Lönebloggen

Det blev ett avtal för plåtslagerierna och VVS, till slut.

Som vanligt utropar sig båda parter som segrare.

Arbetsgivarna hävdar att det hela tiden varit lärlingslönerna som varit problemet. Den frågan skjuts till en arbetsgrupp.

Byggnads har fått igen om fyra timmars arbetstidsförkortning, och begränsningar av arbetsgivarnas rätt att beordra övertid.

Utifrån ser det ut som facket har störst anledning att jubla. Och det handlar inte bara om att två krav borde vara mer än en.

Framför allt handlar det om att arbetsgivarna - till sist - tvingats acceptera att arbetsmarknadskonflikter bara kan lösas vid förhandlingsbordet.

Inte i domstol, och inte på debattsidor eller med tidningsannonser.

Det är nämligen där Plåtslagerierna och VVS-företagen - ivrigt påhejade av Svenskt Näringsliv - valt att utkämpa en stor del av den senaste månadens konflikt.

Det har inte blivit någon succé. Och det känns väldigt skönt.

Ingvar Persson

Den här våren har handlat mycket om arbetsgivare som inte velat förhandla. Exemplen är hur många som helst.

Som handlarna, där ingenting alls hände innan medlarna kopplades in. Eller som plåtslagerierna och VVS-företagen. Under en månads strejk har arbetsgivarna ägnat sig åt juridiska krumbukter, annonskampanjer och ett flitigt artikelskrivande. Men de har inte förhandlat, inte på allvar.

Frågan är ändå om inte Hotellens och restaurangernas arbetsgivarorganisation Visita tar priset. 31 minuter, så länge lät arbetsgivarna enligt Hotell- och restaurangfackets ordförande Ella Niia förhandlingarna med Hotell- och Restaurangfacket pågå innan de tyckte det var dags att kalla in statliga medlare.

Sedan dess har arbetsgivarna vägrat sätta sig vid förhandlingsbordet, i alla fall utan medlarnas sällskap.

Ingenting har hjälpt, inte ens att facket sagt upp avtalet i ett försök att få i gång samtal.

Det är absurt, en flykt från det partsansvar som bygger den svenska modellen och ett missbruk som borde göra Medlingsinstitutet rasande eftersom det sätter hela institutionens trovärdighet i fråga.

Nu tvingas Hotell- och Restaurangfacket varsla om strejk för drygt tusen anställda på 11 stora arbetsplatser. Målet är fortfarande att få i gång förhandlingar och nå ett avtal, men misslyckas det blir det konflikt från den 8 juni.

Visita beklagar sig förstås på sin hemsida, och påstår att man hela tiden velat förhandla. Men genom medlare.

Men krögarna har faktiskt ingen anledning att beklaga sig. En arbetsgivare som inte tycker att det är värt mer än 31 minuters samtal att försöka hitta en lösning utan statens hjälp förtjänar faktiskt ett varsel.

Ingvar Persson

När jag för några månader sedan deltog vid ett seminarium om avtalsrörelsen fick jag frågan hur arbetsmarknaden skulle få mer medieuppmärksamhet.

Jag hade inget riktigt bra svar då, men tänkte senare att jag borde ha svarat:

"Ta konflikterna, om det är uppmärksamhet ni är ute efter".

En sådan där smart kommentar som kommer för en när det redan är för sent.

Nu undrar jag om det kanske inte var lika bra att jag inte sa det. Det verkar nämligen inte ens som en konflikt kan skapa någon uppmärksamhet. I alla fall inte om vi ska döma efter situationen i förhandlingarna mellan Byggnads och arbetsgivarna inom VVS och plåt.

Det har snart gått en månad sedan konflikten inleddes den 25 april. Då handlade det om strejk för 1200 anställda på 14 företag.

Facket hävdade att det handlade om att få arbetsgivarna till förhandlingsbordet för att prata om kraven på kortare arbetstid och rättvisa löner för lärlingarna.

Sedan dess har tiden gått. Byggnads har utvidgat strejken, det senaste steget i dag. Arbetsgivarna har - utan framgång - stämt facket inför Arbetsdomstolen. Man har annonserat i dagstidningarna, och man har varslat om lockout av 900 anställda som ska bryta ut i morgon.

