Vad bra jag har det ändå...

Har ju lovat komma med lite rapporter från mitt nya liv som arbetssökande och det kommer det kommer! Men ikväll kändes det mer angeläget skriva om hur bra jag ändå har det. Jag har fått en fantastisk chans att hitta ett nytt jobb och har inte kniven mot strupen just nu. Jag tjänar bra så jag har råd att leva ett gott liv. Jag lever ensam så jag bestämmer över mitt liv i väldigt stor utsträckning. Det är jag som prioriterar och det är jag som väljer vad jag vill göra när. 

När jag läser en del andras bloggar inser jag att jag är väldigt lyckligt lottad på många sätt. En stor och varm familj utan konflikter och schismer. Vi är inte förskonade från skilsmässor i min familj heller - men det har funnits en ambition hos involverade parter att lösa vardagen och inte skapa konflikt. Jag har ju en del vänner där det inte har fungerat lika bra och jag blir lika deprimerad varje gång jag hör om deras liv. 

Vad är det som driver dessa människor att hela tiden försöka komplicera och förstöra. Jag förstår inte. Är de ledsna? Känner de sig lurade? Är de bittra? Har de aldrig haft någon motgång över huvud taget tidigare i livet? Redan som barn hände det väl saker som gjorde mig besviken men vad har jag för rätt att ta ut det på någon annan resten av livet? Jag har också blivit lämnad och blivit sviken men inte blir livet bättre av att släpa omkring på de känslorna. Visst, jag tror att min tyvärr blir lite mer avvaktande eller reserverad av att ha blivit sviken - men det får inte helt ställa sig i vägen för tron på människor, livet och framtiden. 

Vi har bara ett liv och det är så fruktansvärt kort. Tänk att på ålderns höst inse det - istället för att inse det redan nu!