När det blir tydligt att man lämnat tonåren bakom sig för väldigt längesedan

I helgen var min sextonåriga kusin på besök. Vi kan kalla henne Jenny Humphrey för enkelhetens skull. Med andra ord är man mossig hur man än gör. Inte för att hon säger det - hon tycker alldeles säkert att jag är urhipp. För att vara urgammal vill säga.

Jag försökte ställa tillbaka min hjärna till 16-årsåldern och synkronisera den med vad som gäller nu. Därför släpade jag ner henne till Sergelgångens skobutik "DNA" "för att här brukar Kenza och Blondinbella köpa skor - titta här, jag tror minsann att det är just dessa Kenza köpte i veckan fast med högre klack".

När jag fick syn på Natascha Peyre på Topshop tog vi givetvis ett ärevarv bland maternity-klädstängerna bara för att lillkusin skulle få se en glimt av denna kändis. "Vad kort hon är - åh, herreguud, jag har verkligen SETT Natascha Peyre".

Det gick hem.

Sedan släpade jag med henne till Le Café som den här månaden huserar på White Room vilket är en klubb tonåringar i hela landet med insikt i modebloggsvärlden givetvis känner igen. "Åh, jag har nästan varit på White Room".

Jag trodde nästan att jag hade rott hem det. Med grädden på moset "att jag intervjuar kändisar" tills hon började prata om Paradise Hotel-Cimon och jag och min syrra med flit uttalade Cimon som Kimon. Då insåg vi att hon på riktigt hade en tonårscrush på denne pöjk. "Och han godkänner inte min friend request på Facebook. Fast det gjorde Erika Johnsson. Hon verkar i alla fall gullig".

Jag är officiellt gammal.