Mamabelle

Har letat runt efter en ny sida att blogga på.

Jag gillar ju den här bloggen men har saknat möjligheten att kunna lösenordsskydda vissa inlägg.

Ni vet..ibland har man skaer som bara måste ut men som kan ställa till mer oreda än man hade för avsikt från början.

Nu har jag hittat en sån sida.

Mamabelle flyttar nu!

Häng med om ni vill...

Min nya adress är: http://blogg.amelia.se/mamabelle/

Eftersom den fortfarande är på prov så ligger denna kvar...just in case jag ångrar mig.

Vilket ju inte vore helt ovanligt när det gäller mig.

Ciao så länge!

Barnen är uppe.

Nu vill de ha frukost!

Mamman vill ha kaffe.

Godmorgon dag!

Den näst sistaste på året.

Jag var hos tandläkaren.

En ny, liten men finurlig man.

Tandsköterskan var lång och glad, väldigt glad.

De visad in mig i ett litet rum där det stod en rymdmaskin.

Hon visade hur man skulle hålla och bita sen startade hon maskinen.

Den snurrade och höll på.

Efteråt fick jag se en bild av mitt kranium.

Haha så där kommer jag se ut när jag är död tänkte jag.

Rätt snygg för en döskalle.

One up when I'm gone liksom...

De visade in mig i det vanliga tandläkarrummet igen och där kom chocken.

"Din tand, den är inte mycket att jobba med, jag tycker att vi drar ut den" sa tandläkaren.

"Vaddå nu?" stammade jag med uppspärrade, nej, skräckslagna ögon.

"Ja det är väl lika bra" sa han och jag vågade inte säga emot.

"Jag vill ha massor av bedövning" sa jag och lade mig snällt på rygg för att möta skräcken.

Pang så satt en spruta i gommen.

"Aj...aj som fan, det där var inte snällt"

Efter lite knak och brak och händerna på magen, andas djupt och finn ditt inre lugn så klappade de mig på axeln och sa att det hela var ute, att jag var duktig och kunde åka hem och känna mig stolt över mig själv.

Jag hade klarat det!

Prisade min nyfunna bästaste tandläkare med 1800 spänn och åkte hem med blodsmaken flödandes i munnen.

Nu ligger jag här i soffan med en skål het soppa och tycker synd om mig själv.

Jag är något stolt över att jag tagit tag i min tandläkarskräck men ack så snyftandes över min onda käft.

Ett stort hål rakt upp i hjärnan finns där inne....

Fan så ont det gör och isch vad blod smakar illa.

På fredag är det nyår...

...mitt enda fokus!

Någon har bokat av sin tandläkartid senare idag.

Jag är den som åker dit istället.

Fan, fan, fan....

Bit ihop och se döden i vitögat....

Faan jag blir aldrig frisk...fattar inte.

Tror att jag är döende.

Så måste det vara.

Kroppen är så trött av det dödliga att den inte orkar repa sig från halsfluss och förkylningar och annat skit.

Till råga på allt så har jag fått tandvärk.

Tandläkaren imorgon.

Hata!

Fast på fredag blir det G A L A !

Nyårsfest hos bäääästaste partyparet!

Längtar!

Har haft en pissdag.

Fast ändå skön på nåt vis.

Känner mig friare än någonsin.

Inget ont som inte har något gott med sig.

Idag kom den, trappan som ska ta oss till högre höjder och ett friare liv...

Imorgon kommer en nisse och monterar.

Nice!

Är det inte dags att jag slutar vara så rädd och gör det jag verkligen vill?

Att jag börjar leva mitt liv på mitt sätt.

Jag menar vad är det värsta som kan hända?

Jag kanske råkar bli lycklig...

Hur skulle jag klara av det?

Fast så tänker jag att jag ju är väldigt lycklig.

Egentligen.

Jag lever ett gott liv, har inte så mycket att klaga på.

Egentligen.

Jag har en fantastisk man och fyra underbara barn.

Så varför känns det som att något fattas?

Den där känslan som gnager inom mig..

Vad betyder den?

Egentligen?

Jag gömmer mig bakom rädslan.

