Du som aldrig planerat ditt barns begravning.

Ett möte för 2 veckor sedan som satt tankar och griller i huvuet, ena stunden blir man ledsen, andra blir man förvånad o nästa blir man arg. Jag vet att det är i välmeningen många säger saker, jag vet att många önskar man kunde bli som man var i livet före. Kan bara säga att glöm allt sånt.

Du som aldrig planerat ditt eget barns begravning och tvingas leva resten av sitt liv utan ditt barn, kom inte och säg att sorgen går över. För hur kan den gå över. Kom heller inte och säg att nu får du släppa och gå vidare. Jag går vidare varje dag då jag kliver upp varje morgon, jag skrattar o ler, jag sköter mitt jobb, kort o gott sagt jag lever fullt ut.

Du som aldrig planerat ditt eget barns begravning och tvingas leva resten av sitt liv utan ditt barn, kom heller inte och säg att jag får sluta blicka bakåt o se framåt istället. Då vill jag säga till dig att gläds inte åt minnen från dina barn var små eller det dina barn gav dig förra veckan, glöm det o fokusera framåt.

Fast det kanske är mer tillåtet att leva på de minnen om man har barn som lever, jag säger som en annan änglamamma, jag kommer aldrig mer att skapa nya minnen med mitt barn som inte längre lever med oss, därför att mina minnen som varit med mitt barn så viktiga.

Säg heller inte till mig att jag är stark som klarat av detta för det skulle du aldrig göra, du skulle avlida. Detta vet jag är en mening som sägs ofta i ett sätt att ge tröst. Men just denna mening sätter ofta griller i huvudet på mig och ger mig dåligt samvete. Jag får mer känslan av att jag inte saknar tillräckligt då jag faktiskt lever o ändå mår bra. Jag är inte stark, jag har bara en skyldighet att leva vidare och jag har ju faktiskt inget alternativ heller.  Jag har en skyldighet gentemot mina närstående, men jag har även en skyldighet gentemot Jessica och det är att leva o uppleva saker för henne, ge henne av det hon missar i livet.

´Du som aldrig planerat ditt barns begravning och tvingas leva utan ditt barn, förvänta dig inte att jag kommer bli som den jag var innan, jag har helt andra värderingar i livet idag, jag tänker inte forma om mig och leva ett annat liv än den jag blivit, för vad skulle du säga om jag säger att jag vill att du blir som du var för 20 år sedan, du skulle nog tycka jag var konstig.

Jag är annorlunda idag på både gott och ont, men jag lever vidare, jag gläds åt saker, jag saknar och längtar, jag vårdar minnet av min Jessica. Passar det inte så får du backa...