Malin Collin

Idag har jag intervjuat ett gäng pensionärer i nittioårsåldern. Bättre åldersgrupp får man leta efter. De berättar saker från sin barndom som känns som sådant man bara läser om i Per Anders Fogelströms romaner. En härlig man berättade om sin barndom på Skånegatan när tiotalet gick över i tjugotal och de riktigt fattiga barnen från Åsöberget gick runt barfota hela sommarhalvåret för familjen inte hade råd med skor. Och att det kostade 35 öre att gå på matiné och Götgatan hade sex stycken biografer.

En stor skillnad mellan nittioåringar och exempelvis nittiotalister: den äldre gruppen hatar att bli fotograferade och tycker inte att de "har något att komma med" eller att "vem skulle vara intresserade av mina svar på de här frågorna". Sedan sitter nittiotalisterna och spyr ur sig trehundra egobilder på sina bloggar och skriver om hur de lade på det nya läppstiftet och anser sig vara så intressanta så det är publicerbart.

Igår satt jag och tittade på MTV:s gamla program 120 minutes från 1992 när de besöker Stockholm och den legendariska skivbutiken Pet Sounds. Ljudet är inte vidare men det är trots allt ett härligt nedstamp i ett Sverige fjärran från idag.

Paul King har fått ett antal svenska band till skivbutiken för att snicksnacka lite om deras karriär och framtid. Vi får bland annat se Popsicle, löjligt snygga Thåström med sitt Peace Love & Pitbulls, Whipped Cream och Stars on Mars.

Det som slår mig är hur oerhört dåligt medietränade de svenska popbanden är. Och vilken dålig engelska de talar. Nu - 17 år senare - är alla så vana vid hur man ska framstå i tv efter mängder av tv-tittande från USA så svenskar framstår som snackiga, trevliga och roliga. Då - 1992 - var de tystlåtna, buttra och svåra - exakt så som fördomen om svenskar lyder.

Den mest svårpratade var nog Andreas Mattsson i Popsicle som bara stod och mumlade lite ouppfattbara ord.

Men samtidigt kan jag tänka mig hypen och paniken när coole Paul King tar sig till lilla Stockholm och de här banden - fast mellan det sena åttiotalets syntslingor och innan den riktiga indien slår igenom på alla fronter - ska står där och försöka säga något smart inför den gigantiska MTV-publiken (som det faktiskt var på den tiden).

Se själva här:

För andra gången på ungefär en månad skvallras det om att Alexander Skarsgård och Kate "superstickan-med-olika-färger-på-ögonen" Bosworth har hållit händer på efterfester. Igår var de tydligen lite mer-än-vänner-gulliga mot varandra på GQ:s "Man of the Year"-fest på kändistäta Chateau Marmont i Hollywood.

Vad är det för fel på svenska kändisbrudar, Alexander? Vi har ju.. hm... Carola! Charlotte Perelli! Hon dom spelade Mimmi i Tre Kronor! Ja, oändliga sjöar att ösa ur!

Jag tycker att det är så fint att Thåström berättar lite om de låtar som hamnat på samlingsskivan som kommer ut nästa vecka. En av mina favorit-Thåström-låtar är Karenina. Jag minns så väl när jag hörde den första gången för jag tittade alltid på Listan med Annika Jankell för det var enda stället att se musikvideos för oss på landet som inte hade MTV. Där satt jag väl och väntade på Lili & Susie eller Jakob Hellman med tummen på rec-knappen och så dyker den här svartvita videon upp med bästa låten och jag tryckte rec av bara farten.

Sedan dess har den låten varit min favorit - genom gråa högstadieår och upp i vuxen ålder.

Idag läste jag att Karenina skrevs om Thåströms ex Petra Nielsen efter det hade tagit slut. Tänk att veta att en sådan fantastisk låt har skrivits om en själv. (Bättre än min syrra som har ett helt album skrivet om henne av en medioker fransk rockstjärna).

Idag har jag hängt med ett helt gäng pensionärer på ett internetcafé för ett reportage som jag håller på att skriva. De var urhärliga och pratsamma. En man visade att han alltid surfade in på en sajt där man kunde kolla vilka som hade dött och var de låg begravda. "För då kan man ju ha koll på gamla vänner och se var graven ligger", menade han. Ett slags Facebook för gamla med andra ord, fast med en morbid twist. Som exempel visade han sin gamla chef som tydligen vilade i frid någonstans i norrort.

