Äntligen är det över.

Äntligen är det över...huset är sålt o vi har flyttat. En intensiv tid med mycket funderingar har varit. Från vi bestämde oss i mitten av december fram till nu, I början gick tankarna, tänk om vi gör fel, tänk om vi ångrar oss, tänk om något händer och köparna ändrar sig, tänk om inte vi hittar något boende vi kommer trivas med. Framför allt, alla minnen från när barnen var små och vi bodde i huset, hur blir det med det och kommer det kännas svårt den dagen vi släpper ifrån oss nycklarna.

Vi väntar även på svar från Regeringsrätten ang kuratorernas överklagen, de fick ju prövningstillstånd och anlitade en advokat, de tänker inte ta detta att de gjort fel som aldrig förde fram Jessica till en läkare, de tänker inte ta detta att de fick en varsin erinran utan de gick vidare till högsta instansen. Jessica dog oktober -07. Slutet av november -07 skickades anmälan till HSAN in som gav en erinran, 3½ år senare har vi inte kommit längre, länsrätten hävde HSANs beslut, kammarrätten hävde Länsrättens beslut och återgav en erinran. För varenda brev o beslut som kommer så får man gå igen hela proceduren igen, känna vanmakten, ångesten, osäkerheten, det ständigt dåliga samvetet, allt mal på ytterligare en gång. Jag hoppas och ber om att Regeringsrätten går på kammarrättens linje.

Detta med kuratorernas överklagan, försäljning av hus och flytt har tärt mycket på mig, tankarna har varit igång konstant. Anlita mäklare, ordna energideklaration, besikta huset, vänta på påskrifter. Nu sista veckan anmäla flytt från både sophantering, vatten, el, försäkringar. Det måste klaffa hela tiden. Allt har gjort att jag varit uppe i varv och haft svårt att koppla av och svårt att få till en fungerande sömn. Som jag nämnt tidigare så behövs inte mycket för att jag ska falla utanför ramarna, att jag tappar greppet.

Idag så träffade vi banken för sista gången, som löste våra lån, sista påskrifterna av nya ägarna, likvidavräkning på banken, lösen av andra lån, avsluta vissa konton. Glädjetårar kom i bilen på väg hem, tårar att nu är denna bit över, nu har huset bytt ägare, alla samtal är ordnade, jag har haft dem uppskrivna och prickade av vart eftersom. När jag kom hem så kom en exploderande huvudvärk, antagligen alla spänningar som släppte, det är över nu och jag är nöjd. Jag kan släppa denna bit. Får många kan detta tyckas vara en baggis, men för mig med dåligt minne, dålig koncentration så har dessa månader varit en kraftansträngning.

Nu återstår bara ett orosmoment och det är Regeringsrättens dom. Ju mer tiden går desto närmare beslutet vet jag kommer. Jag hoppas innerligt att de går på kammarrättens linje och jag hoppas också att hela denna procedur är över sedan. Om kuratorerna frikänns från sin erinran, innebär det då att det är "mitt fel" att Jessica dog, var det något jag missade. Nä jag är ganska säker men tvivlet, det kommer alltid finnas där, tänk om jag kunnat göra mer.