Våga fråga, våga ta ett avvisande, våga vara beredd på tårar.

Att mista ett barn, varje förälders mardröm och många föräldrars verklighet, tyvärr måste jag säga. Det mest fasansfulla som kan inträffa att mista sitt eget barn. Det blir fel i ordningen, äldre ska ju dö först, det är ju den naturliga planen. Ingen ska ju behöva överleva sina barn oavsett om barnet är 1 dag, 10 år, 20 år, 50 år osv. Ingen förälder ska behöva planera sitt barns begravning, ändå är vi många som lever i den verkligheten att göra det. Ingen kan ens ana udden av smärtan som finns hos en förälder även om många försöker förstå, men hur ska de kunna ens ana hur det är.

Vad viktigt det kan vara med en bekräftelse emellanåt från omgivningen, något som visar att man fortfarande bryr sig, Att man vågar nämna barnets namn, att våga visa att man tar risken att någon bryter igenom skalet. För ett skal sätter nog vi alla upp inför omgivningen o även till våra nära. Ett skal utåt att det är lungt, man skrattar o mår bra trots att smärtan river i en emellanåt. Man förväntas må bra när det har gått en tid, man frågar inte längre för man vill inte riva upp sår eller man vill inte påminna om något jobbigt. Du kan aldrig påminnna om någon som är jobbigt, hur ska det gå till, ingen glömmer någonsin detta.

Idag fick jag en bekräftelse på hur någon vågar fråga o klappa om, som var beredd att kanske få till svar att jag bryter ihop jag orkar inte mer. Personen på mitt jobb kommer vid frukostfikat fram och klappar mig på axeln och frågar hur det är. I det ögonblicket blev jag ställd till en början, menar hon att hon frågar hur jag mår för Jessica. Man är ju så van att ingen nämner, ingen frågar hur det går med familjen, hur syskonen mår, hur tar de det hela nu när det gått ett visst antal år. Det är så glädjande att få ens yttra att vi faktiskt har ett barn som gått över till andra sidan, Jessica slutar inte upphöra trots att hon inte finns med fysiskt, men jag har ju så många minnen av dessa 16 år med henne.

När jag väl funnit mig tillrätta idag när hon frågade så välde lyckokänslan i bröstet fram, jag hade fullt sjå att hålla tillbaka glädjetårarna för det kom verkligen från hjärtat på henne. En klapp på axel som stannade kvar och frågade hur är det idag. Jag kände den bubblande känslan av att här är det ingen som glömt henne, här är en som ser igenom och som törs komma innanför min mask och fråga hur det är. Så värdefullt och så välbehövligt. Tack Nelli om du läser det här, din omtanke o din känsla var guld värd för mig, den gav mig en pusch framåt igen, att känna att någon tar del.

Mitt råd till dig som kanske har någon i närheten som mistat barn oavsett ålder, dödsorska eller hur lång eller kort tid det gått. Vi kommer ju alltid leva med sorgen av våra barn men glädje att få dela med om så bara namnet på dem.

Våga fråga hur mår du nu, hur mår syskon och övriga familjen, hur tänker du idag på allt som varit. Så värdefullt och så helande tycker jag. Nu kanske inte alla uppskattar detta men du har visat att du vågar och du vågar också ta ett avvisande. Men jag tror att känner vederbörande att det känns rätt så av din fråga så känner den nog tacksamheten inom sig att jag och mitt barn, vi existerar i andras värld.

För mig kändes det så bra idag.