Sedan har jag skrivit, tackat ja till en modelanseringsgrej med skumpa nästa vecka och ätit alltför mycket spagetti bolognese.

Och så har jag nominerat bloggar till Stora bloggpriset. Nu är alla kategorier utom sportbloggarna klara. Nöje -och vardagsbloggarna blev överhopade av nomineringar men i slutändan är det bara fem stycken bloggar som ska nomineras i varje kategori så jag fick stryka några som jag gillar.

Feel free att tipsa om era favoritsportbloggar i kommentarerna!

Hört på vårdcentral:

Man: Hej, jag behöver svininfluensavaccin nu.

Sköterska: Än så länge vaccinerar vi bara riskgrupperna.

Man: Fast jag tillhör ju riskgrupperna - det är därför jag är här.

Sköterska: Okej, vilken riskgrupp?

Man: Jag är ju egen företagare.

Sköterska: Fast det är ju inte en riskgrupp.

Man: Jo.

Sköterska: Nej.

Man: Får man fråga vad en riskgrupp i så fall innebär!?

Sköterska: Hjärt -och kärlsjuka, personer som behandlas mot cancer, människor med lungsjukdomar exempelvis.

Man: -

Jag kan förresten inte ens beskriva peppen jag känner inför New Moon-biobesöket på lördag. (Förutom att New Moon råkar vara den sämsta boken och jag egentligen hellre hade sett Eclipse och Breaking Dawn direkt).

Robert Pattinson på premiären i L.A igår - bild: justjared.buzznet.com

Idag skvallras det ordentligt om journalisten som åkte fast för kokain på The Lab. Min första reaktion på den nyheten lät så här: "Hur tänker man när man riskerar sitt rykte genom att visa sig på The Lab?". Sedan tänkte jag en gång till. *ytlig*

Idag åt jag lunch med en viss journalist som även är krogrecensent och intervjuade honom om en viss bok. Aldrig i mitt liv har jag blivit så bortskämd och pjoskad med av serveringspersonal som när de såg att han satt vid bordet och moleskinanteckningsblock och pennor låg framme.

Den här veckan började med gasen i botten så att säga. Det hjälpte nog inte att jag igår ikväll placerade mig i biostolen och såg 2012 heller. Där satt jag i två timmar och fyrtio minuter och höll krampaktigt i båda armstöden med hakan någonstans i knähöjd och puls på 250 slag i minuten. Sedan småsprang jag till Akki och köpte Stockholms bästa sushi som jag tog hem och åt på under minuten. Nio bitar. Efter en sådan där film där det alltid rör sig om tio sekunder innan man dör så är man ju lite inne i det där tänket. Fortfarande har inte den känslan lämnat mig.

Dagens bästa krönika är skriven av Terri Herrera om 70-talisternas vurm för barnsliga aktiviteter och intressen. Herrera menar att 70-talisterna mår så dåligt som det är och då behöver ha lite kul på väg in i väggen.

/70-talist som älskar Twilight, Robert Pattinson, lasersvärd och heliumhamstern på iPhone och löjliga youtube-klipp

Frisyr jag försöker skapa nu trots att mitt hår vägrar tuperas (vad glada ni som har lite, lite fall i håret): Alexander Wang-flätan som alla tjatar om den här hösten. *blev ej likt*

En blogg som jag avgudar är My Parent Were Awesome. Den går ut på att läsarna skickar in bilder på sina föräldrar (eller mor -eller farföräldrar) när de var unga. Tanken bakom är den här:

Before the fanny packs and Andrea Bocelli concerts, your parents (and grandparents) were once free-wheeling, fashion-forward, and super awesome.

Alltså är tanken att hylla ens föräldrar som faktiskt en gång i tiden var de som hade koll, var unga och ursnygga. Det är helt underbart att få titta in i andra personers gamla fotoalbum på det här sättet.

Själv har jag inte så många foton från när mina föräldrar var unga här i Stockholm - hemma i Helsingborg finns då fler. Däremot satte jag ihop två foton jag har digitalt till ett litet collage och skickade in precis. Sedan får vi se om mina föräldrar dyker upp på den bloggen med det här fotot:

Läs bloggen här!

