Vill kasta av mig masken

...jag vill kasta loss....och lära mig slåss....Känner ni igen orden från Martin Stenmarcks låt 7-milakliv, Tänker på första meningen "jag vill kasta loss" ja så vill jag också göra, kasta min mask, min mask som jag kan gömma mig bakom men som jag ibland vill kasta all världens väg. Men hur skulle det kunna gå till, vilka reaktioner skulle det bli om jag kastade min mask och visade upp min sanna fasad emellanåt, visa mig sårbar o ledsen, när saknaden kan slita mitt innanmäte i tusen bitar.

Jag har många gånger kastat min mask, speciellt i början, då det var "tillåtet" att vara ledsen, när människor i min omgivning kunde förstå. Men när livet går vidare för min omgivning och jag endast finns kvar där, vingklippt, sargad, sårbar det är då man sätter på masken, Man visar inte att man är ledsen, att man många gånger inte vill kliva ur sängen, att man inte vill annat än bara få somna om och vakna utan saknaden inom en. Hur många gånger har jag inte haft lust att ta min mask när människor klagar på sina barn, speciellt hur deras tonårstjejer är obstinata, hur tjuriga de är på morgonen, hur trött man är på dem. många gånger då har jag haft lust att kasta masken och skrika rakt ut att jag gör vad som helst för att få det där som andra tycker är så jobbigt. Men masken sitter på, man flinar lite ungefär som att jag jag förstår och håller med. Men man säger inget, för klumpen finns där.

Hur länge får man sörja och sakna, hur länge är det tillåtet att få gråtattacker och känna att bägaren rinner över, jag orkar inte kämpa emot, när ska detta upphöra tycker människor. Än idag kan man höra någon säga "blir du fortfarande så där kaotiskt ledsen trots att det har gått så lång tid". Jag blir fortfarande kaotiskt ledsen trots att det gått 3 år och 4 månader, jag är inställd på att det kommer vara så i 50 år till. Saknaden o sorgen efter ens barn finns ju alltid där, den går ju inte att sudda ut.

För att skydda omgivningen från att de ska känna att det blir jobbigt så sätter man på sig sin mask och låtsas att allt är bra. Många gånger mår jag riktigt bra och det känns inte som en mask, men många gånger kommer panikkänslan över mig på tex jobbet o jag måste gå undan, låtsas att jag ska handla något i kiosken eller gå på toa, allt för att smita undan o släppa på masken, andas o känna att tårarna får komma. Det är ingen hittills som märkt det, så min mask måste sitta väldigt bra eller så är jag en duktig skådespelare. Visar man sitt rätta jag såna gånger så kan man känna hur människor känner att det blir jobbigt, ska hon bli så där ledsen igen, nu får hon skärpa sig, vi orkar inget mer. Såna gånger är det lättare att ha masken på men inom mig kan jag känna "din dumma jävel som inte fattar något"

Att vara glömsk, ha koncentrationssvårigheter, minnesstörningar ska man också ha kommit ur nu efter "så lång tid", men om en utbränd människa har samma symtom trots att det gått lika lång tid, så är det skillnad, för de är sjuka och det tar tid att bli frisk. Men en som har exakt samma symtom och det beror på sorg så är inte synsättet lika, då får man försöka rycka upp sig och börja leva igen. Nä ibland är det bäst att ha masken på trots att jag många gånger önskar att människor kunde acceptera mig som jag är och inse att detta är jag, att jag slipper ta på mig masken och ta på mig en roll som jag inte är alla gånger.

Det finns några exemplar där jag kan vara utan masken, där jag tillåts vara den jag är, det är med mina närmaste vänner, några av dem ialla fall samt den stora kategorin som har det som jag, änglaföräldrarna.