erviluca

Fy faan! Nu är det dags igen...

....att blotta sin svettiga, vita och feta lekamen...

.....Visa Hela Världen hur många bilringar - och allehanda andra ringar - man har....

OM man bodde i Brasilien, eller något annat varmt land, så skulle man väl vänja sej vid att blotta sin kropp....

..... och kanske t o m tycka den var rätt okey till slut...

....för man skulle nog inte ORKA "tycka-illa-om" år ut och år in....

I Sverige kan man ju gömma sej 75% av året...

.....i allehanda bylsiga kläder...

.....och låtsas att man inte har alla bilringar och cykelringar och dubbelhakor...

....och vad det nu är man har för imperfekt kropp....

Och så kommer Värmen och Solen och man ska "ut i solen"....

..... och så ska man bada!

Om man sitter "si" på stranden syns  alla bilringar....

..... men om man sitter "så" syns dom andra ringarna....

Och ligger man "si" rinner brösten ut åt ena hållet....

..... men ligger man "så" rinner dom ut åt andra hållet.....

Att se Snygg ut när man ligger ner - avklädd = Omöjligt Uppdrag!

.......................................................................................................

Näe, jag trodde ALDRIG jag skulle komma hit!

Aldrig!

Tanken FANNS INTE när jag var ung!

Jag trodde jag skulle vara smal och vältränad hela livet..

......att det bara skulle vara så....

....enkelt och självklart!

När jag såg Tanterna i duschen på badhuset, förundrades jag över alla hängande magar och bröst....

.....och tänkte att "SÅ kommer jag aldrig att se ut!".

Men samtidigt tyckte jag att dom var Vackra - att dom kändes Levande och Äkta....

Men när jag tittar mej i spegeln känner jag mej Allt Annat än Levande och Äkta....

Jag känner mej mest.....Ful!

Oattraktiv. Äcklig. Gammal. Fet.

.............................................................

Jag får helt enkelt "låtsas att det regnar"!

Och fälla upp ett paraply.

Tänk att en hand på ett ben kan skapa en känsla av elektricitet...

....så att handen fylls av en pirrande känsla....

..... som far vidare upp i armen.....

...... och rakt in i huvudet.....

..... ner i andra armen och handen...

...... samtidigt som känslan sprider sej ner i magen.....

 .......och känns som tusen fladdrande fjärilar....

Tänk att en hand på ett ben kan Kännas så Mycket.

DITT ben.

Min hand.

Vi sitter på altanen hos Stenis föräldrar. Solen lyser, och det är Midsommar! Vi äter sill och dricker läsk och har det gott. Hundarna springer lösa på den jättestora gräsmattan, och allt är bara Lycka.

Flisa kommer skuttande och ser Ovanligt Lycklig ut.

Jag tänker att det beror på att det finns så mycket STENAR utefter kanten på tomten. Flisa äääälskar stenar! Finns det bara ett gäng stenar kan hon underhålla sej själv i flera timmar!

Men det är inte stenarna som gör att hon ser så lycklig och stolt ut. Näe, STANKEN avslöjar att det är något Helt Annat. Och utseendet:

Flisa har rullat sej i Hästskit! Och hon har riktigt lyckats GOTTA IN HELA SEJ i skiten!

"Får jag presentera min Underbara Hund, FLISA, som jag brukar ha i sängen på nätterna!" säger jag till Stenis föräldrar.....NOT!

Min hjärna sätter igång att arbeta: Vad gör jag nu? Hon kan ju inte springa omkring som en stor SKITHÖG här!

Stenis skrattar och säger:

-"Du får väl stoppa henne i vattentunnan där borta!"

-"Bra idé!" säger jag.

Stenis hämtar schampo och en handduk och Flisa stoppas ner i vattentunnan!

Hon har en Värdefull Sten i munnen, och den släpper hon INTE!

Så slår vi oss ner på altanen igen, och blir bjudna på JÄTTEGOD jordgubbspaj! Med vispad grädde!

Plötsligt känner jag BAJS-STANK igen!!

Det är Beppe som OCKSÅ hittat hästbajshögen och rullat sej.

Även han stoppas ner i vattentunnan.... Han sprattlar och ser skräckslagen ut.

Efteråt tror jag ändå att han är rätt nöjd.

 Kanske mest för att han överlevde....

Prästen ringde igen. Hon hade inte fått tag på den där Personen som jag skulle prata med, som "kunde sånt här"....

Jag sa att det spelar ingen roll, för jag vet ändå inte vad jag skulle prata med Personen om.