Tecken på att man har blivit äldre och mindre ängslig:

Förr lade jag ner otrolig tid på att hitta musik som jag gillade - allra helst skulle bandet komma från en brittisk by och vara osignat med en raspig demokassett. Om någon annan, oavsett om det var Andres Lokko i Pop eller indiekillen i parallellklassen började tala om detta band blev man sur och missunnsam och slutade lyssna på det bandet "för att de har blivit så kommersiella".

Nu blir jag skitglad av festivalyra - ni vet känslan som uppstår när den spanska DJ:n slänger på en spansk schlagerhit och alla dansar den inövade dansen och sjunger med tillsammans. Eller att bara gilla hitsen från indiebands album. Eller dö av lycka när de bästa åttiotalslåtarna spelas. Och att när man väl hittar ett litet obskyrt band som är jättebra är ens första tanke att dela med tipset till precis hela världen så alla får ta del av känslan.

Herregud. Jag har gått från att vara The Dublin Castle à la 1994 till Finlandsfärjan

Om man vill ha det lite roligt ett tag kan man alltid surfa in på Photofunia.com och ladda upp ett foto av sig själv i roliga miljöer. Min favorit är dagstidningspaparazzifotot på mig och mina systrar.

Min kille använder ju sig av en mobilapplikation som registerar exakt var han är varje tidpunkt och postar det på Twitter. Igår tog han fram sin iPhone, höll upp den och frågade om jag visste vem mannen vars profilbild syntes på displayen var. Jag svarade nej. Då visar det sig att denna okända kille (vars foto och namn angavs) tydligen hade "checkat in" med samma typ av applikation hemma hos oss.

Min kille misstänkte alltså mig för att ha en älskare med samma nördiga applikation som han och som dessutom skulle vara så blåst så han inför hela internet påvisade exakt var han befann sig vid exakt vilket klockslag.

Mitt svar: tystnad och tung suck.

Ojojoj! Håller Robert "Edward Cullen" Pattinson verkligen Kristen "Bella Swan" Steward i handen när de smiter ut till ett privatplan i Paris på väg till London för att göra New Moon-press i går? Jag som inte trott på ryktena alls om deras eventuella more than friends-relation har nu ändrat åsikt.

Resultatet: 100 miljoner tonåriga flickor världen över kommer nu gråta ihjäl sig i ett halvår medan Kristen Steward aldrig kommer att kunna lämna huset utan ett security crew på minst tjugo väldigt biffiga vakter. I alla fall fram tills Robert Pattinson blir gammal nog att lägga på sig tjugo trivselkilon och visa upp en begynnande flint.

Bild: Justjared.buzznet.com

Alla ni underbara människor som kommenterar på mitt inlägg om filmen Paranormal activity och tycker att jag är efterbliven som inte har förstått att det faktiskt har HÄNT PÅ RIKTIGT och huvudrollsinnehavarna faktiskt DOG! Hur förklarar ni att de är gäster på Jay Leno Show som just nu går på kanal 9?

Spelades det in innan filmen gjordes eller?

När man har gått klart skolan, läst ett gäng år på universitet och dessutom levt ganska många år i den så kallade verkligheten är det inte ofta man måste lära sig en sak från allra första början. Det allra mesta har man ett hum om även om man inte kan detaljerna.

Men just nu utsätts jag för att lära mig något från noll till godkänt - nämligen layoutprogrammet InDesign. Jag hade aldrig ens öppnat programmet förrän förra tisdagen och imorgon ska jag bevisa att jag kan redigera en längre artikel med bilder och allt som hör till.

Och jag inser att jag uppför mig som jag vore fem år/uppspeedat manodepressiv. Så fort det flyter på är jag som i eufori och tycker att "redigering är verkligen det jag vill jobba med i resten av mitt liv" till att sekunden därpå, när allt låser sig och bilderna försvinner bli förkrossad, aggressiv (slå tangentbordet, skrika rakt ut, få hög puls) och ropa på läraren på ett sätt jag inte gjort sedan lågstadiets mattelektioner. Och sedan flyter det på igen och det är så roligt så jag vet inte vad. Men så går det helt plötsligt inte att montera text och jag uppvisar på nytt depressiva och ilskna symptom.

Och varje eftermiddag är jag helt slut. (Statusen just nu: "vill verkligen jobba med redigering i framtiden")

Och som vanligt säger Prankmonkey det hela bäst.