Dåligt samvete?

Efter två veckor av min uppsägningstid är det väl dags för några reflektioner... Måste dock erkänna att än så länge har jag haft så himla mycket privata aktiviteter så jag hinner inte riktigt med att känna något. Men ibland kommer det över mig.

Jag är en i statstiken - fast på andra sidan nu. Alltså en som söker jobb. Inte en som har jobb. 

Vissa tillfällen är jag euforisk och andra är jag näst intill skräckslagen. Tänk om jag inte hittar ett nytt jobb! Det är inte så lätt. Det tar längre tid än man tror. Säger många olika människor till mig. Andra säger "klart du får ett nytt jobb". Du som har så många kontakter. 

Jo det kanske jag har. Kontakter alltså. För det är så man söker jobb nuförtiden. Men varför alla dessa annonser då? Jag har lagt upp min profil på jag vet inte hur många jobbsökarsajter och det droppar in många jobbb som jag har kompetens för. Men det är inte så man får jobb.

Hmmm. Vad ska man då göra? Ska jag skita i att skicka in ansökan? Nej det kan jag förstås inte göra men det känns ju lite lagom omöjligt, typ.

Och via min jobbcoach så får jag lära mig att man ska göra mycket research innan man söker. Så att man kan plocka upp de kompetenser som företaget som  söker vill ha - och matcha med mina i det personliga brevet. 

Hmmm. Många annonser anger inte vilket företag det är som söker! Hur ska man då veta??? Och helst ska man ju ringa först. Men om det inte står någon kontaktperson då? Vart ringer man då???

Allt det här får mig att känna mig lite besegrad på förhand - dissad innan man ens fått visa vad man går för. 

Och då är jag ändå lyckligt lottad. Jag har en bra dator. Jag skriver ganska bra. Pratar flytande engelska. Har pluggat en hel del och har en bred erfarenhet. Hur jobbigt måste det inte vara för de som inte är lika lyckligt lottade som jag.