Prästen sa att:

-"Vi har inte resurser för En Sån som Mellan."

-"Eeeeh?! Va?!"

-"Näe, för om han ska vara här måste en person gå med honom hela tiden, för att få kontakt."

-"Eeeeh?! VA?! Det bästa är att vara mot honom som mot alla andra!" sa jag.

-"Nej, vi tror att han skulle behöva en egen resurs", säger Prästen på fullt allvar.

-"Men! Det låter som om ni anser att han är helt udda och störd, och då tror jag faktiskt inte det är bra att han kommer tillbaka alls".

-"Ja, han är ju svår att få kontakt med....vi har verkligen försökt hela tiden...."

(förklaring: "Hela tiden" = 3 dygn)

(Mellan fick rött kort av prästen, kan man säga)

-"Mellan är en helt normal kille som är lite blyg just nu. Det kommer troligen att gå över, eftersom jag har haft andra söner som det gått över på, men att stämpla honom som ni gjort, är inte bra."

-"Det har ju gått så lång tid nu också, och han har varit borta så länge....Det kommer att bli ännu svårare för honom att komma tillbaka nu, och så är han ju så BLYG också!"

-"Jag tycker det låter som om ni helt enkelt inte tycker om honom...."

-"Nejdå, men han är väldigt svår och vi tror  att han behöver en resurs, och vi kan inte avvara en person till bara honom."

-"Men det skulle han varken behöva eller vilja heller. Vi avstår från lägret. Vi struntar i det."

-"Han kanske har mognat till hösten och kan gå på ett konfirmationsläger då?"

-"Kanske det. Hejdå!"

Jag trodde, i min enfald, att Mellan kunde åka tillbaka till konfa. lägret när febern gått ner, och han var frisk igen...

....så jag ringde och frågade prästen om det var okey att Mellan kom tillbaka. Korkat nog trodde jag hon skulle säga:

-"Javisst! Vad kul! Kom med honom!"

Men hon meddelade att Mellan nu "missat så mycket att det blir svårt för honom att komma in i gruppen igen".

"Eeeeeh!? Va?!"

Ledarna hade haft ett Möte om Denna Livsavgörande Angelägenhet och kommit fram till att det vore bättre för Mellan att åka till Ett Annat konfa.läger, senare i sommar.

"Eeeeh!? Va?!"

(kompisar)

Jag förklarade att Anledningen till att Mellan åkte på just det HÄR lägret var att han åkte med sin bästa kompis.

 Han skulle aldrig åka på ett läger ensam, där han inte kände någon!

Prästen ville prata med Mellan själv, men när jag sa det till Mellan fräste han att "ska det bli så jävla stor affär av det  så skiter jag i det!".

Så kände jag med. Men tänkte det bara.

Prästen sa bekymrat att Mellan hade haft "lite svårt i kontakten med dom andra".

-"Ja, han är väldigt blyg, men även blyga människor får väl finnas?" sa jag.

Han själv tyckte att han fått bra kontakt med speciellt två killar, och "egentligen var det mitt mål med lägret - att lära känna nya kompisar - så då har jag ju nått mitt mål iallafall", sa han till mej.

Sen fortsatte prästen att prata  med en underton av att något är väldigt fel med Mellan, att han varit svår att få kontakt med och att det varit svårt för "alla andra" att få kontakt med honom....

"Och därför tycker ni han ska åka på ett NYTT läger där han inte känner NÅGON?!" tänker jag, men säger det inte.

Prästen säger att hon ska be en kvinna, som "kan sånt här", att ringa mej och så ska hon prata med mej om det här (Problemet).

HerreGud! Skaffa ett Liv! Eller skaffa Riktiga Problem att bita i!

Suck!

Innan vi lägger på luren säger prästen, lite tyst och mumlande:

-"Ja, vi kan ju egentligen inte stoppa honom om man vill komma tillbaka, men det kommer ju att bli jättesvårt pga gruppdynamiken och för att dom andra nu kommit så mycket längre.....och dessutom är det ju orättvist för dom andra om Mellan får konfirmeras fast han varit borta så mycket...så då undrar ju dom varför HAN får vara borta så mycket och ändå får konfirmeras och dom andra måste närvara på alla lektioner."

"Eeeh?! Va?!"

Så det är ORÄTTVIST att Mellan fick feber och jag tog hem honom? Så det är ORÄTTVIST att dom fick vara kvar på lägret, och han fick åka hem? Så det är ORÄTTVIST om Mellan får konfirmeras?