Bäddar ner mig i bekvämlighen av att inte känna efter.

Vill inte lyssna.

Vill inte känna.

Vågar inte blicka inåt.

Rädd för vad jag ska finna.

Stänger av och vandrar vidare.

Det är bekvämt att inte känna efter.

Att bara åka med.

Låta tiden gå och bara vara.

Skylla allt som är negativt på någon annan, något annat...

Vad som helst men inte jag.

Slippa ta ansvar.

Ansvar för min egen lycka.

Det är någonstans där paniken bubblar upp.

Jag vet ju så mycket bättre.

Jag vill så mycket mer.

Jag är så mycket mer.

Jag kan så mycket mer än så här.

Det krävs mod att möta sina inre tankar och känslor.

Det krävs mod att leva efter sitt eget hjärta.

Det krävs mod att sluta lyssna på yttre röster, de där som talar om hur man bör och ska.

Alla de som vet vad som är bra.

Varför skulle de veta bättre än jag?

Det är ju mitt liv.

Jag vill vara modig.

Jag vill ta mig tid att lyssna inåt.

Jag vill vara i kontakt med mitt hjärta.

Jag vill leva mitt liv på mitt sätt.

Lyssna inåt och följa.

Oavsett vad det säger mig.

Jag ska våga vara stark och modig.

Jag ska våga vara bara jag.

Jag lovar iallafall att försöka.

I morgon.

Var är Dante? Hela undervåningen ligger begravd under snön...

Kanske ska förtydliga med att säga att undervåningen är igenbommad med plankor så ingen snö kommer in i buren. Kaninen lever varmt och gott nere i sin undersnöiga håla!

Men herrejävlar så gott! Älgcarpaccio med syrade betor, kapris och fjällbjörksolja..."Godomligt!"

...är vad jag känner just nu...

Men shit vad jag älskar min man, jag kunde inte vara lyckligare!

Tack för allt du ger mig darling.

Love Always!

In från kylan för en mysig fikapaus framför brasan på Twins...

Dahlboms på torget and the night is still young...23:58 för att vara exakt =)

Tack tjejer för den goda presenten! Det piggade verkligen upp. Glömde blogga den innan vi högg in, Sorry.

...så är det tio dagar kvar till julafton.

Jag har inte köpt en enda julklapp än och typ hela familjen är fortfarande sjuka.

Den friske har tusen önskningar, den sjuke bara en.

Å den julklappen går ju tyvärr inte att köpa.

Men vi vet ju iallafall vad vi önskar oss.

Idag för tio år sedan så fick jag ett samtal som kom att förändra mitt liv.

Idag för tio år sedan ringde min, vad jag inte visste då, blivande man och frågade om jag ville äta lunch med honom.

Det ville jag.

För att jävlas med en elak kollega. Hon ville ha honom så jag sa glatt ja!

Ja....sån e jag.

Fast de säger ju att den som gräver en grop åt andra oftast faller själv däri.

Å det gjorde jag..pladask.

Rätt på magen som snart blev gravid å gravid å gravid å gravid igen å igen....

Men vilken tur jag har haft!

Tio år av renaste lycka.

Det är ingen dålig grop att ligga i.

Jag är en jävligt bra gropgrävare.

- Vilken tur att du är en sån surfi...brukar mannen säga. Annars hade vi nog inte legat här du och jag!

Nä, så är det nog.

Hade det inte varit för den elaka kollegan och mitt svängiga och impulsiva temprament så hade jag kanske tackat nej till lunchen eftersom jag levde ett rätt gott liv just då.

Jag hade inga som helst planer på att falla i kärleksgropen.

Fast föll det gjorde jag och det bästa av allt är att jag vill ligga kvar i min grop intill min fina man i alla mina dagar!

Mannen och jag satt och diskuterade nyår och att vi då nog ska mumsa skaldjur.

 Jag: Då kanske vi ska äta nåt stabbigare till lunch...

Man: Ja så man står sig...

Jag: Åh, jag tänkte nog inte så mycket på det, mätt kommer jag nog att va. Jag tänkte mer så att man kan dricka...

Man: Älskling, det är så skönt när du tänker....