Tänk om man ändå kunde fly ett tag.

Nytt år, två veckor in på det nya året. Jobbig tid som varit, jul och nyårshelg. Kände mig redo att ta itu med allt när vi kom hem från semester, laddad för kommande helger. Den obeskrivliga lycka jag kände när planet skulle till att lyfta mot Agadir, lycka då jag såg minsta killens ögon lysa av nyfikenhet blandad med skräckblandad förtjusning. Det var första gången han flög, man såg nervositeten hos honom men ändå den glädje av att få åka. Jag tittade på älsta sonen och såg hans förväntan över att lämna det jobbiga som innebar att gå hemma och invänta en jul. Vet hur jobbigt han har haft det hela hösten med arbetslöshet och olika tankar. Den lycka jag kände när jag tittade på mina söner i startögonblicket var länge sedan jag kände. Jag bet mig hårt i läppen för att inte börja gråta av lycka, av glädje över att få dela en hel vecka med nya synintryck och upplevelser tillsammans med dem.

En vecka som varit full av ledighet, tagit dagen som den varit, njutit, pratat och umgåtts. Nu hade vi laddat batterierna, det var snart jul, var ju bara en vecka kvar. Vi kom hem och såg julstressen, försökte att inte känna av den. Dagen före julafton började det komma lite ångest, kom när vi slog in paketen. Jessica hade inga julklappar som skulle öppnas, bara hennes kärlekspaket som fanns, men det skulle ju inte öppnas på riktigt. Vi uthärdade julafton, mest för yngsta sonens skull. Älsta sonen tyckte vi lika gärna kunde köpt en pizza och hyrt en film så lite brydde han sig om julen. Jag såg tårarna i ögonen som han försökte dölja när vi åt maten, såg dem igen när vi delade ut julklapparna, såg dem när vi var ute vid graven. På kvällen var vi bjudna till syster och hennes familj, älsta sonen orkade inte, ville inte umgås med andra människor. Ville vara hemma och det blev som han ville, yngsta sonen hade heller ingen ork, vi tittade på film istället under varsitt täcke. Yngsta sonen konstaterade att det spelar ingen roll hur mycket vi försöker få jul igen, det blir aldrig jul som förr, dessa ord gjorde så ont att höra.

Nyårshelgen kom, hade precis landat efter julen. Bortbjudna på middag, älsta sonen på fest, yngsta sonen hos kompis. Vi åkte hem 23.00, orkade inte vara kvar, konstaterade att snart ska alla gratta varandra och utbringa skålar, smärtan gör för ont. Vid 12-slaget stod jag i hennes rum och fäste blicken mot en stjärna, gott nytt år Jessica, eller hur säger man. Firar hon nytt år? Fyrverkerier, alla glada, skratt från människorna på gatan, hos oss tårar, nyår blir heller inte som förr.

Nytt år innebär att jag går in på tredje året utan Jessica, det blir ingen skillnad med något, år kommer läggas till år, hon kommer inte hem i år heller. Tidsmässigt ännu längre ifrån henne, tidsmässigt ännu närmare henne till den dag jag kommer. Hur räknar man egentligen, är jag närmare henne eller längre ifrån henne? Nu är det 2010, hon dog 2007, åren går, jag som räknat med att tiden stannade.

Vill fly men vet inte vart, vill bort, vill byta liv för ett ögonblick, vill flytta och vill byta jobb. Tänk om jag ändå kunde kliva ur min kropp och själ och gå in i nästa kropp och själ. Börja om på nytt, men minnen kommer alltid finnas kvar i vilken kropp jag än befinner mig i. Jag kan inte fly hur gärna jag än vill, vi kommer ha nya jular och nya år, år som för oss kommer läggas till ytterligare år utan henne.

Jag är glad att julen är över, jag är glad att nyår är över. Inte kan man väl säga att man avskyr julen tycker många. Jo jag avskyr numera julen. Julen suger musten ur en, en energikrävande helg psykiskt, man hinner inte återhämta sig förrän nästa energikrävande helg kommer. Jag är glad att jag laddade batterierna i Marocko för hur har jag inte mått om jag hade kunnat göra det.

Det är nytt år, Jessica är död men vi lever. Vi vill kunna fly men kan inte, vi kan bara uthärda saknaden efter henne. Nästa jobbiga period med speciell dag är i februari då jag fyller år, hon kommer inte komma med en kram och säga grattis mamma. Vad jag än gör så kommer det alltid fattas en som inte gör si och gör så eller säger så. Två barn kommer kunna göra det men ett barn kommer alltid fattas.