Kan det inte vara så enkelt att "dom andra" (ungdomarna) skiter högaktningsfullt i om Mellan konfirmeras eller inte, och hur mycket han varit närvarande?

Och vaddå Gruppdynamik? Förändrades hela gruppen så fullkomligt när Mellan försvann i ett dygn??

Det låter som om han varit med i en grupp som utvecklas under lååååååååååååång tid, och ÄNTLIGEN nått någon slags Fantastisk Kulmen...

.....där dom ÄNTLIGEN lyckats "komma ut ur garderoberna" (eller nåt)...

....och kommer Mellan tillbaka så förstörs ALLT...

....och allt faller samman igen....

...och dom måste börja på Ruta Ett  igen.

Inte att dom kom i onsdags, Mellan åkte hem igår (!) och kommer tillbaka i morgon.

Äh, jag tror vi skiter i det!

Idag är i morgon igår.

Så nu kommer fortsättningen:

Upp tidigt.

Hatar att gå upp tidigt på helger! Det gör man ju alla andra dagar! Så därför är en utav grejerna med att man känner att det är HELG, att INTE gå upp tidigt, och att INTE stressa iväg.

Men idag gjorde jag det. För Mellans skull.

Ibland måste man "bita ihop och just do it!".

Iväg med bilen och satte på GPS:en:

- "Sväng vänster om 250 meter", sa GPS:en vänligt, och gjorde jag inte det sa hon:

- "Gör om rutten", åsså gjorde hon det.

 Min förra GPS sa: "Gör en U-sväng" när jag inte gjorde som hon sa.

 Den här GPS:en är alltså mer flexibel. Lite mer självständig, kan man säga. Påhittig.

(Typ, som ovan, fast inuti bilen...)

Det var så enkelt att köra med GPS så att jag hade kunnat luta mej tillbaka och lägga armarna bakom huvudet och sova en stund....

Not.

Men nästan.....

Sååå skönt att inte vara på helspänn hela tiden, och försöka lista ut åt vilket håll jag ska åka - och sen när jag snurrat till det - försöka igen....

Nej, det hjälper inte att fråga om vägen, för då säger "tanten" man frågar: "Kör till vänster där borta vid det gröna huset, och sen tredje till höger och därefter tar du vänster igen vid Statoil och sen är det rakt fram ca 1 km, så är du framme!" och jag tänker så det knakar på allt hon sagt, och tackar och kör....

....och så börjar jag: "Sa hon vänster eller höger först?....och var det ett helgrönt hus eller var det en fabrik?....och vad sa hon för bensinmack - Q8 eller Statoil?" och så är det lika snurrigt igen....

Tack Gode Gud för GPS!

Nåja.

Jag kom fram till Skatboet. Och där bodde dom, alla konfirmander. I små stugor på ett berg - precis som små skatbon.

Mellan kände sej "jättesjuk", sa han och hängde med huvudet....

Jag trodde det var "föräldrafika", typ, men det var det inte. Det var: "Ta-ditt-barn-och-åk-iväg-stund".

Så vi åkte till McDonalds, och han började gråta, för han mådde så illa.

 Jag kände på hans panna: Het.

Suck!

Tryckte i honom lite Alvedon och så satt vi där.

 Han ville inte ha något att äta, för han mådde så illa....men till slut gick jag iallafall in på Mc Donalds och köpte ett "Happy Meal" (inte för att han äter Happy Meal längre, men jag tänkte att det räcker med en LITEN måltid...). Han fick i sej hamburgaren, men inget mer.

Så satt vi där och pratade lite..

.....och funderade fram och tillbaka på om han skulle stanna kvar, och hoppas att febern går över, eller åka hem...

......fram och tillbaka....fram och tillbaka....

Vi åkte tillbaka till Skatboet och pratade med en ledare. Han tyckte att vi skulle "avvakta"......

Vi avvaktade...

Åh, vad vi avvaktade....

Sen tog vi ett vingligt beslut....för jag orkade inte avvakta mer....

Vi bestämde att Mellan skulle åka med mej hem.

Vi packade ihop hans grejer, som nästan redan låg färdigpackade i väskan....

....men sen blev det "Piiinsamt" igen:

-"Du kan ju inte gå med VÄSKAN bland alla människor!" fräste Mellan.

-"Varför inte?" frågade jag förvånat.

-"För då kommer alla att UNDRA varför vi går med VÄSKAN!"

-"Men folk tittar väl inte på den?! Och förresten kan jag då svara att du är sjuk och ska åka hem."

