Den jobbiga årstiden som snart kommer.

Snö, snö, snö, överallt där jag är finns det snö, pulsa i snö, borsta snö osv. Var till graven idag och blev ledsen, allt är översnöat igen. Var ju ut förra fredagen och sopade bort all snö, sopade så alla änglarna kom fram. Idag var lyktor täckta under drivvis med snö, stenen var insnöad, änglarna borta. Fick börja med att trampa upp en stig att gå på för att komma fram till graven. Tack och lov så har mamman till pojken i graven brevid börjat trampa upp en stig till sin son, kunde gå i den men sedan fram till Jessicas sten fick jag trampa upp nytt. Började sopa bort snö från stenen så man fick fram ängeln på stenen, fick fram hennes foto på stenen.

Sopade och sopade, skyfflade bort det som fanns runt omkring men var skulle jag skyffla all snö? Fick lov att ta det bakom stenen så det bildades som en vall runt hennes grav. Sopade och grät samtidigt, grät av besvikelse för att hon inte bara är död hon är totalt översnöad också. I detta läge är jag glad att vi har en stående sten för har den varit liggande har jag nog inte sett den alls för all snö. När jag sopat bort all snö och fått fram änglarna och lyktorna så kunde jag tända ljusen för henne och då kunde jag njuta mer av platsen där hon ligger. Det är rofyllt, man sitter vid graven och strax nedanför så ligger sjön, just nu täckt av snö och is men vetskapen att det där finns vatten gör att jag känner mig lugn, hon tyckte om att vistas vid vattnet.

Denna årstid som kommer nu innebär bara en extrem trötthet för mig, försöker tänka bakåt. Har jag alltid varit trött denna årstid som kommer med våren, eller blev det i livet efter. Jo den fanns redan i livet före men blivit jobbigare i livet efter. Jag tycker det är jobbigt när snön smälter, det är blött överallt, det ligger små högar av lortig snö som ännu inte tinats upp. Det som förr gömts i snö kommer fram och man ser hur det är hundavföring i högar, allt grus man haft på vägarna under vintern ligger på vägen och vägkanterna och gör att det ser smutsigt ut ute. Solen lyser in och det är smutsigt inne, alla människor börjar sina planeringar med vårstädning, fixa på gården, tvätta bilen, själv blir jag matt på allt. Solen känns som starka röntgenstrålar mot ansitet. Tröttheten kommer mer och mer. Mars och april är jobbiga månader.

För mig kan jag börja njuta mer när det torkats upp ute, gatorna är sopade, jag har vant mig vid det skarpa ljuset, det är då jag kan börja leva upp igen känns det som. När den gröna färgen börjar sin explosion överallt då kan jag börja njuta. För mig är årstiden nr 1 hösten, jag älskar den där tiden då sommar börjar övergå i höst, sensommaren, med skiftningar i färgerna och den klara luften att andas.

Jag känner mig inte speciellt deppig eller så nu, bara fruktansvärt urlakad, sliten och trött, skulle kunna gå i ide som björnarna och bara sova, vad jag än gör så är jag trött. Energin börjar sina rejält, jag känner mig heller inte speciellt deppig för att Jessica är borta, missförstå mig rätt nu. Det är inte hennes död som gör mig tyst, det är den stora tröttheten.