Lögnaren

Sedan jag skrev sist så har mina barn blivit fyra och sju år gamla. Jag och deras pappa har separerat så nu är jag varannan-vecka-mamma och det är det värsta som finns. Det känns som om jag bara får leva halva livet med mina barn. Tycker så synd om dom små liven som får flacka fram och tillbaka. Usch, det finns inget bra sätt alls att lösa det här på.

Det veckor jag inte har barnan så försöker jag hinna med allt jag inte kan göra när de är hos mig. Och när de är hos mig försöker jag ägna så mycket tid åt dem som möjligt och hinner inte med någonting.

Men jag räcker inte till. Vet inte hur alla andra fixar det. Jag gör det i alla fall inte. Snart är typ alla mina vänner sura på mig för att jag är en så dålig kompis.

Svårt..... Har börjat jobba efter föräldrarledigheten och det är så svårt att få tiden att räcka till! Men jag kan inte riktigt släppa den är bloggen, jag är inne titt som tätt och håller lite koll på vad mina när och kära bloggar om...

Funderar lite på att radera bloggen och starta om på nytt, fast det är ju inte så lätt heller. Eller ja, rent tekniskt är det ju superenkelt, men ja, ni vet....  

Nä, jag får fundera lite till.. .

Jag är så jäkla vanlig. Jag klär mig vanligt, har ett vanligt jobb, ett vanligt boende, en vanlig familj, en vanlig frisyr, ett vanligt förnamn och ett av Sveriges vanligaste efternamn.

Såklart är alla människor ovanliga och unika, men det är inte det jag menar. Min utsida avspeglar inte min insida. Jag är mer punk! I alla fall på insidan, på utsidan skulle jag inte längre våga sticka ut så mycket.

Men att vara punkare innebär att skita i vad andra tycker och göra som man själv vill, så om inte min utsida avspeglar min insida så är jag ju inte särskillt punk. Då skulle jag ju inte ha dom här tankarna.

Milde himmel vad luddigt det här blev! Det är ju inget fel med att vara vanlig, men f-n vad tråkigt det kan kännas ibland. Jag skulle vilja vara vanlig på ett ovanligare sätt. På ett bra sätt.

Min lilla pluttskrutt börjar bli stor. Kan inte fatta hur fort tiden går.

Vi har ju haft stolarna liggandes på golvet under en längre tid för han klättrar så mycket, men nu står de som de ska igen. Ser mycket finare ut. Ibland när han vill diska flyttar han på en stol, men annars är han jätteduktig. Brukar lägga en handduk under stolen när han vill diska så det gör ju ingenting att det blir lite blött.

Nu hoppas jag bara att han ska tröttna på att prova skor. Han har lärt sig öppna garderoben där skorna står, och favoriterna är mina skor med klackar. Så fort jag vänder ryggen till sätter han på sig dem, sen klampar han runt på parketten så fort och hårt han bara. Parketten behöver ändå slipas, så det är ingen fara, men vad det låter mycket!! Grannarna måste bli galna.

Sen blir han galen när man tar av honom skorna. Helst skulle han nog sova i gummistövlar. Ibland när vi ska gå ut ska han absolut ha gummistövlar. Känns så fånigt på något vis när han har dem fast det inte är blött ute. Det spelar ju ingen roll, men jag känner mig ändå som en slarvmamma på något vis. =)

Idag klappade han en humla förresten. Jag trodde bara han satt på huk och tittade på något, men så när jag gick och kollade så satt han och klappade på en humla. Fast både han och humlan klarade sig. Myran som han senare råkade äta upp hade inte samma tur! =)

Har följt debatten och kan inte låta bli att lägga mig i!

I en perfekt värld hade han såklart fått gå själv. I en värld där tid inte var något problem, där det inte gjorde något om det middag klockan åtta på kvällen istället för klockan fem. I en perfekt värld där 1½-åringens storebror hade en ängels tålamod och inte bryr sig ett dugg om att lillebror KONSTANT springer åt fel håll (spelar ingen roll vilket håll vi ska gå åt, han springer i alla fall åt ett annat =).

I denna perfekt värld skulle jag hålla min lilla plutt i handen och han skulle snällt gå brevid mig. Han skulle lyssna på vad jag sa och jag skulle på ett pedagogist sätt vägleda honom.

Nu är det inte så. Inte ens i närheten. Visst kan han gå och hålla handen ibland, men oftast blir han vansining och känner sig fastlåst. Ibland kommer han också när jag ropar och ibland går han åt rätt håll, men de gångerna är så få så jag kan räkna dem på min ena hand.