-"Nej! Jag går i förväg och sätter mej i bilen, så får du gå efter en stund....med väskan." sa Mellan, som värsta kommisarien.

-"Äh!" sa jag och gick ut med VÄSKAN.

ALLA stannade och tittade och ropade: -"MEN VAD GÖR DU MED MELLANS VÄSKA????"

NOT!

Sen gick jag och skulle berätta vårt beslut för ledarna, och träffade på Prästen. Hon såg Mycket Allvarlig ut och jag kände det som om jag hade begått något Stort Brott.

-"Jag ska prata med dom andra ledarna. Vänta här!" sa hon och försvann.

Jag väntade.....

 Och väntade......

 Och väntade.....

 Sen gick jag till Huset där Ledarna satt i Möte, om Mellan.

"HerreGud!" tänkte jag.... "....han har feber och ska åka hem. Jorden har liksom inte gått under."

Så kom Prästen tillbaka och sa att hon ville prata med Mellan. Han satt i bilen, så vi gick tillsammans dit. Hon frågade mej om jag hade "kontakt med Någon....?" och så lät hon lite "ödesmättad" sådär....

-"Kontakt med vem då?" frågade jag.

-"Ja....Gunvald Andersson?" sa hon (fingerat namn...minns inte vad hon sa för namn)

-"Näe? Vem är det?" frågade jag....

Hon mumlade något.

Då kom jag på att jag såg henne i kyrkan i förrgår, då jag satt där med en präst för att vi skulle ta emot krisdrabbade människor, eftersom några ungdomar sköts i vår kommun i helgen (och jag var "ditskickad" för att hjälpa till)....

Så jag sa:

-"Jahaaaa! Du tänker på att jag satt i kyrkan häromdagen med Prästen? Näe, jag var där för att hjälpa människor i kris...Jag är ju familjeterapeut!" sa jag - lite lättad sådär för att jag hittat "svaret" på frågan som inte ställdes...typ.

Näe, hon var inte nöjd, märkte jag. Det var Något Annat.

Väl framme vid bilen, bad jag Mellan kliva ur för att prata med Prästen. Han såg förvånad ut.

-"Men jag är ju sjuk! Har feber!"

-"Ja, ja, men prata med henne nu." sa jag.

Dom pratade en kort stund, och sen åkte vi.

Mellan berättade på vägen hem att prästen hade berättat för konfirmanderna att hon "pratat med människor som har problem" sedan hon var 10 år, och sen hade konfirmandklassen fått veta om en massa problem som människor hade......

-"Men jag bara satt och tänkte: Har hon inte tystnadsplikt?" sa Mellan.

-"Jo...." sa jag "...hon har Supertystnadsplikt"....

-"Du vet, det finns människor som LETAR problem hos alla.....?Dom ger sej liksom inte förrän man erkänner att man har nåt problem... HON är en sån...Hon liksom pratar tills man känner att man HAR problem, fast man inte har några...." sa Mellan.

-"Ja, jo....jag vet hur såna är...." svarade jag.

Så åkte vi hem i störtregn.

Väl hemma la sej Mellan i soffan och tittade på TV.

 Efter en stund sa han:

-"Nu börjar jag ångra att jag åkte hem...."

Vi närmar oss slutet här....

*grååååååter*

Men jag hoppas det blir bra på nästa ställe också.

Kom och hälsa på mej på wordpress.com!!!

http://erviluca.wordpress.com

eller

http://familjeterapeut.wordpress.com

Välkommen!!!

Igår åkte Mellan till konfirmationsläger. Idag har jag fått flera besvikna SMS nu på kvällen:

"Robert och Peter (hans kompisar hemifrån) vill bara sitta och glo i rummet..." sms-ar han.

"Vad tråkigt", svarar jag.

"Alla andra killar kommer från samma klass och hänger ihop." skriver han vidare

"Har ni inte haft några aktiviteter?" frågar jag

"Ledarna har bara gjort några barnsliga grejer och lektionerna suger", skriver han.

"Kan du inte låna en boll och tvinga ut Robert och Peter så kan ni sparka lite boll?" skriver jag.

"Det finns bara en plastboll med lite luft i...." svarar Mellan.

"Nåja, om det suger idag, kan det väl bara bli bättre sen...." försöker jag...

Vi fortsätter SMS:a fram och tillbaka. Tydligen sitter grabbarna på rummet och har tråkigt, och hans kompisar är två blyga och försynta (lite negativa) killar..

.....utan något "GO" i....

Så där sitter tre blyga killar i ett litet rum, och längtar hem....

