Bilden i Aftonbladet fick mig att rasa ner i hålet

Igår var en bra dag, kändes inga konstigheter alls inom mig, pratade, skrattade, skämtade, allt var som en vanlig dag. Energi till tusen när jag åkte hem, tänkte hem o städa av lite, fortsätta packa och sortera. Började med maten och gjorde den klar, en snabb titt på datorn, kolla mailen, kolla facebook och så kolla nyheterna på nätet, började med Aftonbladet. Det första jag ser är ett tåg som kört på en taxi. Olyckan i Sala som hände igår, där ett tåg körde på en taxibil och 2 omkom. Kunde inte läsa texten, blicken hade naglat sig fast på bilden.

Jag kände nackhåren resa sig, illamåendet, klumpen i magen, yrseln, hjärtklappningen o skriket i strupen som ville fram. Mina ögon tårades, jag var tillbaka till 07-10-06, dagen som för alltid ändrade mitt liv. Jag var paralyserad av handlingsförlamning, stumhet, stirrade bara på bilden, Bilden föreställer som sagt hur tåget kört på taxin, hur tåget släpade taxin 500 m. Jessica blev påkörd av tåget, Jessica släpades många meter bort, tåget stannade inte förrän efter 1 km där de fick spola tåget.

Jag ser på bilden hur tillknöcklad taxin är. En bil som är stor, tung och gjord av plåt, den ska väl inte mosas sönder så där, En annan bild tar form i huvudet, Jessica stod på spåret, liten, tunn, ensam, ledsen, ångestfylld, om en bil mosas sönder, hur söndermosad ska hon inte vara.

Jag vet att Jessica var rätt förstörd, det var ju därför jag aldrig fått se henne efteråt, fanns ju liksom inget att se. Men bilden av hur tillknycklad taxin är av tåget framkallade syner av Jessica, till slut var det inte taxin jag såg, det var Jessica jag såg på bilden.

Dagen var över, ångesten fick sitt fäste. In och famla i medicinskåpet efter mina ångestmediciner. Rädd att de skulle vara slut då det var väldigt längesedan jag fick lov att ta någon. Händerna skakade, strupen var torr, måste bara hitta tabletterna, tänk om de är slut, får inte vara slut gick tankarna. Hittade dem och tryckte ut en Oxascand i handen, svalde den och bara väntade på att det skulle bli lungt, att jag skulle bli trött. Herr ångest hamrade i bröstet länge och väl, började sedan lugna ner mig, då kom tårarna och grät oavbrutet resten av kvällen innan jag lyckades befria mig med sömnen och tursamt fick jag sova utan mardrömmar inatt.

Idag har jag varit låg och dämpad, tankar och funderingar på allt som händer och sker, på hur livet blev och hur jag hade önskat mig mitt liv. Jag förbannar den dagen ångesten och döden gjorde entre i vårat liv. Jag ser hur snabbt det kan svänga när jag inte är förberedd, en bild i en tidning och allt triggades igång. Kommer det alltid vara så här, att man får deja vu känslor, att ständigt bli påmind när man minst anar. Samtidigt blir jag förbannad på media med sina bilder, det ska gärna visas så smaskigt som möjligt, finns ingen hänsyn till andra människor, hur känns det för de anhöriga till de i olyckan, hur känns det för dem att se denna bild, bilolyckor, där ska man också se så närgånget som möjligt, självmordsbombaren, där skulle det visas hur han låg i bitar. Fy fan rent ut sagt vad lågt sånt här är...