När vi är ute och leker har jag självfallet inte ngt sele på honom, men när vi ska gå någonstans så åker selet oftast på. Alternativet hade varit att sätta ner honom i vagnen, det är ju det absolut smidigaste sättet för föräldern. Inte så kul för barnet däremot, i alla fall inte för mina barn som har hur mycket spring i benen som helst.

Om någon tycker att jag är en dålig förälder som inte har koll på mitt barn så får de stå för dem. Deras barn kanske var "duktiga", men jag är övertygad om att barn är olika och inte alls stöpta i samma form. Om någon tycker det ser roligt ut så får det stå för dem, det bjuder jag på. Mitt barn får röra på sig och är nöjd, och det är huvudsaken. Nu är han ju snart två år och snart är selet ett minne blott.

Med selet på så kan vi ta oss från A till B och alla är nöjda och glada. Visst måste det få ta tid när en liten knatte ska gå själv, men han går åt rätt håll iaf! Med lite tur kanske jag hinner få middagen klar till klockan sex iallafall.

Jo, ibland (ganska ofta) får jag för mit att börja ett nytt hälsosammare liv. Tänker alltid att jag ska börja på måndag.

Undrar varför det jämt är så, att man måste börja just på en måndag, bara för att det är första dagen på veckan. Varför inte börja på en onsdag? Eller varför inte nu, precis på en gång =)

Nä, jag börjar på måndag!

Precis när alla tröttnat på facebook så börjar jag... Blev övertalad av en kompis, men jag måste erkänna att jag inte riktigt förstår vitsen... Det är ju kul att kunna hitta gamla kompisar och att kolla i andras fotoalbum, men resten tar ju bara en massa tid. Känns som superwall och funwall är sånt som man fick på mail förut. Märkligt.

Annars så är allt bara bra, förutom att jag råkat sätta i mig nästan en hel påse Polly. Började må lite illa men så en stund senare så satt jag och mumsade igen. Jag är inte ens sugen på godis.

Jag vill bli kär. Sådär så det pirra i magen. Tokkär. Skulle vara så härligt! Om jag fick alltså.

Önskar att jag kunde bli så kär i min karl igen! Jag skulle kunna ge så mycket, jag skulle kunna göra honom till världens lyckligaste man!! F-n vad jag önskar att han kunde fatta det! Vi skulle kunna vara världens lyckligaste, bara han var villig att möta mig med det jag vill och det jag tycker är viktigt. Nu är det inte så och det är väl inget att gnälla över. Det är som det är. Det kunde ha varit värre.

Just nu har jag tänkt att ta mitt pick och pack och fly så långt näsan räcker så fort barnen är stora nog att flyga själva. Det är bara en sisådär 17 år kvar till dess... :-|

Till dess får jag nöja mig med att dagdrömma om hur det skulle kunna vara.

För ett par inlägg sen så skrev jag om min korkade kollega. När jag började jobba med henne så undrade jag faktiskt hur det skulle gå. Denna ursnygga, prefekt sminkade, ganska unga tjej och jag verkade inte ha någonting alls gemensamt. Det var som om vi var från två olika planeter.

Nu har det gått några månader och jag är så glad att jag fick chansen (och blev tvingad =) att lära känna henne. Jag har lärt mig så mycket!! Jag har vuxit så mycket som människa och fått en mängd nya insikter.

Nu kan hon inte jobba kvar och ska snart sluta, men jag är så glad och tacksam för det som varit. Det känns nästan som om det var meningen att våra liv skulle korsas. Vi pratade om det häromdagen och hon tycker likadant. Vi har lärt så mycket av varann och stärkt varann så mycket fast på olika sätt och på olika områden. Hon har verkligen gjort en skillnad för mig.

Otroligt vad man kan lära sig av människor. Jag vet i alla fall att jag aldrig mer ska döma någon efter ålder eller utseende och jag ska ALDRIG mer döma ut någon som kanske inte är så smart. Nu gäller det bara att inte falla tillbaka utan att fortsätta jobba med mig själv.

Det är inte mig själv det gäller utan en ganska ytlig bekant, men jag tycker så synd om henne.

Vad ska man säga till någon när kärleken är slut? Eller, det är väl det som är problemet, kärleken är inte slut, men förhållandet är det.

Känns som om det inte finns något att säga eller göra som tröst, allt blir så klyschigt.

Det här är ingen som behöver svara på, det är bara mina egna funderingar som jag har.