Suck!

...............................................................................................

Nu SMS:ade jag en av ledarna så får vi se vad han gör.....

...............................................................................................

Jävla mobil-telefoner!

JAG älskar mitt jobb, för att jag älskar att få människor att Förändras och Tänka Vidare!

JAG älskar mitt jobb för att jag älskar Förändring!

JAG älskar mitt jobb för att jag älskar när människor släpper ut sina känslor, för att sedan Må Bättre!

JAG älskar att vara mamma, för att jag mår så bra när mina söner mår Bra!

Jag älskar att vara mamma, för att jag Älskar mina barn!

JAG älskar att vara mamma, för att det är en så stor Tillfredsställelse att se Mina Barn Växa och Bli Vuxna och Kliva ut i Livet!

JAG älskar mina hundar, för att jag älskar att gosa med dom och för att jag älskar att dom Aldrig blir "Vuxna"...dom är som små Eviga Bebisar!

JAG älskar att gå i skogen för att det är så vackra färger och en så härlig doft!

Jag älskar att göra det JAG känner för, och Vill, och skita i Alla Andra!

Och ibland vill jag skita i att "det" är farligt, "det" innehåller gifter och bör därför inte inandas/ätas/drickas.....så jag inandas/äter/dricker det ÄNDÅ!

För vi lever (kanske) bara EN gång, och den Enda gången vill jag Må Bra!

 I nuet.

Inte i Dået.

Kan du förstå det?

Jag vill Njuta!

.....så mycket jag kan.....

......av det JAG tycker om.....

Mellan har åkt på konfirmationsläger....Jag vet inte vem som tycker det är mest spännande - Han eller Jag?

Jag hoppas han utvecklas. Att han tar ett Skutt i utvecklingen. Att han upptäcker att det finns FLER människor/kompisar på denna jord. Att han får X antal nya kompisar, som öppnar nya "dörrar" i honom och i hans liv.

Jag hoppas att han lyssnar och engagerar sej i konfirmationsundervisningen, som ju handlar om relationer, kärlek, närhet, våld, omtanke, Gud och hela fadderittan.

Risken är att han sitter och tänker på hur hans hår ligger....

..... eller om han tagit på sej "rätt" t-shirt.....

Det fanns en utrustningslista med brevet från Prästen & comp. Den följde jag slaviskt:

"Inneskor"....

Jo, jag vet att när Storing var på sitt läger behövde dom skor som var lätta att ta på och av, eftersom dom sprang från sovhuset till undervisningshuset till kapellet,  och tillaka, så flip-floparna kom till stor användning.  Jag hade köpt ett par till Mellan också....

....men när jag stoppade dom i väskan sa han misstänksamt:

-"Vaeredär?!?"

-"Inneskor, som är jättebra att ha för att....bla bla bla...." pratade jag på.

-"Meh! Jag kommer att vara den ENDA som har såna! Fy, vad pinsamt! Näe, jag vill inte ha med dom!"

-"Jo, du kommer att behöva dom. Alla kommer att ha såna eller liknande. Det står ju på utrustningslistan!"

-"Näe! Då åker jag inte!"

-"Men du behöver ju inte ta upp dom ur väskan. Om ingen annan har såna, behöver du inte visa dom...."

-"Nej!!!"

....och så pratar vi om dessa skor fram och tillbaka....fram och tillbaka....

..... tills jag har slagit knut på tungan...

..... och Mellan har slagit knut på sina argument...

....och knutna argument håller ju inte..

.....så tofflorna åker ner i väskan och stannar där.

1-0 till mej.

Jag går till ICA och handlar och kommer på att det stod att man fick ta med "läger-godis".....

....så jag köper några cola-burkar, en liten påse chips, en stor chokladkaka och en påse surisar till Mellan, och tänker att "han blir nog jätteglad!"....

ATT jag aldrig lär mej!

-"Vaeredär?!" frågar han misstänksamt när jag plockar ner Överraskningsgodiset i väskan.

Jag visar.

-"VA?!? DET kan jag väl inte ha med! INGEN ANNAN kommer att ha med sånt! Fyyyy vad pinsamt! Ta bort det!"

Jag visar på utrustningslistan att det står att man kan ta med godis, och så säger jag att jag tror att ALLA kommer att ta med sej godis.

-"Men tänk om det bara är jag som tagit med godis då?!?" frågar Mellan upprört.

-"Då får du väl låta bli att ta upp det." svarar jag.

-"Men tänk om Någon SER det då?!?"