En sak har man dock inte gjort, förhandlat om de fackliga kraven på kortare arbetslid och rättvisare behandling av lärlingarna. Inte på allvar.

Det är därför konflikten pågår, och allt fler byggnadsarbeten inte blir utförda.

Möjligen finns det en möjlighet att bryta mönstret nu. Parterna har haft kontakt sedan i söndags, och just nu sitter arbetsgivarna i möte för att diskutera om förhandlingarna ska fortsätta.

Det borde de göra. Konflikten kan nämligen varken avslutas i domstol eller i tidningarnas annonsspalter. Den kan bara avslutas vid förhandlingsbordet.

Ingvar Persson

Landet drar en suck av lättnad. Det blir ingen strejk på Sveriges Radio och TV. Melodikrysset och Claes Elfsberg är räddade. I sista stund gav arbetsgivarna upp motståndet mot individgarantier. Det är märkligt vilken övertalningsförmåga en hotande strejk trots allt kan ha.

För bilprovarna hjälpte det dock inte. Där strejkar nu en del av Unionens medlemmar, och 88 stationer ska hålla stängt.

Jag kan inte låta bli att känna en viss häpnad. Om det är ett fackförbund jag inte trodde skulle hamna i konflikt i årets avtalsrörelse så vore det just Unionen. Förbundet är trots allt det enda som har ett avtal om att låta industrins löneökningstakt styra resten av arbetsmarknaden, och Cecilia Fahlberg har inte precis gjort någon hemlighet av sin lojalitet med "märket".

Det måste ha krävt en alldeles speciell okänslighet av arbetsgivarna i Almega för att lyckas provocera fram en strejk från just Unionen, i alla fall i år.

Ingvar Persson

I morgon blir ännu en spännande dag i årets avtalsrörelse, och kanske inte så lite typisk.

Av allt att döma blir det strejk på bilprovningen, och antagligen på public service också. Körförbud och svart i rutan, åtminstone när det gäller TV 2.

Det märkligaste med den konflikten är kanske inte att det blir strejk, utan vad den gäller. Det är nämligen Unionens medlemmar som är varslade om konflikt. Och just det fackförbundet har nu faktiskt en alldeles speciell roll i svensk lönebildning.

Det är nämligen det enda förbund som kan sägas ha knutit sina egna avtal på andra områden till industrins märke. Unionen är ju nämligen både part i det nya industriavtalet, och företrädare för många anställda på andra avtalsområden.

Och ingen har behövt tvivla på att Unionen tagit rollen som centrum för disciplin och arbetsfred på allvar. Att arbetsgivarna i Almega trots det lyckats få förhandlingarna att haverera måste betraktas som en prestation.

Dessutom har Arbetsdomstolen lovat ett preliminärt besked i frågan om Byggnads strejk för rörmokare och plåtslagare är laglig.

Arbetsgivarnas anklagelse tillhör det mer spektakulära i genren. Facket anklagas för föreningsrättskränkning. I Byggnadsarbetaren är Robert Jakobsson upprörd över att konflikten drabbar företag som är medlemmar i arbetsgivarorganisationen.

"Som skäl för strejken har Byggnads offentligt angett att stridsåtgärderna utlösts på grund av att de varslade företagen är medlemmar i VVS Företagen och Plåtslageriernas Riksförbund samt har deltagit i Svenskt Näringslivs arbetsgivarsamverkan", säger han.

Nu är det ju just med VVS Företagen och Plåtslageriernas Riksförbund Byggnads vill ha ett avtal, så kanske är det inte så konstigt om konfliktåtgärderna riktar sig mot medlemmarna i de organisationerna.

Man kan fråga sig vad arbetsgivarna hade sagt om man i stället stängt PEAB:s verksamhet?

Om Arbetsdomstolen - mot allt förnuft - skulle gå på arbetsgivarnas linje vore det ett hårt slag mot konflikträtten. Men så illa ska det förhoppningsvis inte behöva gå.