Min sambo och jag har det inget vidare. Bollen ligger hos honom nu, men han gör ingenting. Nu börjar det gå så långt att jag knappt vill att det ska bli bra heller. Han är snäll och så men det räcker inte. Frågan är vad jag egentligen vill. Det är svårt, jag vet knappt om jag vill att det ska bli bra längre.

Har försökt säga till honom att vårt förhållande måste ha näring för att överleva, annars vissnar det ihop. Ingenting har hänt, och jag är rädd att jag vissnat nu. Jag vet inte vad jag ska göra.

Jag vill inte separera och bara se mina barn varannan vecka. Det är ingen lösning. Just nu tror jag absolut inte att barnen far illa. Jag och sambon är goda vänner som är trevliga mot varann och hittar på saker på helgerna med barnen. Vi bråkar inte och det är inte frostigt.

Tänkte om jag kanske ska stanna tills yngsta sonen är tre år iaf. Då har vi i alla fall tagit oss igenom de slitiga småbarnsåren. Kanske blir det bättre då?

Säg vad du vill, men jag tror inte barn tycker det är så himla kul att flytta runt mellan mamma och pappa varanann vecka. Jag är skyldig dem att försöka. Fast jag har ingen lust att försöka längre. J-a moment 22.!

Min kollega som jag jobbar med är korkad, riktigt korkad. Hon läser aldrig en dagstidning och ser inte på nyheter. Sen tar det också lång tid för henne att förstå och hon fäller ofta dumma kommentarer.

Häromdagen upptäckte jag att hon gjorde en enkel arbetsuppgift fel. Jag visade henne hur hon skulle göra och tänkte att hon kanske missuppfattat. Sen idag visade det sig att hon fortfarande gör fel. Jag försökte förklara hela flödet för henne så hon skulle förstå varför hon var tvungen att göra på ett annat sätt, men hon verkade i alla fall inte förstå. Kände hur irritationen började komma då det var en så enkel uppgift så hon borde verkligen förstå!

Sen började jag fundera, vad spelar det egentligen för roll om hon inte är så smart? Hon är en kul och snäll tjejj, och hon är bra på en massa saker som jag aldrig kommer kunna! Tänk om någon blivit irriterad på mig för att jag inte förstod på en gång? Det ska ju egentligen inte spela någon roll, det är väl bara att förklara några gånger extra. Jag blir nästan förvånad över mig själv, varför blev jag så irriterad? Det är inte första gången heller som jag blir irriterad bara för att ngn frågar en gång för mycket. Usch, nu ska jag verkligen bättra mig, vem är det annars som är korkad?

Min kompis ska döpa sitt barn snart, jag skulle vilja hitta den perfekta doppresenten, men det är så svåååårt! I en perfekt värld så ska jag surfa runt på nätet och hitta den perfekta presenten, men jag tar mig aldrig tid. På kvällarna är det så mycket att göra så när allt är klart känner jag mig som en urvriden trasa som bara vill hälla ut mig själv på soffan.

Jag har skrivit om min kompis förut. Vi har kommit varann ganska nära på sistone och jag var orolig för att hon skulle fråga om jag ville bli gudmor. Jag ville inte det för min kompis har ljugit om en massa konstiga saker och jag kände att jag måste ta upp det med henne först i så fall. Jag har ingen lust med det heller så det hade blivit en konstig situation.

Nu löste sig det av sig själv för en tid sedan. Vi satt och pratade om gudföräldrar och hon sa att hon inte bara ville att en fadder var en person som gav lite extra presenter vid jul och födelsedagar, utan hon ville att den personen skulle bli en extra vuxen som barnen sen skulle kunna vända sig till när den blev större och kanske hade funderingar.

Jag sa att tanken var god men det kan nog vara svårt att hitta en sån person. Det kräver ju en hel del tid och engagemang från den vuxna för att barnet ska få det förtrorendet och jag tror inte vuxna som är mitt i livet med egna barn riktigt har den tiden. Jag är gudmor åt min kusin och jag har nog bara varit en sån som min kompis inte vill ha, en som ger lite extra presenter... Men dom har också mycket i sitt liv och vi umgicks inte ens särskillt mycket innan, så jag tror inte dom krävde mer av mig heller...

Sen sa jag också till min kompis att om jag skulle ha döpt mina barn så hade jag nog inte valt en kompis som fadder utan en släkting. Tyvärr är det ju ofta så att vänskap förändras genom åren och det är inte alls säkert att man är vänner om 20 år... (fast jag hade kanske valt en kompis ändå - jag sa mest så för att jag inte ville bli gudmor åt hennes son... =)

Men visst är det så att hon har rätt i att en fadder ska vara som en mentor för barnet, det skulle vara fint tycker jag... Många är nog också det, men långt ifrån alla...

