Överlevnadsplikt, aldrigheten och sorgeperiodare

Jag är en änglaförälder, tycker det namnet är finare än att jag är mamma till ett barn som har dött. Änglaförälder låter mig fortfarande vara mamma till mitt barn, även om barnet inte finns med och även om det har samma betydelse som att jag är mamma till ett barn som har dött. Sedan jag stiftade bekantskapen med mr död så har mycket förändrats. Jag har förändrats, min familj har förändrats, min världsbild är förändrad, jag har tom förändrat min syn på vissa ord och jag har fått lägga till nya ord i mitt ordförråd, ord som egentligen kanske inte existerar för "vanliga" föräldrar.

Det första ordet jag fick till mig var ordet aldrigheten, tänk vad jag kom att hata detta ord. Aldrigheten innebär en verklighet av att aldrig mer och det är definitivt. Att aldrig mer är inte lika laddat ord tycker jag, kanske är jag knäpp. Aldrigheten innebär för mig att det är definitivt att jag aldrig mer kommer att få göra detta. Säger jag bara aldrig mer så finns det ändå en osäkerhet att jag kommer aldrig mer...men det kan ändras. Aldrigheten är starkare ord och slutgiltigt. Aldrigheten gör att jag aldrig mer kommer känna Jessicas doft, aldrig mer höra hennes röst tex.

Överlevnadsplikt är också ett ord jag ganska snart fick stifta bekantskap med. Överlevnadsplikt är att hur det än ser ut så är det min plikt att leva vidare, att inte kunna ge upp, att fortsätta överleva smärtor. Jag har överlevnadsplikt gentemot mina andra barn och min omgivning. Aldrigheten och överlevnadsplikt är ord som kommit i samband med Jessicas död.

Något jag mer fått lära mig, fick det till mig av en änglamammavän. Vi är periodare allihop, men inte av alkohol eller droger, shopping eller rökning. Vi är periodare av sorg. Vi lever i livets berg-och-dalbana. En period av sorg som sedan övergår till en period att fungera som vanligt igen för att sedan övergå till sorgeperioden.

Vissa meningar som kan vara menat som en pusch framåt kan också bli helt fel i mina ögon, en mening som "vad du är stark som orkar, skulle det vara jag som förlorat mitt barn har jag aldrig orkat utan gett upp direkt". Jag vet att det är av välmening dessa ord uttalas, jag har själv sagt dem många gånger. Men idag kan jag få dåligt samvete och skuldkänslor när jag hör denna mening som är sagt för att stärka mig, denna mening kan istället sänka mig. Jag är inte stark jag har bara inget annat val än det som är. Jag fick aldrig chansen att välja att bli änglaförälder eller inte. Och att jag skulle vara stark som inte gav upp direkt och överlever det hela, det ger känslor av att jag är misslyckad. Jag måste vara kall som faktiskt överlever det hela, jag kanske inte saknar tillräckligt som ändå överlevt detta och som ändå kan ha  mina bra dagar och perioder. Små ord som kan ändra karaktär.

Jag är bara en änglamamma med överlevnadsplikt då aldrigheten tvingar mig att vara sorgeperiodare.