Ingvar Persson

Jan Björklund lyckades knycka showen efter Kommunals och SKL:s uppgörelse i helgen. Med folkpartistisk känsla för bisaken har han fått diskussionen att handla om ungdomslöner - sänkta ungdomslöner.

Det är möjligt att det nya avtalets olika former för introduktionsanställningar kommer att sänka trösklarna till arbetsmarknaden något. Det är också möjligt att de kan underlätta rekryteringen av personal till välfärden en smula.

Däremot kommer de inte att leda till det Björklund och hans centerpartistiska kumpaner faktiskt önskar sig, en större lönespridning och en ännu hårdare lönekonkurrens mellan olika anställda. Därmed borde vi kunna bortse från Björklund.

Ändå tar han alltså plats, och det är synd.

Avtalet mellan Kommunal och SKL är nämligen värt en bättre diskussion.

I stort sett följer det mönstren från andra avtal som tecknats under våren. Krontalspåslag och introduktionsanställningar. Ett års avtalstid. Arbetsgivarna hävdar att avtalet kostar 2,6 procent, facket att det ger minst 3 procent.

Att döma av vem som räknat rätt överlåter jag åt andra, eller möjligen åt historien. Alla inblandade har i alla fall räddat ansiktet.

Det som tycks skilja förhandlingarna mellan Kommunal och SKL från det vi sett tidigare i vår är inte resultatet. Det är vägen dit. Det blev nämligen ingen medling, och inga varsel om stridsåtgärder. Som Daniel Swedin redan i måndags påpekade på Aftonbladets ledarsida tog parterna själva ansvar för det avtal om var möjligt att träffa.

Det kan visa sig viktigt.

Det mönster vi har sett - där parterna i praktiken väntat in medlarna i stället för att förhandla - skulle nämligen kunna bli ett hot mot den svenska modellen på arbetsmarknaden.

Inte bara lönebildningsmodellen med industrin som norm, utan faktiskt mot hela tanken på fria parter som gör upp utan politisk inblandning. För vad blir kvar av en sådan modell om ansvaret rent rutinmässigt lämnas över till statliga medlare?

Avtalet för de kommunalanställda bröt ett mönster, och det borde nog alla vara tacksamma för.

Det är den viktiga slutsatsen efter helgens uppgörelse. Björklunds utbrott kan vi däremot lämna därhän.

Ingvar Persson

Det hade kanske kunnat bli spännande. Den högsta representanten för näringslivet i TV:s mest prestigefulla nyhetsprogram.

Urban Bäckström fick dock prata på om hur mycket bättre saker och ting var på den tiden Sverige satt fast i krisbekämpning och Bäckström själv var en ung och rask riksbanksdirektör. Vi har alla haft våra stora stunder.

Bäckström kommer ihåg krisåren som en era av upplyst samsyn.

Riktigt märkligt blev det när arbetsgivarbasen skulle förklara varför ungdomsarbetslösheten biter sig fast. Han såg tre förklaringar:

Skolan som inte fungerar, alltför dåligt samarbete mellan utbildning och arbetsmarknad och - kanske framför allt - ingångslönerna.

Så där brukar det låta. Påhejade av de borgerliga småpartierna har direktörerna pratat allt mer om just ungdomars lön som det stora problemet.

Men redan i nästa andetag tog Bäckström faktiskt tillbaka när han skulle förklara varför regeringens system för riktade anställningsstöd inte fungerar.

"Om man hittar en som har bättre utbildning, bättre kunskap om jobbet i fråga, då väljer man den", slog Bäckström fast.

Tydligen var inte frågan om lönekostnaden så viktig längre.

Det där går naturligtvis inte ihop. Antingen har unga svårt att få jobb därför att de är för dyra, och i så fall borde regeringens alla avdrag och bidrag få genomslag.

Eller också har unga svårt att få jobb därför att företagarna inte litar på deras arbetskapacitet. Och då skulle knappast några ungdomslöner i världen hjälpa.

Bäckström, som ju är skolad ekonom, begriper rimligen den saken. Annars är han dum på riktigt.

