Magnus Ugglas blogg

Det här är mitt sista inlägg på Aftonbladet, för den här gången. I morgon återgår jag till min bruna sida, magnusuggla.nu.

Jag började blogga för några år sedan som en kul grej. Upptäckte efter ett tag att jag faktiskt tyckte att det var rätt roligt att skriva, det var lite som att skriva låttexter, så jag har fortsatt. Jag skriver alltså för att jag oftast tycker att det är lite kul och i det fall någon tycker att det är roligt att läsa så är ju det också kul. Det är liksom ingen big deal.

Det som däremot är en big deal är gnällspikarna.  Inte de som gnäller om ATT jag skriver eller HUR jag gör det. Dom har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Nej, jag syftar på dem som har åsikter om VAR jag skriver. Två gånger har jag använt mig av Aftonbladet för att blogga och bägge gångerna har de här gnällspikarna dragit igång. Dom tänker minsann inte läsa min blogg om den ligger hos Aftonbladet. Vad ÄR detta? Vad spelar det för roll var jag ligger? Och gud förbjude att jag skulle få betalt. I det fall jag skulle fått betalt, vad fan har det med saken att göra? Ärligt talat, jag skriver som sagt för att jag tycker att det är kul och jag skiter fullständigt i huruvida en handfull idioter vägrar att läsa för att jag bloggar på Aftonbladet, eller Moore, eller var fan som helst. Nämen läs inte då. Vem fan bryr sig.

Hur som helst vill jag tacka Aftonbladet för de här två veckorna. Alltid lika trevlig.

Man måste gilla läget. Detta hör jag dagligen folk säga, ”det är bara att gilla läget”. Jag gillar aldrig läget, tvärtom, jag ogillar läget. För att inte säga hatar det. Vad är det för jävla människor som sjunker ner i sin hammock och bara accepterar saker precis som dom är. Jag skrev ju till exempel om mitt SJ-debakel igår. Ingenting fungerade vilket gjorde att jag kom hem flera timmar senare än planerat och jag kan säga att jag ogillade läget från första stund. Jag ogillade det så till den grad att jag gjorde allt som stod i min makt för att förändra läget och när det inte gick satt jag under hela resan upp till Stockholm och bara ogillade.

Så ni som läser det här. Kom aldrig och snacka med mig om att jag skall gilla läget. Det finns inget jag ogillar mer.

Inte sällan ser man artister gå ut offentligt och berätta att ”det här är nog det sista jag gör”. Och, efter ett sådant utspel finns det en hel drös med människor som tänker, ”åh vad skönt”. Det är emellertid inte riktigt den effekten man vill åt. Nej, man hoppas ju såklart på att hela Sverige skall gå man ur huse för att se en, att den sista turnén man gör skall bli en eriksgata där folk står utmed vägarna och slänger rosenblad framför bussen.

I höstas var det Lundell som för femtioelfte gången gick ut och sa att nu fick det vara slut. Ja, nästan slut, för han skulle ju faktiskt göra en sväng i våras och en i sommar och en i höst också. Igår kunde man läsa att han bara skojade. Phu, vilken lättnad.

En annan gammal turnéräv, Ledin, har gjort ett liknande utspel. Han har dock varit något mer försiktig i sitt avskedstal och sagt att detta ”kan” vara hans sista turné.

Jag vet hur det funkar. Har själv gjort det.

1978 åkte jag runt med Vittring. En turné som inte funkade. Det kom inte så mycket folk. Så vad gjorde jag? Jag gick ut med krigsrubriker i pressen och hävdade att det här var min sista turné. Det var stora ord. Men inte fan kom det mer folk för det.

Ett glas vitt så här på söndagen är aldrig fel

Idag har jag åkt hem från Karlshamn. Hem till Stockholm för att ta igen mig några dagar. Ja, eller kanske inte ta igen mig, jag skall stå på Allsång på Skansen på tisdag, men ändå.Hur som helst. I morse klockan 07.30 klev jag upp ur sängen för att åka tåg hem. Först taxi till stationen där en rälsbuss skulle ta oss till Hässleholm för vidare färd med X2000 till Stockholm.På stationen i Karlshamn fick vi emellertid reda på att någon rälsbuss skulle då inte komma, den var inställd, utan en buss skulle ta oss till vår avgångsdestination. Det kom förvisso en buss, fast för sent. Och inte nog med det. När bussen väl kom var den i princip redan full varför halva vårt gäng blev avslängda och lämnade åt sitt öde. Några, inklusive jag själv, fick dock plats och for iväg. Tror ni att färden gick till Hässleholm? Icke. Nej, vi släpptes av i Kristianstad där vi fick kliva på en rälsbuss som skulle ta oss sista biten till Hässleholm.Då var det liksom kört. Tåget hade gått.Gänget som blivit avslängda av bussen hade varit smarta och tagit en taxi direkt till tågstationen och hunnit med, men vi stod alltså där som losers.En timme skulle vi nu få vänta på ett nytt tåg som dessutom var en kvart försenat när det väl dök upp. Det här tåget var lika fullt som bussen men efter ett okej från SJ:s ledningscentral klev vi ändå på och satte oss i Bistron, det enda stället där det fanns plats att sitta.Då kom Farbror Konduktör i sin blå uniform. Tror att han klev direkt ut från charmkursen och in på det här tåget. Han fick syn på oss och såg sin chans att äntligen få bestämma någonting här i världen. ”Här kan ni inte sitta, upp och hoppa, ut på tåget med er”. Upp och hoppa? Hoppa åt helvete SJ.

Längst borta på denna vackra gata i Karlshamn skymtar man en gigantisk fabrik som bara producerar transfetter.

Så var premiären avklarad. Kul var det. Riktigt jävla roligt. Och fantastisk publik. Mindre rolig natt dock. Två timmars sömn. Är så speedad att jag har sjögång i hela kroppen. Känns inte som att det kommer att gå över heller så nu får ni komma upp med lite bra tips. Inte de gamla beprövade dock för ni vet ju att jag antagligen redan testat dem. Överraska mig.

Det Är en stor dag idag. Mina solglasögon har anlänt