Vårat liv i 3 delar...

Oj vad tankar jag har haft i huvudet hela december månad, både bra och jobbiga tankar. För det första är december en månad då det inne bär jul, all julmusik som spelas, stressade människor, alla förväntas vara lyckliga och glada inför julhelgen, alla som hysteriskt måste pynta, putsa fönster och baka. Jag har äskat varje mm av detta i mitt tidigare liv. Det har varit tomtar, kulor, glitter, julmusik redan i november, ju fler tomtar desto bättre. Idag känner jag mig bara ångestfylld av allt detta. För mig innebär julen att inte kunna glädjas fullt ut av sin familj längre. Att börja dagen med att åka till en grav, åka till Jessica med ljus och lägga dit hennes paket, att se en hög mindre med julklappar, en mindre vid julbordet, allt är så uppenbart. Runt omkring så ser man folk hos grannar, många bilar parkerade på vissa ställen och jag kan inom mig känna ett avund mot dessa personer som har allt det jag vill ha till julen. För mig känns det bara bra när jul- och nyårshelg är över och man kan återgå till att få vara sitt naturliga jag igen istället för att bli betraktad i andras ögon som konstig och glädjedödare.

Nu i december fick vi även besked om att kuratorerna på bup där Jessica gick överklagar Kammarrättens beslut och driver vidare till Regeringsrätten, en procedur som börjar om igen, nya tankar funderingar och vridningar. Denna gång har de tagit hjälp av en advokat som hänvisar till att jag ej varit lyhörd för Jessicas problem, och att om jag nu misstänkte att Jessica skulle ta sitt liv, att jag då kunde åka bort. Känslan slog ner som en bomb och spädde på ännu mer att det är mitt fel, skuldkänslor kommer jag ändå alltid få ha och bära med mig även om jag vet att jag gjort vad jag kan, men tänk om jag missat något jag kunnat göra annorlunda..

I december beslutade vi oss också även för att sälja vårat hus. För första gången yppade vi något till varann om att det är för mycket som påminner hemma om Jessica, när en av oss började prata om att det skulle vara skönt att börja om så insåg vi att vi känt samma sak bara det att ingen har velat säga något. Vi kontaktade en mäklare och nu började en ny procedur, hitta någonstans där vi kan bo om vi får köpare, kommer vi gå back, hur reagerar omgivningen och tycker de då att vi är överkänsliga. När vi offentliggjorde för andra att vi tänkte sälja så var det ingen som ifrågasatte det hela, alla förstod utan att vi behövde säga våran anledning till att vi ville flytta. Många tog orden ur munnen på oss och menade att det var väntat, de har bara förundrats över hur länge vi orkat bo kvar.

Nu visade det sig att vi får nästan det dubbla mot vad vi har gett för huset, fortfarande orolig över om vi får någon köpare och om vi hittar någonstans att bo. Huset skulle komma ut till försäljning 10 januari, det är på måndag och det som hänt är att på tisdag skriver vi papper med nya ägarna till huset, ja vi hittade några såna innan vi ens annonserat, på onsdag så skriver vi papper på våran lägenhet vi köpt i stan. Mitten av mars flyttar vi, allt har gått jättefort men vi är glada och det känns bra.

I huset vi har nu så har vi ett rum åt Jessica där alla hennes saker finns och där det ser ut så som det var när hon lämnade det. I nya lägenheten kommer inte finnas ett rum åt henne och vi måste ta beslut hur vi ska göra. Vi kommer förvara hennes saker i en fin brudkista som pappa gjort, en del saker ställer vi upp på vinden, det som kommer finnas är hennes bokhylla med hennes småsaker och skivor, smycken och kort. Vi kommer alltså krympa Jessicas område hemma men det känns naturligt. I april ska hon ha fyllt 20 år om hon levt, hon har antagligen redan flyttat hemifrån om hon levt, eller varit på väg att flytta hemifrån, därför känns det naturligt att minska på hennes plats nu också men ändå ha hennes saker inom räckhåll om så skulle behövas. Vi kommer på högst upp i hyreshuset, vårat vindsförråd ligger precis ovanför lägenheten vilket gör att vi snabbt kan ta oss upp för att tex titta igenom hennes gamla skolböcker, hennes möbler osv.

Situationen känns sund och jag känner inget dåligt samvete över att hon får mindre plats, hon kommer ta den plats hon behöver och skulle ha haft i vårat hem om hon levt. Just nu känns det lätt att packa, det känns som en extra energi tillkommit här hemma i huset, en energi som hjälper oss att packa och som gör att vi ser en glädje i saker och ting. Vi har verkligen pratat ut om allt jag och min man, vi inser just nu bara fördelarna med att ha köpt en lägenhet att bo i. Vi kommer bli friare som människor när inte huramorteringar, husreparationer, måsten med gräsklippning osv kommer. Vi är friare att åka bort hastigt och lustigt en helg, bo på hotell, vi har inga måsten. Det enda vi har är yngsta sonen men han blir 15 i sommar och älsta sonen på 22 bor bara ett hus ifrån oss. Vi kommer inte behöva 2 bilar som förr, för vi får bägge promnadavstånd till jobbet.

Just nu känns det mesta positivt och bra, vi är redo för del 3 i vårat liv. Del 1 var livet före och det är passerat och bara minnen, vackra minnen. Del 2 den jobbiga tiden med saknaden sorgen, att ständigt sitta i köket i huset och se tågen dundra förbi platsen där hon dog. Del 3 är den som kommer nu, visserligen sorg och saknad men med mer positiva minnen.