Skönheten räddade mig

Igår gick på namngivningscermoni för en liten ljuvlig baby. Han ser så grymt grym ut, lillkillen, medan han funderar på om man ska vinna hans gillande. Han mäter en uppifrån och ner och ser ut att fundera över om man är värd fortsatt uppmärksamhet. När man sedan fått hans gillande är lyckan total. Babysar har absolut ingen aning om hur stor deras makt är. Tur är väl det.

Efter namngivningsceremonin, där jag vann en uppladdningsbar ficklampa (fråga inte) så strosade jag och den bredaxlade genom en stad som åter behagade visa sig solig. Allt var så himla härligt och jag ville inte, absolut inte, gå hem och skriva på supertråkiga inlämningsuppgifter fast det hade varit det enda vettiga att göra. Vem vill vara vettig liksom? Så när den bredaxlade började mumla om att lämna uteserveringen vid vattnet sa jag "Snälla, snälla, snälla! Bara lite till" och när han fortsatte mumla sa jag att han kunde väl titta på de övriga gästerna om han nu behövde skäl för att stanna. Då gjorde han det. Och jag kunde lugnt sitta kvar, på flykt från tråkig dator och än värre inlämningsuppgift, för vi hade uppenbarligen hamnat på något slags modell convention. Tror aldrig jag sett vackrare kvinnor. Vi var liksom inbyggda av skönheter som fick mig att inse att benstomme det har man eller inte. Deras hår trotsade vad moderna hårvårdsprodukter egentligen kan åstadkomma och blickarna, herregud blickarna, de var som kopierade ur de mest prestigefyllda modemagasin som någonsin krossat en tonårings tro på sin egen unga skönhet. De måste ha rymt från någon stygg modellmamma. Förmodligen gjorde de en utbrytning när det var dags för den dagliga utfordringen av en halv kanelstång till middag.

När det inte gick att förneka tidens gång längre gick vi hem och då var det alldeles för sent för att börja med plikter så det har jag ägnat dagen åt istället. Det är som jag alltid brukar säga: Den som skjuter upp inlämningsuppgifter kan alltid kalkylera med att missa deadline.