-"Tja....då hamnar du väl i stupstocken som dom har där...." suckar jag.

-"VA?!?" säger Mellan förvånat.

Jag tittar lite bortåt och funderar högt:

-"Jag har för mej att dom  har en giljotin också....så om du har med dej godis, och ingen annan har det, så är ju risken stor för att du blir av med huvudet....."

En ganska hård box på armen avbryter mina djupa tankar.....

Det är rätt häftigt att följa Nya Människor genom livet - från början...

.......till slutet, tänkte jag skriva...men så kom jag på att jag antagligen inte får följa dom till "slutet".....

....så då skriver jag:

..."från början" till Färdig...

......människa, tänkte jag skriva....men så kom jag på att man liksom aldrig blir "färdig"....

....så då skriver jag:

...."från början" till Vuxen.

Såja.

Det är en Ynnest att få följa FYRA människor, från befruktningsögonblicket, utvecklingen i magen, födseln, lära sej sitta, stå och gå....och allt (!) genom livet.

Och uppleva hur dessa fyra olika människor är just så....olika! Med helt olika personligheter!

Just nu följer jag nyfiket Storings plötsliga Hopp i utvecklingen, och det gäller att "utvecklas MED"honom, och varsamt stötta den Förändring som nu sker.

Storing har varit en sån som är inne, inne, inne....efter skolan. Hemma, hemma, hemma....efter skolan.

 Han har haft många kompisar i skolan, men väldigt sällan umgåtts med dom EFTER skolan eller varit hemma hos dom.

Inget disco, inget "ute och ränna" = inga vakna nätter för mej. Ingen oro alls.

 Hans eftermiddagar och kvällar har gått åt till att plugga och/eller vara på internet. Det senaste året har han tränat också....på Friskis och Svettis.

Så slutade han 9:an i fredags, och Plötsligt hände det!

Han drack en kopp Gevalia Kaffe!

Närå.

Skoja bara.

Han var på avslutningsfest, och spontanfest och "utefest"...

...och var det inte lite poolparty också.....?

......och sen kom han hem, och vände i princip, och sa:

-"Jag sticker till Jocke!" och så försvann han iväg.

 Jag känner Jocke och jag känner Jockes föräldrar så jag var inte orolig alls.

Dessutom litar jag på Storing.

Verkligen.

Han är att lita på.

Så kom han inte hem....och jag tänkte att jag kanske skulle ha givit honom någon  "komma-hem-TID", men VILKEN tid i så fall? Så jag SMS:ade: "När kommer du hem?" och fick svar: "Jag sover hos Jocke".

 Och jag tänkte, och svarade: "Ok!".

När jag kom hem från jobbet idag frågade han:

-"Är det okey om jag åker med Jocke till deras lantställe? Mattias och Oskar ska också me!"

-"Javisst!" sa jag spontant.

Och det känns jättebra!

Men också OVANT!

(Min fina Storing!)

Hemma-killen har blivit en Borta-kille!

Storing är på väg ut i Stora Världen!

Det är så konstigt...

...för jag hör lite dåligt...

...speciellt när det är mycket ljud omkring...

Då hör jag JÄTTEDÅLIGT vad någon säger, och ser jag inte personen i fråga, så kan man nästan säga att jag är döv!

Typ.

Jag HÖR INTE!

Och vad händer?

"Folk" (läs: sönerna, och ex-maken på den "gamla goda tiden") blir sura och arga!

För att jag inte hör vad dom säger!

Jag har sagt att jag hör lite dåligt - speciellt då det är mycket ljud omkring - och att jag vill att dom talar TYDLIGT och HÖGT....

Gör dom det?

Nope!

Utan dom skäller och fräser:

-"Du hör ju Ingenting!!"

Visst är det knäppt?!?

UPP TILL KAMP!

Jag tänker tamejfaan inte ge upp!

Jag ska blogga mina sista rader den 30/6, om det går!

Faan att jag ger mej!

Och jag HATAR att folk "försvinner" här och att det blir tommare och tommare, och att det börjar likna en "kyrkogård", som någon skrev....

Den 30/6 kommer jag att ta en "grav-öl" och sörja. Kanske jag behöver söka upp en kollega och "prata av mej sorgen".....

*suckar*

Jag är fortfarande arg och besviken på Aftonbladet! Kanske jag måste sluta läsa tidningen ett tag, som straff.....Ska fundera på det. Ärligt.

Jag är såååå besviken på Aftonbladet!

