Kvinnolöner - en hemläxa för facken

Ingen - nästan - vill försvara att kvinnor i genomsnitt tjänar 4 400 kronor mindre än män i månaden. Ingen - nästan - tycker att det är rimligt att en undersköterska ska ha 2 600 kronor mindre betalat än en verkstadsarbetare, eller att skillnaden mellan en socialsekreterares och en IT-konsults lön ska vara 12 000 kronor i månaden.

Nästan alla inser att det är exempel på en strukturell och djupt orättvis lönediskriminering av kvinnor. I LO-rapporten "Röster om facken och jobben" som kom förra året svarade 83 procent av de tillfrågade att kvinnors löner är för låga i förhållande till männens.

När fem fackförbund från de tre centralorganisationerna i dag presenterar en gemensam rapport med kravet på en uppvärdering av de kvinnodominerade yrkena har de med andra ord både opinionen och fakta på sin sida. Jämställdheten är vår tids stora lönefråga.

Fackförbunden - Kommunal, Vårdförbundet, SSR, Sjukgymnasterna och Vision - har dessutom konkreta förslag på vad som ska göras. I sju punkter skisserar de ett program för en annorlunda lönebildning.

Det finns bara ett problem.

Två av punkterna handlar om att förändra det statliga medlingsinstitutets uppdrag. En handlar om att diskrimineringsombudsmannen ska sätta av resurser för att kontrollera jämställdhetsplanerna och en annan om att Försäkringskassan ska öka pappornas uttag av föräldraledighet.

De fem fackförbunden kräver att kommuner och landsting genomför rätt till heltid. De vill dessutom ha ett långsiktigt arbete tillsammans med arbetsgivarna för att skapa karriärvägar för kvinnor.

Dessutom vill de - lite mer i största allmänhet - att kvinnor ska få betalat för den kunskap och det ansvar deras arbeta kräver.

Det är utmärkta punkter, men det är en sak som fattas. Männen, eller annorlunda uttryckt, andra fackliga organisationer. Kraven från de fem förbunden riktar sig till staten och till Hillevi Engström. De vänder sig till arbetsgivarna och till Anders Knape på SKL.

Men det finns inte ett ord om hur de fackliga organisationerna för IT-konsulter, ingenjörer eller byggnadsarbetare ska fås att acceptera att de anställda i vården och omsorgen faktiskt får lite mer.

Ändå vet vi att det är en förutsättning för att faktiskt förändra de relativa lönerna. LO:s satsning på jämställdhetspotter visar att det kan fungera, även om det är svårt.

Nu har LO samordningen i praktiken havererat, och hos tjänstemännen finns inte ens formerna för ett samarbete.

Kanske skulle de fem fackförbunden behöva en åttonde punkt i sitt program. En punkt om facklig samordning och solidaritet mellan löntagare.

Utan att göra den hemläxan lär de nämligen få svårt att göra något åt den strukturella lönediskrimineringen av kvinnor.

Ingvar Persson