Jag vill tacka nej till våren

Solen skiner, det är varmare, det är ljusare längre om dagarna, solen värmer och ger färg åt bleka vinteransikten. Takdopp, fågelsång, snön som smälter, man lever upp, glad o vårkänslorna spritter i kroppen. Så upplever nog de flesta våren och det är ju så man ska vara tycker många. Jag är inte sån, jag har svårt för våren, när jag säger det så får jag ofta kommentarer som "vill du hellre ha de så här mörkt och svinkallt som vi haft under vintern". Nä det vill jag inte, jag vill ha varmare o ljusare men allt detta suger musten ur mig.

Jag tycker det blir en massa måsten, det blir jobbigt. Man "måste" tycka om våren, man måste bli glad, alla lever upp och själv vill jag gå i ide. Snön smälter men jag njuter inte av det, jag tycker snön är äcklig då, den är smutsig, den är full med grus o sand efter upptinade vägar, sen lägger sig grus och sand på vägen och det ser smutsigt ut. När snön försvinner så kommer det som gömts i snö fram, hundbajs, skräp och annat sticker upp. Det är fläckvis med snö och det är blött, tycker inte om lukten av blöt mark. Känns jag negativ, ja tyvärr det är så jag känner mig. Smutsen syns inne, det är dammigt, det är smutsigt på fönstren, solen skiner likt röntgenstrålar och jag får ont i ögonen, jag blir trött av det nya ljuset som kommer, blir trött när jag kisar mot solen. Jag känner mig blekare och håglös. Jag har ingen energi.

Jag önskar jag kunde njuta av våren, att jag också kunde älska den. Man ser hur människorna runt om lever upp, de är glada och vill alltid prata med andra, alla pratar om vädret, jag har bara lust att säga att vi har väder året om men jag säger inget för det är inte uppskattat. Under mars, april och maj får jag lov att öka mina mediciner just för att klara vårdepressionen o tröttheten, jag blir lätt gråtfärdig, orkeslös, fattig på energi och skulle kunna sova dygnet runt, men det kan man ju inte för det är ju vår och då ska man ut i solen.

Jag kan börja njuta mer i början av maj, då är snön helt borta, det är torrt på vägar och i marken, ögonen har vant sig vid ljuset och gatorna är sopade från grus och sten, det är först då jag kan börja njuta av färgerna som kommer och av fågelsången, det är då jag börjar känna att jag tinar upp. Jag är en höstmänniska, men det ska man heller inte säga, "nä fy då, allt blir mörkt och trist". Men augusti, september och oktober är mina bästa månader på året, det är då den klara höga luften blir, det är då det är svalare, färgerna, löven som prassar, det är då jag lever upp och laddar energi inför kommande vintar.

Något jag också upplever under våren är hur det ser ut på Jessicas grav, jag drar mig lite för att åka dit, för vinterväxterna man haft ser tråkiga och fattiga ut. Under vintern har man förbannat snön som lägger sig som ett tjockt täcke över stenen, man får pulsa fram och skotta fram lyktorna, hon försvinner ännu mer i marken när snön ligger där, man ser fram emot att få göra fint där när man kan plantera blommorna, sen när snön försvinner och just denna tidiga vår så är det deprimerande därute. Dels vet jag att marken är mättad av fukt, bara tanken att hennes aska ligger i den fuktiga unkna jorden gör att man får kväljningar.

Nä jag ser fram emot maj och jag är inte konstigt som inte tycker om våren.