Funderar...

Är det inte dags att jag slutar vara så rädd och gör det jag verkligen vill?

Att jag börjar leva mitt liv på mitt sätt.

Jag menar vad är det värsta som kan hända?

Jag kanske råkar bli lycklig...

Hur skulle jag klara av det?

Fast så tänker jag att jag ju är väldigt lycklig.

Egentligen.

Jag lever ett gott liv, har inte så mycket att klaga på.

Egentligen.

Jag har en fantastisk man och fyra underbara barn.

Så varför känns det som att något fattas?

Den där känslan som gnager inom mig..

Vad betyder den?

Egentligen?

Jag gömmer mig bakom rädslan.

Bäddar ner mig i bekvämlighen av att inte känna efter.

Vill inte lyssna.

Vill inte känna.

Vågar inte blicka inåt.

Rädd för vad jag ska finna.

Stänger av och vandrar vidare.

Det är bekvämt att inte känna efter.

Att bara åka med.

Låta tiden gå och bara vara.

Skylla allt som är negativt på någon annan, något annat...

Vad som helst men inte jag.

Slippa ta ansvar.

Ansvar för min egen lycka.

Det är någonstans där paniken bubblar upp.

Jag vet ju så mycket bättre.

Jag vill så mycket mer.

Jag är så mycket mer.

Jag kan så mycket mer än så här.

Det krävs mod att möta sina inre tankar och känslor.

Det krävs mod att leva efter sitt eget hjärta.

Det krävs mod att sluta lyssna på yttre röster, de där som talar om hur man bör och ska.

Alla de som vet vad som är bra.

Varför skulle de veta bättre än jag?

Det är ju mitt liv.

Jag vill vara modig.

Jag vill ta mig tid att lyssna inåt.

Jag vill vara i kontakt med mitt hjärta.

Jag vill leva mitt liv på mitt sätt.

Lyssna inåt och följa.

Oavsett vad det säger mig.

Jag ska våga vara stark och modig.

Jag ska våga vara bara jag.

Jag lovar iallafall att försöka.

I morgon.