Kanske är det så enkelt att kravet på sänkta ungdomslöner helt enkelt fått bli en signal. Kanske vill Bäckström - och hejarklacken med Annie Lööf och Jan Björklund - bara säga att det är dags att sänka våra anspråk.

I alla fall för den som inte har turen att ha ett jobb som partiledare, eller näringslivschef.

Ingvar Persson

I dag på morgonen utbröt då till sist en konflikt. Kommunal tvingades utlösa sin vilande nyanställningsblockad mot de privata vårdföretagens verksamhet med personlig assistans. Medlarnas bud var helt enkelt för dåligt, enligt Kommunals avtalssekreterare Lenita Granlund.

Det är knappast någon överraskning. Förr eller senare måste arbetsgivarnas ambition att helt styra lönebildningen mot exakta procenttal kollidera med fackets ambitioner att göra något åt orättvisa löner.

Men det är inte det arbetsgivarna i branschen skriver när de i dag tar till pennan på Aftonbladets debattsida. Vårdföretagens representanter Fredrik Käll och Göran Fredriksson presterar i stället ett nästan övertydligt exempel på hur märkligt vårt samhälle värderar olika arbetsuppgifter.

Käll och Fredriksson är nämligen upprörda över Kommunals blockad eftersom den kommer att slå mot samhällets svagaste, människor som är beroende av assistenter för sin vardag.

Det kan jag förstå. Det arbete som personliga assistenter gör är verkligen viktigt på riktigt. Det gör skillnad, och betyder något. Därför får stridsåtgärderna effekt.

Det jag inte kan förstå är varför just den som har ett verkligt viktigt arbete ska tvingas acceptera sämre lön och sämre anställningsvillkor än alla andra?

I fallet med de privatanställda assistenterna handlar det dels om lönen - enligt Kommunal skiljer det omkring 900 kronor i månaden i medellön jämfört med kommunalt anställda - och om arbetsvillkoren. Privatanställda assistenter har i allmänhet timlön, och saknar uppsägningstid.

Det förväntas alltså de anställda acceptera - just därför att deras arbete betyder något.

Käll och Fredriksson försäkrar visserligen att de gärna skulle betala bättre, om de själva fick bättre betalt. Så är det kanske.

Men under tiden är det svårt att acceptera att just de som kanske gör samhällets viktigaste arbete år efter år ska tvingas betala välfärden genom att acceptera sämre villkor.

Ingvar Persson

I den allmänna direktörsvreden över stundande storkonflikt finns det ett stråk som kanske är värt att fundera lite extra på - ilskan över rätten till sympatiåtgärder.

"Obalanserat" skrev Bäckström häromdagen om rätten till sympatistrejk.

Så där brukar Bäckström i och för sig uttrycka sig. Han har varit arg på konfliktreglerna länge, men så länge det råder arbetsfred verkar ju en sådan ilska lite snarstucken.

Det blir annorlunda om handelskonflikten faktiskt bryter ut, och om sympativarslen verkställs. Nu senast är det Hotell- och restaurangfacket som lovat komma till Handels hjälp.

Det är klart att Bäckströms missnöje med att företag som faktiskt har gällande kollektivavtal tas ut i konflikt får lite mer tyngd när det faktiskt händer - i verkligheten.

Det är inte så konstigt att direktörerna är arga. Men rätten till sympatiåtgärder är faktiskt ingen liten rest från en annan och mer konfliktfylld tid. Den spelar roll.

Utan anspråk på fullständighet tänkte jag ta några exempel.

Viktigast är kanske när det handlar om kampen för att alls få teckna ett avtal för de anställda - som i Vaxholm eller under den besvärliga Toys r Us-konflikten.

När arbetsgivaren vägrar tala med facket, och dessutom ser till att driva verksamheten vidare med oorganiserad arbetskraft skulle facken stå hjälplösa utan sympatiåtgärder. Och det skulle i sin tur urholka hela den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Det skulle nämligen bli möjligt att ställa sig utanför de regler och uppgörelser som finns, och slippa kostnaderna. Resultatet är inte så svårt att gissa. Konkurrensen skulle snabbt tränga tillbaka avtalen.