....eller egentligen x 2, eftersom 2 har samma-likadan skolavslutning, eftersom dom gått i 8:an och 9:an i samma stadie.......

.....................................................................................................................................

En bakåt-titt:

Jag minns när vi hade barn i tre "stadier" och därmed var det "Skolavslutning x 3" - verkligen!

 Först "lågstadiet" (som ju inte heter så längre) kl. 8-10 och sen var det "mellanstadiet"  kl.10-12 och sen var det "högstadiet"  kl. 12-14....

........och ibland lite längre beroende på hur mycket 9:orna fixat och ordnat och hur mycket dom grät och sånt......

....... och när man INTE är förälder till någon i 9:an blir det otroooooligt segt att sitta och lyssna på en massa historier om "åren som gick"......

......när luften dallrar av hetta och dessutom är slut......och man suttit och andats "Inget Syre Alls" sedan klockan 8 på morgonen....Pust!

Därefter delades det ut Medaljer till De Föräldrar som tagit sej igenom HELA skolavslutningen genom alla stadier samma dag!

NOT!

SLUT, på bakåt-titt!

..........................................................................................................................................

DAGENS TITT!

Först var det Minstings skolavslutning i mellanstadiet. Minsting går i en klass där nästan alla är som små "musikalartister" och älskar att stå på scenen! När dom sjunger, och dansar, är det en fröjd att se!

På Grabbarna Grus´ skola håller barnen i hela avslutningen. Dom har allt ifrån 1 till 3 konfrencierer och så får den som vill uppträda (givetvis repeterat i veckor i förväg!).

Idag var det flera solister, några duos och några trios, en som spelade keyboard, 7 stycken som spelade gitarr (kompade), en som spelade trummor, 3 som dansade magdans (!) och så visade 9:an ett bildspel på väggen från alla år som varit, med musik till. Alla klasser sjöng dessutom 2 låtar var.

Tre stycken ur nian höll ett tal till lärarna. Det var gripande. Speciellt som en av tjejerna bröt ihop i tårar och inte kunde säga "sina ord", utan det fick en kille göra istället....

Det är stort att ha klarat av hela grundskolan.

 Att ha gjort sin "plikt" i skolan.

 Att ha gått 10 år i skolan (ja, det blir så när man startade som 6-åring).

Idag blev Storing STOR!

Och igår tog han sin första fylla....efter Avslutningsmiddagen för niorna.

Och vet ni:

 Jag tycker det är helt okey att ta en "liten fylla" när man är 16 ½ år.....

..... och precis har gått ut nian!

Det började i helgen med:

"Host host host host host host host host host!"

Sen tillkom:

"Aj aj aj aj aj!" (0nt i kroppen)

Därefter:

*fryyyyyyser*.......*het*...... (feber)

...och så har det fortsatt nu några dagar...

.... men nu gör det ONT när jag hostar, och ONT när jag andas in djupt....har jag fått lunginflammation då?

MÅSTE man behandla lunginflammation, i så fall, eller kan det gå över av sej själv?

"Orka gå till doktorn!" suckar min inre tonåring till mej själv...

.......och jag håller med: "Orka!"

 Jag får såna där "kloka ord" skickade till mej av och till....Speciellt kommer dom ifrån USA = min syster som bor där.

Min syster som ÄR Ordning och Reda, och som sist hon var här, rensade mitt förråd, tillsammans med sin man, och häpnade över min oordning och min stökighet...

Själv kliver jag över röran i hallen, slänger högen med kudddar åt sidan i soffan och slänger mej ner och stör mej inte en sekund på glas som inte plockats undan från bordet i vardagsrummet, eller smulor på skärbrädan i köket. Det kunde lika gärna vara MITT glas eller MINA smulor, tänker jag.

Ibland tar jag bort  glaset - ibland gör någon annan det. Ibland tar jag bort smulorna - ibland gör någon annan det...

Jag tänker inte låta min energi gå åt till så oviktiga saker som "VEM har ställt glaset där?!?" och jag tänker inte uppröras över smulor på en skärbräda. Jag vägrar!

Och jag blir TOKIG när någon ställer en sån fråga på jobbet tex. Då vill jag bara gå ut i köket och superstäda så det SKINER - bara för att SLIPPA höra: "VEM ställer sin kaffemugg i diskhon?!".

 För jag känner:

 "VEM BRYR SEJ!?! Stoppa in den jävla kaffemuggen i diskmaskinen och håll käften, du som stör dej så! Nästa gång är det DU som inte hinner/orkar/kan ställa in DIN mugg!"

Nåja.

