Nu har lilla mor med sambo åkt. Förutom fascinationen över de enorma, och nu snackar vi enorma, mängder kaffe som en enda liten mamma kan dricka, man tror inte att det är sant, så kan jag meddela att det faktiskt blev besök på det legendariska danspalatset till sist. Alla hinder i form av besök på akuten och därpå följande smärthantering av trasig rygg, undanröjdes i sista stund. När vi kom fram visade världens gullgaste tjej spontant runt och pekade på väggmålningar med musiklegendarer hon kanske inte själv var bekant med. Jag blev riktigt rörd av att se när nostalgin transporterade nutid till dåtid. Sen åt vi delikat anka. Och fick iväg pensionärerna med rätt tåg. Det gick rätt bra med tanke på att vi fick insistera på att gå till den perrong vi visste var rätt medan vi sa "Jo, det är rätt perrong och vet ni tåget går faktiskt rätt snart, så om vi kunde..." och hojta till att det är dumt att lyfta väskor med trasig rygg. För döva öron givetvis.
Nu ska vi pusta ut för vet ni, det är nästan lika jobbigt att ha pensionärer som att ha barn och de dricker mycket mer kaffe.