Hinner inte blogga nuförtiden, min bärbara dator har inte kvar sitt internet och då kan jag inte vara lika hemlig längre.

Har god lust att radera bloggen ibland, men samtidigt känns sen kul att ha kvar, snart kommer jag kanske igång igen.

Funderar lite på att ha det här som en gnällblogg, där jag bara skriver av mig när något känns jobbigt. Fast det blir samtidigt så trist, då ger jag ju på något sätt intrycket av att jag alltid känner så, och så är det ju inte...

Annars har det hänt ingenting och massor sen sist. Som vanligt. Det största är väl att jag har börjat jobba igen. Känns riktigt bra faktiskt. Som den hemska mamma jag ofta känner mig som så får jag väl erkänna att jag tycker det kan vara skönt att vara ifrån min gnälliga 4½-åring. Skriver med om det sen.

Annars har det inte hänt något mellan mig och sambon sen sist. Han har lovat att vi ska prata med varann, men hitills har det varit tyst. Fick en härdsmälta i helgen och påpekade (bland annat) att jag tyckte det var konstigt att han väljer den att vara så tyst, det har ändå gått över två månader! Då sa han att han inte visste vad han skulle säga för han ville inte att jag skulle bli arg. Ska det vara så farligt då? Det är väl inte hela världen om man blir arg på varann ibland, hellre det än att det tar slut helt!

Nu har jag börjat sova på en madrass i vardagsrummet. Officiellt är det för att jag inte står ut med hans snarkningar (dom ÄR faktiskt jobbiga) men egentligen är det nog för att jag vill att något ska hända!

Ha det så bra!

Orden har tagit slut... Kanske är julstressen som gör det? Fast jag är klar med julklapparna och maten är köpt och granen står på ballkongen och väntar på att bli klädd. Känner mig inte så där överdrivet stressad precis. Vet inte, jag har ingenting att skriva om.

Efter jul och nyår ska jag börja jobba. Nu har jag varit hemma i 1½ år, var har tiden tagit vägen??? Den här tiden kommer aldrig tillbaka, jag kommer aldrig mer vara med mina barn så här mycket. Eller jo, på semestern och så, men jag kommer aldrig mer ha så här mycket vardag med dem.

Igår var jag och 4-åriga sonen iväg till min bror. 1-åringen och sambon kunde inte följa med. Kändes jättekonstigt att inte behöva ta med vagn, sköntväska nappar och allt som vanligtvis släpas på. Sen när vi kom dit kunde jag sitta ner och prata med de vuxna och 4-åringen roade sig själv. Han kan ju förse sig själv med fika och sen fanns det andra barn han lekte med. Vilken lyx!

Så det är ju inte bara av ondo att barnen blir större, det är gansak skönt också. Känns ändå så vemodigt att börja jobba igen...

Har vapenvila med karlsloken nu. Orkar inte vara sur på honom. Bollen ligger hos honom men han rullar sakta, nästan obemärkt över den till mig igen. Irriterande. Uppvaktning, uppskattning, uppmärksamhet - att det vara så svårt? Jag kan inte ge mer nu förren jag får lite tillbaka. Jag kan få det här förhållandet att fungera hur snabbt som helst, så han blir nöjd, men nu har jag gjort det så länge och jag vill att han också ska försöka.

Nu är vi i alla fall vänner. Pratar om jobb och barn och jul och ni vet, allt möjligt. Utom just det som jag vill prata om. Men den här gången tänker jag inte ge mig. Tror jag. Nu har jag gjort klart för honom var jag står och vad jag vill och hur jag vill att vi ska göra. Nu är det upp till honom att antingen göra som jag tycker, eller säga emot om han t ycker något annat. Vi behöver ju inte vara överens om allting, men jag tycker det är så konstigt när han håller med mig när jag pratar men sen blir det aldrig någon förändring.

Om jag till exempel säger att jag behöver och vill ha lite uppvaktning och uppskattning så kan ju han alltid säga ifrån om han nu inte kan ge det. Jag behöver ingen weekend till Paris utan det kan räcka med en gullig lapp på köksbordet eller en krukväxt från ICA.

Jag håller på att förvandlas till häxan surtant tror jag. Igår var han trött efter jobbet och höll på att somna på soffan redan vid åtta-tiden. Mitt gamla jag hade kanske hämtat en kopp te och pysslat om honom, men inte nu inte. Icke. Nä jag tänker "Hahaha, nu får han känna på att vara trött! Rätt åt honom, sådär trött har jag varit i 1½ år!!!" Jag vill inte känna så, men det är så trist att det jämt ska vara jag som är gullig mot honom, han är inte det mot mig.

