15 års minnen i livet är nu nedpackat.

Var länge sedan jag skrev men orken o energin har inte infunnit sig, dessutom har all tid gått till att packa och packa. Trodde aldrig att man har så mycket saker som man har. Nu närmar sig flytten, det är sista helgen vi bor i huset, på lördag går flytten till stan och till lägenehet. Om 1½ vecka ska vi överlämna nycklarna till de nya ägarna. De var dessutom här idag och mätte lite dörrar och sånt, det känns tryggt med dem och det känns som ett naturligt steg att de ska ta över. Tankarna går 15 år tillbaka i tiden, till den tiden vi köpte huset. Alla förhoppningar vi hade, alla planer, alla drömmar.

Kommer ihåg hur vi hade ställt in alla sakerna i huset och hur vi skulle ta ett bad på kvällen, barnen var hos mamma så vi kunde plocka i vår takt under dagen. Jimmy var 9, Jessica 6 och Johan skulle fylla 1. Barnen hade inte hunnit se huset invändigt och medan vi sitter där i badet o kopplar av efter en hård dag så kommer känslan av att detta är inte sant, det är vårat hus nu, vi kan göra precis vad vi vill. Vi satt i badet och smidde planer på hur vi ville göra och hur vi ville ha det.

Dagen efter så kom barnen hem, kommer ihåg hur förväntansfulla Jimmy o Jessica var, hur de sprang runt i huset och in på sina rum för att hjälpa till att plocka upp o möblera, Snart tappade de sugen och ville gå ut och bekanta sig med de på gatan, snabbt hittade de kompisar, så är det ju med barn. Jessica skulle dessutom börja lekis när vi flyttat hit.

Under åren som vi bott här så har vi skapat mycket minnen, det har varit stunder som varit svåra och kämpiga och det har varit stunder som varit lätta och glädjefyllda. Barnen har vuxit upp här, de har format sina liv här. Efter Jessicas död så orkar vi inte bo kvar, vi har ändå kämpat i 3½ år att försöka hitta formen och glädjen igen, att göra de saker med renoveringar i huset som vi hade planer för, men lusten har inte infunnit sig. Att vi ständigt varje dag flera gånger om dagen ser hur bommarna åker ner på platsen där hon valde att ställa sig, att varje gång vi sitter på altan se och höra tåget rusa förbi platsen. Att man omedvetet varje gång tåget kommer precis dit, känna en rysning. Vi inser att det inte kommer gå över och vi väljer att flytta, att bryta upp och skapa ny tillvaro.

Tankarna har funnits på om inte Jessica skulle hitta på oss om vi flyttade, Vi vet nu att hon flyttar med, för varför skulle hon stanna kvar här när vi, hennes familj inte finns kvar, jag tror inte änglarna är bunda till platserna, de är bundna till personerna. Jag är övertygad om att Jessica tycker vi gör rätt val som flyttar. Jag är övertygad om att hon är med o donar bland kartongerna.

När vi kommit på plats så kommer hennes bokhylla sättas upp i extrarummet där vi kommer ha som kontorsrum. Hon får således inte ett eget rum som hon hade här hemma, hon får inte så stor plats utan hon får bara sin bokhylla med ett fåtal av sina saker, de mest kära sakerna kommer stå där. Det känns naturligt att göra så. Om hon levt hade hon fyllt 20 i april. Om hon levt så tror jag inte hon hade bott hemma längre och då hade hon ju tagit sina saker med sig och endast ett fåtal saker blivit kvar hemma, därav att det känns naturligt att hennes plats krymps. Hon har ju ändå tillräckligt stor plats brevid oss och att kunna röra sig fritt i lägenheten.

Allt är nu nedpackat, 15 års minnen är nedstuvade i kartonger. En ny fas i vårat liv tar vid, en ny fas för familjen som övertar vårat hus,