Samma sak gäller när det handlar om möjligheten att visa internationell solidaritet. Det kan handla om ett fartyg med vidriga förhållanden som inte får lossa i svenska hamnar, eller om att trycka på de svensk-finska papperskoncernerna när finländska arbetare strejkar. Utan rätten till sympatiåtgärder skulle svenska fack inte kunna agera.

I den konflikt som nu är på väg att blåsa upp är problemet dock ett annat.

Svenskt Näringsliv har inte gjort någon hemlighet av sin samordning. Varken Dag Klackenberg eller någon annan får faktiskt förhandla om något annat än 2,6 procent. Det har de andra direktörerna - och mest Åke Svensson på Teknikföretagen - bestämt.

Då är breda sympatiaktioner bara logiska. Det är ju mot hela den samlade arbetsgivarfronten kraven på jämställdhetspott riktar sig. Då ska det inte vara för bekvämt att sitta på sammanträde på Östermalm och säga nej.

Bäckström tycker som sagt att resultatet är obalanserat.

Vi är nog en del andra som skulle säga att en arbetsmarknad utan rätten till sympatiaktioner skulle ha betydligt sämre balans. Men till arbetsgivarnas fördel.

Ingvar Persson

Curry Träffenberg

Urban Bäckström

När Urban Bäckström till sist fått tillräckligt med luft för att reagera på gårdagens varsel lyckas han som vanligt hitta ett tonläge i närheten av det landshövding CurryTreffenberg måste ha använt i Sundsvall.

"En omfattande och allvarlig arbetsmarknadskonflikt, iscensatt av Handels och med bifall från flera av LO-förbunden", skriver han på Svenskt Näringslivs hemsida.

Det är lockande att driva med överdirektörens myndiga ton, och med det faktum att kraven på återhållsamhet aldrig tycks drabba direktörerna själva.

Men faktum är att Bäckström delvis har rätt. Situationen på den svenska arbetsmarknaden är verkligen allvarlig. Det finns en risk att en fungerande ordning för lönebildningen faller samman, och att kommande avtalsförhandlingarna förvandlas till en huggsexa.

Det skulle vara en katastrof, för landet och företagen, men kanske framför allt för löntagarna. Och värst skulle de lågavlönade drabbas.

Problemet är bara att Bäckström inte är riktigt ärlig.

Grundproblemet är nämligen varken de fackliga kraven, eller att det skulle råda helt olika uppfattningar om det ekonomiska läget. Konflikten handlar inte heller om konfliktregler - sympatiåtgärder har alltid varit tillåtna - eller ens om att industrins löneökningar ska vara en norm för andra.

Om allt det där råder det olika åsikter, men det gör det ofta i förhandlingar.

Grundproblemet är ett annat. Bäckström och hans direktörer tycker att löneskillnaderna i Sverige är för små. Han skriver det igen i dagen text.

Därför har Svenskt Näringsliv bestämt sig för att göra sin egen tolkning av hur lönenormen ska tolkas. Som en exakt procentsiffra utan något utrymme för avvikelser.

De fackliga organisationerna har - inte oväntat - en annan uppfattning. De vill kunna förhandla om lönediskriminering och felavlönade grupper. Och de vill jämna ut löneskillnaderna.

Det är en del av intressekonflikten på arbetsmarknaden ser ut.

Bäckström försöker nu inbilla oss att hans tolkning av hur systemet ska fungera är en objektiv sanning, som en avtalstext eller en lag.

Så är det inte. Normeringen är inte ett fast system med bestämda regler. Den är en ömtålig väv av förtroende och respekt mellan arbetsgivare och fack i olika branscher.

Svenskt Näringslivs ultimativa krav - precis de Bäckström gör sig till tolk för - har förstört en del av den väven. Resultatet riskerar att bli en storkonflikt som förstör ändå mer.

Ska det kunna undvikas är det nog bäst att Bäckström klätrar ner från sina höga hästar och låter arbetsgivarna inom Svensk Handel börja förhandla på riktigt. Det är det enda sättet att undvika en konflikt, och att rädda lönebildningen.

Ingvar Persson