Min-må-bra-helg

Min må-bra-helg har nu varit och jag har laddat upp energierna ordentligt, energier och må-bra-hormoner. Dessa ska jag hushålla med nu under vintertiden och speciellt över julhelgen. Det var stora förväntningar i fredags och pirret i magen fanns där. Funderade lite på hur helgen skulle bli. Vi har ju bara haft mailkontakt, lite sms samt att vi träffades de 4 timmarna i Göteborg i början av september. Nu skulle vi umgås i 48 timmar och skulle vi ha något gemensamt att prata om hela tiden, eller skulle vi efter ett tag känna att vi var alltför olika och ha olika värderingar. Ändå var jag inte orolig eller så, kände att det kommer bli som vi vill och det kommer gå bra. Var inställd på att det kommer säkerligen bli en del gråt, skratt och prat men man vet ju inte om samtalsämnen tar slut.

Jag hade inte behövt fundera i de banorna, bara att konstatera att 48 timmar räckte inte på långa vägar. Jag jämför med när man installerar något så ser man på raden hur långt man kommit i nedladdningen och hur många procent som är klart. Av 100% så känner jag att vi hann bara 10%, vi hade inte tid att sova, vi hade inte tid att äta eller dricka vin heller för vi tog en tugga och bara fortsatte prata och skratta.

Det var med stora kramar vi möttes på fredagskvällen och vi åt och pratade samt tog något glas vin, när vi tittade på klockan var hon 01.30, sa att vi skulle göra kväller då Pernilla hade jobbat natten som var och inte sovit just något, Birthe och Sofie hade ju kört hela dagen från Båstad. Men vi fortsatte prata och sen var klockan 03.30 och vi gick motvilligt åt varsitt håll och somnade, skulle vi ha sovit i samma rum alla så har vi nog pratat tills vi somnat av.

Lördagen bar det iväg på en liten tur ut, vi åkte till platsen där Jessica avslutat sitt liv, beskrev var hon stod, hur hon stod och hur långt hon släpades med av tåget, visade hur hon kunde se hem till vårat hus från där hon stod. Sedan åkte vi igenom stan en liten tur och visade på lite områden som är lite mer sevärda i kommunen och därefter bar vi ut till graven. Fick nästan lite panik när jag kom ut och såg all snö som vräkt ner, kände att nu tror människor att jag inte varit ut där på bra länge då allt var översnöat. Sopade bort snön och vi tände ljusen som vi haft med oss och Pernillas mosshjärta. Därefter hem i värmen igen och åt mat.

Under kvällen så tittade vi på lite kort vi hade på våra barn och bara pratade. Underbart att få prata med likasinnande om hur våra barn var i livet. Inte bara alla positiva sidor utan även de negativa sidorna de hade, för självklart är det såna sidor också. Eftersom vi alla 3 förlorat våra ungdomar i självmord så hade vi mycket sånt att prata om, känslan av hur vi känner, maktlösheten som finns. Tiden efter, syskonens situation och där var det skönt att höra Sofie berätta. Trots att vi pratade om sorg, sånt som var jobbigt så var vi ingen som grät och jag tror att det är för att man behöver inte lägga extra kraft på att förklara sina känslor hela tiden som man får göra med odrabbade. Här kunde jag avsluta mitt i en mening och de andra förstod precis. Det var inte bara barnen vi avhandlade, det var oss själva också, vi och våran egen barndom, yrken, relationer och vänner.

Många skratt blev det, mycket allvarligt prat men inga tårar, tårna kom när det var dax att säga hejdå, när vi insåg att 48 timmar inte räckte på långa vägar. Hur vi hade längtat och sett fram emot denna helg och hur den bara rusade iväg så man knappt hann fatta något. Var tvungen att sätta mig i bilen en stund efter jag vinkat av dem och låta tårarna få rinna, men det var inte tårar av sorg utan tårar av glädje över att vi har fått prata så mycket utan att någon börjat skruva på sig och försöka prata om annat för att leda bort våra tankar.

Denna helg var guld värd för mig och jag måste ge Sofie en stor eloge. Vilken underbar tjej och så klok. 23 år och så mycket livserfarenhet, så mycket hon har att delge och sådant driv hon har för att vilja göra något konkret av allt. Jag hyser stor beundran för denna tjej.