allt för martin

Jag såg en brutal dokumentär igår. En brutalt bra dokumentär igår. Om längtan. Om födsel. Om förtvivlan. Om sorg. Om hopp. Om kamp. Om ännu mera sorg och ännu mera kamp och förtvivlan. Om livet.

Martin föds och får en svår förlossningsskada. Han behöver hjälp dygnet runt och blir ofta så sjuk att han behöver ligga på sjukhus. Hans mamma kämpar mot sorg och trötthet i 17 år innan sonen dör i en, av väldigt många, lunginflammationer. Pappan lämnar familjen efter några år, men finns med i bakgrunden. Mamman lever för, med, i sonen. När han är död, undrar hon "vad lever jag för, har jag någon mening i att finnas till längre".

Livet, så orättvist.

Jag grät och grät. Sedan kom sonen som hade vaknat för att han behövde gå på toa. Han fick lägga sig hos mig i soffan för jag kunde inte lämna programmet. Han låg hos mig och sov, oventandes om att jag såg en sådan fin film och att att han blev alldeles blöt på sitt huvud.

Jag tänker på alla föräldrar och barn jag mötte då för flera år sedan när jag jobbade med barn i synliga funktionhinder. Alla som kämpade så, varje dag, året om.

Jag tänker på alla föräldrar och barn jag möter numera, där barnen (och ibland föräldrarna också) har osynliga funktionhinder. Deras (våran) kamp, varje dag, året om.

Martins mamma var så stark, det måste man vara annars går det inte. Men det konstiga är att man orkar mycket mer än man tror, mycket, mycket mer.

Det är en stark film, har du möjlighet - se den. (Allt för Martin i Svt 1).