man när man blir äldre - och det är väl precis det, det handlar om. Som ung är man odödlig och livet är oändligt. Man har kraft men saknar pengar - när man behöver de som bäst...nu har man pengar men ingen ork! Eller så är man så förnuftig att man hellre sparar pengar än gör av med dem... herregud vart ska det sluta!

Åter till ånger. Jag är glad att jag inte gjort vissa saker - verkligen. T.ex. att jag aldrig tatuerat mig. Det är väldigt svårt att ta bort en tatuering. Det blir oftast ganska synliga ärr. Men ännu mer glad är jag att jag inte medvetet sårat andra människor genom att vara oärlig. För det är sånt som man aldrig kan ta tillbaks. Ett förlorat förtroende som för alltid har fått sig en liten eller stor repa. Det går inte att till 100 % lita på en sån person igen. Hur gärna man än vill. Och när man tänker i de här banorna så blir jag så ledsen av att veta att det är hur lätt som helst att helt obetänksamt göra något som gör någon annan ledsen eller besviken. 

Det är då jag känner att det är bättre att ångra något jag inte gjort! Eller ja det är ju förstås att jag gjort en viss  sak som jag är glad att jag inte behöver ångra - om ni förstår vad jag menar!?

Brukar skriva ner saker som jag vill skriva om när jag hör nyheter etc. på radion - eller bara ser saker som får mig att vilja reflektera. Hade några saker sen tidigare i höstas som jag inte kan låta bli kommentera - även om det inte är dagsfärskt...

Stora rubriker på löpsedlarna "så lite får Anna Anka". Oj oj oj. Stackars henne då. De flesta svenskar som skiljer sig får ingenting...om man inte råkar vara gift med någon som har tillgångar och inte skrivit äktenskapsförord. Försörjningsplikt för gemensamma barn är väl det enda man får med sig - vare sig man eller kvinna! Ska jag tycka synd om Anna Anka? Förlåt men det har jag väldigt svårt för. Det verkar väl ändå inte som om hon har blivit så illa behandlad i äktenskapet med Paul. Nej de det är synd om är som vanligt barnen. De kommer alltid att ha långt till mormor och morfar. Hon lär väl få svårt lämna USA... Brukar vara stort problem om barnen är födda i USA och den ena föräldern är amerikan. Men återigen - mest synd om barnen.

Barkbrödet då? Var kommer det in i bilden? Jo jag hörde att det var på modet igen!!! Vadå på modet igen? Har det någonsin varit på modet? När min pappa var liten blandade man bark i brödet för att dryga ut det lilla mjöl man hade. Det var inte mode. Det var armod! Och nu har det blivit hype! Tycker lite synd om de som är gamla och var med på den tiden...och som nu hör att det är på modet! För det är ju inte så att vi måste blanda bark i brödet. Lågkonjunktur eller inte så har vi inte kommit dit än.

Nej nog med gnäll nu. Det är lördag och jag ska ta mig lite premiärglögg så här inför återgång till normaltid.

Har under hösten fått en hel del sms från olika avsändare med uppmaning om att betala. Näst senaste fick jag i september och då vile de ha månadskostnaden. Avsändare var Domstol!!! Idag fick jag ett mess igen - från ett nr. Där hänvisas till att KO inte kommer att ta upp ärendet så det är lika bra att jag betalar. Nu vill de ha drygt 5000 spänn!

Jag kommer förstås inte att betala en krona. Mitt telefonabonnemang upphör i och med att jag slutar på jobbet. Det är ju det telefonnumret de har trakasserat hela tiden. Så - glöm att ni får några pengar från mig :-)

Det är inte klokt vad tiden går fort. Mitt senaste inlägg är från augusti och nu är det nästan november. Vad gör man med all tid som går? Låter den bara gå... Jo. Så är det nog. Tänker på reklamfilmen med Mads Mikkelsen...och jo, jag skulle också gärna åka på semester med honom!

Har haft en höst som präglats av uppsägning och skapa sig ett nytt liv typ. Gemensam överenskommelse med företaget om att sluta men har jobbat där rätt länge så det är ju inte bara att gå ut genom dörren och inte se sig om. Man har massor med härliga och roliga minnen. Utmaningar. Produktlanseringar. Omorganisationer. Kollegor som kommer - kollegor som går. Det är lätt att bli nostalgisk!

Min uppsägningstid börjar på måndag så jag har inte kniven mot strupen. Då kan jag förstås inte låta bli att tänka på alla de som inte har samma förutsättningar och fått samma möjligheter som jag. Och känna mig priviligierad. Sen har det varit mycket att stå i. Fixa telefon. Fixa dator. Ångest ångest ångest. Varför känner man sig nästan alltid lurad? Känns som om så fort man köpt en dator så är den omodern. Dagen efter kommer nyare version av både dator och programvaror. Fast jag måse erkänna jag är jättenöjd med min nya Apple MacBook! Och snygg är den också...

Kommer nog att ha mer tid att skriva nu. Ska försöka reflektera över sånt som kommer att finnas i min nya vardag - och som inte funnits i den där jobbvardagen jag varit delaktig i så länge. 

Har inte blivit mycket skrivet sista tiden. Varit för mycket praktiskt att fixa. Alltifrån tvätt till städ till koka äppelmos!

Har egentligen en hel del ämnen jag skulle vilja skriva om men känner ibland att jag blir för gnällig. Skriver ju mest när jag är upprörd på något eller någon. Eller är det kanske precis det jag ska använda min blogg till? Nej det blir lite tråkigt att alltid skriva upprörd. Bättre hitta saker att bara reflektera över tror jag. Och ibland få ilskna till lite...

Fick Sex & the city-boxen i födelsedagspresent nyligen så nu blir det väldigt mycket av det. Eller ja förresten, försöker begränsa mig till två avsnitt per kväll! När man ser den  serien så slås man många gånger av hur otroligt insnöade amerikaner är. Såg nyligen ett avsnitt när Charlotte förfasade sig över att hon träffat en man som inte var omskuren!!!! Hon tyckte att det var äckligt. Hmmm. Jag har träffat två män i hela mitt liv som varit omskurna! Men jag vet ändå att det i USA är väldigt vanligt - inte pga religiösa skäl utan "hygieniska". Och det klart - i ett land där den kvinnliga delen av befolkningen är paniskt rädda för hår på andra ställen än huvudet så måste en omskuren snopp vara rejält skrämmande - ja snudd på grotesk va???!!!

Fast det klart, om man bor i ett land som har 300 miljoner invånare som i princip lyder under samma lagar och pratar samma språk - så behöver man ju inte lära sig så himla mycket om resten av världen. Till skillnad från oss lilleputtländer som gärna ger oss ut och upptäcker resten av världen. Gör vi det för att vi måste - eller för att vi vill?