Nedanstående text beskriver hur vi ska Fånga Dagen (Carpe Diem), Leva i Nuet, Ta tillvara Det Viktiga i Livet och göra det som är Viktigt, dvs älska våra medmänniskor, bry oss om dom som står oss nära, och inte skjuta upp Viktiga Saker (och då menar man INTE att städa!) till i morgon, för man kanske inte ens lever i morgon!

Det är en viktigt text och den går säkert varv på varv runt jorden....

MEN ÄNDÅ så stör sej "folk" på stökighet! Jag får ständigt ursäkta min stökighet, att jag inte plockar undan grejer DIREKT, att jag hellre kliver över en hög skor i hallen än ropar: "VEM har ställt skorna mitt i hallen?!?" och kräver att DEN PERSONEN ska ställa undan SINA skor osv osv.

Så det är inte lätt att "Leva Idag" (Carpe Diem) och Rensa bort det Oviktiga!

MEN....:

JAG KAN DET!

Och när jag nu är fulländat duktig på att "strunta i att städa" och "Prioritera Viktiga Saker" istället, så får jag skit för det!

 Av Andra.

 Jämt.

 Att ha det Snyggt och Städat omkring sej, att ständigt Plocka Undan och ha det SKINANDE RENT omkring sej, står högre i kurs än att ha det lite stökigt och rörigt.

Punkt.

Liksom.

Det ÄR så.

Om jag inte stör mej på DIN superordning behöver väl inte DU störa dej på MIN stökighet, kan jag tycka...eller?

.........................................................................................................................................

Texten nedan fick mej att skriva det ovanför:

..........................................................................................................................................

Jag vill vara båten - du får vara Hamn

så vill jag  långsamt flyta - in i din varma famn

Känna din värme och höra din röst

luta mej mjukt emot ditt bröst

När du behöver prata eller gråta lite grann

så finns jag här för dej, du stora starka man

för även om man är stor och modig utanpå

så finns en Liten inuti som jag kan lyssna på

Vi har behov av att vara behövda.

Det är viktigt att få vara viktig.

Man behöver få vara viktig.

Det är viktigt att vara behövd.

Både att förstå det, att känna det, att det uttalas och att det känns.

När någon behöver en, växer man. Men den med behov behöver också vara behövd.

Ingen vill leva utan.

När man är deprimerad, och innan människor tar sitt eget liv, tänker dom ofta tankar som:

"Jag behövs inte. Jag är inte viktig. Ingen bryr sej om mej."

Därför är det så viktigt att verkligen uttrycka sina känslor, och hur viktiga vi är för varandra.

Hur känns det att vara "helt oviktig"? Icke behövd?

Det gör ONT.

 Eller så är det så tomt, och ödsligt att det gör ont.

Jag tror också vi har olika stora behov av att få känna oss behövda och viktiga - både beroende på vilka vi är, och hur vi vuxit upp.

Vad tror du?

Hans kropp säger: "Rör mej inte! Ta inte i mej!".

Men rösten säger...ingenting.

Hans kropp säger: "Gå! Stick !Försvinn!"

Men rösten säger....ingenting.

Hon säger: "Jag älskar dej!"

Han svarar: "Jag älskar dej också!"

Förvirringen är total.

Visserligen är det väl bra att vara liiite självkritisk, men att hela tiden "banka sej själv i skallen" så fort det känns lite fel, är inte heller bra.

Självkritiken öser över mej:

Jag gör "si" fel...och sen lite "så" fel...

Om jag vänder mej åt vänster är det "helt fel", men om jag istället vänder mej åt höger...så är det också fel....

Inget jag gör duger.

Inget jag säger duger.

 ...............................................................................................

Så kommer lilla "Hjälparen" till undsättning:

Glad, positiv, och framförallt SNÄLL:

-"Men du ÄR okey! Du duger! Det finns inga "fel" och "rätt"....Du ska bara VARA som du är!"

-"Ooookey....men hur ÄR jag då?"

= Självkritisk.

Åsså börjar jag om från början....

-----------------------------------------------------------------------------

Jag borde våga FRÅGA:

-"Vad faan är det för FEL??"

Men jag är så jävla inihelvetes rädd för svaret.

Å andra sidan är det bättre med ett SKITSVAR, än inget svar alls....

För andra kan ju inte svara på frågor som inte ställts....och jag kan inte få svar på frågor jag inte ställt...

Jag lyssnar av "signaler" för mycket....

.......Dom outtalade orden "talar"och Kroppspråk som säger "NEJ!"....