Det här var sista gnäll-bloggen på ett tag. Ikväll ska vi försöka oss på 5-minuters-metoden för att få lillbuset att sova hela natten. Önska mig lycka till!

Jag orkar inte inte skriva om varför jag valde att skaffa barn med min sambo.Det gick ju egentligen åt fel håll redan innan barnen kom, men vi ville nog inte se det då för vi älskar ju ändå varann och VILL att det ska fungera.  För även om ingen av mina graviditeter var planerade så var det ändå vårt val att skaffa barn och vi blev också glada. Nu är det upp till oss att få det här att fungera!

Mina barn ska inte få lida för att jag gjorde fel. Det finns många som säger att barnen till och med kan må bättre efter att föräldrarna flyttat isär, och det kanske stämmer för vissa, men inte för oss. Om vi separerade skulle till exempel vi båda vara tvugna att jobba heltid för att få det att gå ihop ekonomiskt. Dagis från 07:00 - 18:00, njeeee det är ingen lösning.

Sen ska barnen få bo i en kapsäck utan att ha någon egentlig bas, nä usch. Sen får vi föräldrar bara träffa barnen varannan vecka och det tror jag inte vi klarar av!

Jag tror de flesta barn vill att mamma och pappa ska bo ihop. Vi bråkar ju inte och barnen far inte illa och på något sätt SKA vi få det här att fungera. Jag trillar ner i svackor ibland (typ nu) men snart kanske han fattar. Snart kanske...

Nu har jag pratat med honom igen, för han säger ju som vanligt ingenting... Nu ligger bollen hos honom och jag vill att han gör något bra av det. Tyvärr så rullar han sakta, sakta över den till mig. Vet inte riktigt hur han gör, men det gör bara att jag exploderar ännu fortare nästa gång för vi löser aldrig någonting. Jag vill att han antingen säger hur han vill ha det och hur han vill att vi ska nå dit, eller så vill jag att han ändrar sig så det märks och så vi jobbar åt samma håll.

Ibland kan det behövas en kram, liten uppmuntande ord eller bara lite förståelse. Förra veckan vaknade 1-åringen klockan ett en natt och somnade om klockan fyra. Sen vaknade han igen klockan sex och då skakade jag liv i sambon så han fick ta över.

Han visste att jag varit uppe hela natten brydde sig inte om att fråga hur natten gått utan verkade mest vilja gå och lägga sig igen. Jag blev sur och då verkade han mest bara tycka jag var konstig och att jag överreagerade. Spelar ingen roll om jag gjorde det, hade ju nästan inte sovit på hela natten så det är väl inte konstigt...?

När han sen åkte till jobbet skrev jag ett långt mail till honom där jag försökte förklara mig. Skrev också att det är viktigt att vi pratar med varann, det gör väl inget om vi inte är överrens hela tiden eller om vi blir sura ibland? Men jag blir galen på den här j-a tystnaden!

I helgen frågade om han fått mitt mail och då svarade han att han hade tänkt att prata med mig. Men icke... Så j-a jobbigt. Jag kokar över så otroligt lätt för minsta lilla när vi lägger locket på såhär!

Jag vet att vi borde gå på familjerådgivning eller nått, men jag har ingen lust. Fortsättning följer...

Har god lust att ta mitt pick och pack och fly från min oförstående neandertalare till sambo, men istället så försöker jag tänka på bra saker. Två saker har fått mig på bra humör idag:

Jo, först tycker jag det är mysigt med advent. Ser så härligt ut med ljusstakar och stjärnor i allas fönter. Jag gillar det!

Sen var vi och köpte julklappar idag och då satt Louise Hallin och Linda Nyberg där och pratade om barn och relationer och pushade för sin bok. Jättekul!

En till bra sak är jag bakade lussebullar igår. Fantastiskt! Nu har jag bakat två ggr i år! Snart kanske till och med jag blir en bullmamma! Med bullmage... Jag har kanske ingen i ugnen, men väl utanför! =)

Idag har jag och 4-åringen bakat lussebullar. Jag har ätit så mycket deg och så fruktansvärt många bullar så nu ser min mage ut som en stor badboll. Vet ni vad jag gör nu (förutom bloggar)? Äter godis! Vilket pucko jag är. Det är inte ens gott längre.

Sa åt sonen att inte äta så mycket deg och bullar, jag kanske borde lyssna på mina egna visa ord...