Frågan på varför får jag svar på när jag kommer till andra sidan.

Igår hade vi en diskussion på ett möte om frågan vi västerlänningar ställer oss när vi går miste om ett barn. Vi ställer frågan varför? Kommer vi någonsin att få något svar på den frågan. En del trodde vi kommer få ett svar, en del trodde att vi aldrig kommer få svar på denna fråga. En grupp människor som på olika sätt mistat barn och som har olika tro och tankar kring livet idag och livet efter. Bla vad det är som får oss att leva vidare. En del som förlorat sitt enda barn eller alla sina barn kan leva vidare. Vad är det som får oss att välja att leva livet. Var intressant att få höra hur andra ser på saken

Jag är fast övertygad om att jag kommer få svar på frågan varför Jessica var tvungen att dö före mig men jag kommer inte få svaret i detta liv. Svaret finns på andra sidan. Många ruskar säkert på huvudet nu och tycker att nu har hon blivit snurrig helt. Men jag tror fast och fullt på att livet fortsätter på den andra sidan när vi dör. Jag kan inte tänka mig att livet och tiden rullar på i årtionden och hundratals år och jag bara ligger där nedgrävd, att världen kommer fortsätta i all oändlighet. Jag känner mig ganska övertygad om att jag kommer få vara med i denna tid fast som betraktare från den andra sidan.

Jag har alltid varit intresserad av den mediala biten, med viss tvekan emellanåt. Ett tvivel finns ju alltid som grott. Men efter Jessicas död så är jag ganska övertygad om att det finns något mer, något som ämnat för något större. En evighet där man aldrig mer kommer skiljas åt. Har svårt att förklara mig. Jag tror att det är Jessica som ser till att jag faktiskt står upp idag, samt även hennes bröder givetvis. Jag tror att Jessica förmedlar all sin styrka till mig, all hennes kärlek som gör att vi en dag ses igen. Visst smärtan är enorm och emellanåt svikter min tro och förhoppning, men det är ju min rädsla för att jag ska ha fel, att vi aldrig kommer ses igen. Men magkänslan säger att vi gör det. Är inte speciellt troende, tror inte på någon gud, tror inte på ödet, tror mer på att det finns något större än allt annat, ett själaland. Himmel vad svårt det blev att förklara sig.

Jag tror det finns tre olika slags dimensioner. En dimension vi lever i här och nu, ett gränsland. Gränslandet är när man utsätts för extrem smärta eller ångest, då man nästan känner att man glider över och ser sig själv. I denna dimension kan man sedan besluta sig för att gå tillbaka till den dimension man befann sig i innan smärtan trädde i kraft eller så går man in till den andra dimensionen, den oändliga. Jag lever här på jorden i en dimension, jag tror att när Jessica dog så lämnade jag mig själv för att på avstånd betrakta och härda ut smärtan inom mig, att jag gled in i mellandimensionen och kom tillbaka till mig själv. Det måste ju vara så Jessica kände men hon gick inte tillbaka till sig själv, hon valde den andra dimensionen, den slutgiltiga.

Jag tror att det är där hon finns och väntar in oss andra när tiden är kommen, det är där hon kommer leverera svaret till mig om varför. Jag kommer kunna ställa mig frågan tusentals gånger i detta liv men jag kommer aldrig få något svar förän jag kliver över till andra sidan.

Låter det luddigt och konstigt, ja för många gör det nog det. Jag kallar min tro för änglatron eller själslandet. Det måste ju finnas en anledning till att vi lever, vi kan ju inte bara leva för att sedan inte komma vidare. Vi måste ju leva våra liv här i denna dimension för att sedan kunna betrakta våra barn, barnbarn, barnbarnsbarn, våra kommande generationer osv. Vi måste ju betrakta dem från andra sidan för att vägleda dem innan vi åter träffas hela släkterna.

Jag ser fram emot den dagen jag kan vara betraktare, men är inte redo än på långa vägar. Jag måste ju leva vidare och samla minnen och intryck som jag kan dela med mig till mina betraktare, det jag upplever och känner måste jag kunne visa dem även om de är med mig hela tiden. Annars kan vi ju inte prata samma språk med varann.

Flummigt? Ja men inte för mig.