Helgen som varit har känts som själavård tillsammas med änglamammor

I helgen har jag utövat själavård känns det som. En blandning av wild & crazy, själavård, positiv laddning, energiinjektion mm. Jag har varit med om möten som gjort mig glad och som visar att det finns bevis på att livet går vidare, att det kan komma något gott ur all sorg och elände som hänt. Jag har träffat 4 underbara människor, som känns som att var har dessa människor varit hela mitt liv. Jag har träffat Johans mamma Helen, Christians mamma Pernilla, Charlies mamma Birthe och Charlies syster Sofie. Vad är det som är så speciellt med dessa människor, jo Johan omkom i en mc-olycka -08 då han var 21 år, Christian omkom i suicid -06, 21 år. Charlie omkom också i suicid -08, 19 år. Birthe, Pernilla och Helen är alltså änglamammor precis som jag och Sofie är änglasyster.

Det var med spänd förväntan jag tog tåget ned från Dalarna till Göteborg, en intensiv helg skulle tas vid, jag skulle träffa människor jag aldrig träffat på riktigt utan bara haft kontakt med via facebook, jag skulle dessutom bo en hel helg med en av dessa mammor. Här har jag under det gågna året byggt upp en bild av hur dessa mina sorgesystrar är och ser ut, tänk om bilen skulle krackelera, tänk om det skulle skära sig direkt med oss och speciellt med den jag skulle bo hos. Tänk vad besviken jag skulle bli om bilden inte skulle stämma med hur jag har upplevt dem.

Helen tog emot mig med en varm kram när jag kom till Göteborg, det var hos henne jag skulle bo. Efter en halvtimme visste jag att det skulle gå bra alltihop att vara hos henne, hon verkade vara så öppenhjärtlig som jag hade förväntat mig. Fredagskvällen tillbringade vi hemma hos henne med vin och smörgåstårta. Vi satt ute på altanen en stund och bara pratade, att bekanta oss med varann behövdes inte. Vi kände samhörighet direkt och hela kvällen kunde vi sitta och prata djupa tankar om livet och ventilera våran saknad över våra barn. Ingen fråga eller fundering var konstig nog, en hel kväll utan att vara ledsen när vi pratade, en hel kväll utan att någon försökte börja prata om annat.

På lördagen skulle vi in till avenyn och träffa på de andra sorgesystrarna, tänkte att det kan ju inte klicka med alla 4 personer så nu möter jag väl någon som krackelerar min bild. Tänkte också att detta är galet av mig, sätta mig på ett tåg och åka genom halva Sverige kändes det som för att träffa 4 personer jag aldrig någonsin träffat eller pratat med på riktigt utan enbart via datorns hjälp. Vi kommer in i baren och den första jag ser är Pernilla, det måste vara hon för jag har ju sett henne på bild och brevid henne står Sofie, en första kram och nervositeten är borta, nu återstår bara Birthe, det har klickat med 3 av 4 personer. Birthe kommer och vi tittar på varann och ett leende sprids och vi kramas om, allt är som bortblåst.

Vi fick 5 timmar att umgås innan deras tåg skulle ta dem vidare hem till deras städer. 5 timmar som kunde vara hur långa som helst om vi inte klickat, 5 timmar som kunde gå i rasande fart om det klickade. Timmarna gick i rasande fart. Helt plötsligt var det dags att säga hejdå, och kramar. Tårar steg i mina ögon, tårar för att jag haft rätt i min magkänsla att det var människor jag skulle trivas med, att det var personer jag tyckte om, att det var vänner som kommer finnas kvar, att vi som är sorgesystrar kunde skratta och leva som vi gör, som hade sådant hopp och framtidstro. Detta kunde jag aldrig ana skulle komma den dagen Jessica dog, att jag tillsammans med andra föräldrar skulle må bra och att vi skulle kunna skratta tillsammans.

Så för mig har helgen varit som en kick, jag ser fram emot att möta mina galna härliga vänner igen, för att det blir igen är jag övertygad om, frågan är bara när och helst snart känner jag. Känner också att vi inte kan kalla oss sorgesystrar, visst vi har en sorg men den sorgen syntes inte utåt för andra. Vi har lyckats vända sorgen till något annat. Sen är jag övertygad om att våra barn tillsammans haft ett finger med i spelet. Våra barn som känner oss så väl har nog letat upp varandra och sagt att nu ska vi sammanföra våra föräldrar, sen satt de där och tittade på oss när vi sågs och när vi skrattade, jag kan nästan höra skrattet deras av att deras magkänsla sa att det var en lyckad träff.