Martin Ezpeleta

Då är det dags att ta avsked.
Och tacka för de här åren tillsammans.
Om några timmar åker jag till Sverige.
Det passar att avbryta här.

Som sagt, vi kan hålla kontakten via Facebook.
Då får ni också veta vad jag håller på med
och var jag tar vägen.
Såg också att jag fått en egen Facebook-grupp.
60 medlemmar. Det ni. Fler än dom som
startade kinesiska revolutionen.
Vill ni ha tag på mig direkt, så kan ni skriva:
martinhezpeleta@hotmail.com

Tack för all uppmuntran, alla fantastiska
brev, kommentarer och respons.
Vi har haft ganska kul, eller hur?

Här är något jag skrev för några år sen,
då jag, precis som nu, skulle resa till Sverige
och bloggframtiden var osäker.
Den gången fortsatte jag skriva, det gör jag inte nu.
Kanske kommer den tillbaka längre fram,
men kommer i sånt fall inte se ut som den gjort nu.
Man måste förnya sig.

Los quiero mucho.
Saludos
M

Nu slocknar bloggen

Man börjar aldrig skriva dagbok en vanlig dag.
Man gör det när själen brister.
Första raden skrivs alltid med darrande hand,
med smaken av första kyssen kvar på läpparna
eller med munnen full av osagd ångest.
Men ingen börjar skriva en dagbok en vanlig dag.

Min första dagbok skrev jag på flygplatsen i Moskva,
i februari 1995, när jag flyttade till Argentina.
Livet vände blad och jag antecknade det.
Nästa gång var åtta år senare, när jag för första gången
återvände till Sverige.
Återigen en transithall, den här gången i Köpenhamn.
Jag kommer inte ihåg exakt vad jag skrev,
men det var något om att kroppens sökande efter själen
snart var över.
Högtravande, jag vet.
Men vad är en resa,
om inte kroppens flåsande efter själen?
Det är ingen slump att mina dagböcker
föds och dör på flygplatser.
I transithallarna är alla på väg,
men ingen har kommit fram.
Det är ett riktigt ingemansland.

Så har det ofta känts.
Som att mitt liv är långa mellanlandningar.
Alltid på väg hem, men aldrig hemma.
Jag trivs i ingenmansländer.
Då står den stora Pendeln lodrät.
Jag är varken här eller där. Det känns naturligt.

Bloggen är också ett ingenmansland
och min tredje dagbok.
Jag vet inte varför själen brast den här gången,
jag har faktiskt ingen jävla aning.
Men vad den läcker!

Det har blivit drygt 130 inlägg på en och en halv månad.
100 sidor text. En halv roman om ingenting.

Om mig? Ibland.
Till dig? Ofta.
För mig? Alltid.

- Skriv, det är fan det enda du duger till,
sa min före detta innan vi separerade.
Jag tror hon överdrev, men det är i alla fall enda sättet
jag känner tillför att krympa avstånden
mellan en stillastående kropp
och en själ med myror i arslet.

Så det är med lite vemod
jag nu släcker bloggen.
Väskorna står i farstun,
nu är det kroppens tur att röra på sig.
Bloggen kommer nog tillbaka,
den har förmågan att länka samman mina världar.
Bakom bloggen, kan jag vara mig själv:

En ingenlandsman i ett ingenmansland.

Jag och Mafalda säger hej då från San Telmo.

Någon undrade vad som hände med Cristian,
min kötthandlare som jag skrivit så mycket om.
Cristian försvann och med honom, kvarterets
idylliska aura.

Jag måste erkänna att det tog månader för
mig att acceptera det sorgliga faktum
att Cristian inte var kvar.

Men så en kväll var jag och handlade
i kvarterets livsmedelsbutik, Il Mercato.
Och jag stod och valde mellan spaghetti och någon skruvpasta
och så hör jag plötsligt någon som säger:
-Ey, gringo!

Jag vänder mig om och där, vid köttdisken,
står Sandro. Sandro! SANDRO!!!
Hijo de puuuuta! Tanto tiempo!!

Här måste vi backa lite.
För en sisådär nio år sedan var köttronen
i Villa Marta delad.
Hertig Cristian och Fursten Sandro
försåg solidariskt sina undersåtar med kött.
Jag gick mellan dem. Jämna dagar hos Sandro,
ojämna hos Cristian. Eller om det var tvärtom.

Men så gifte sig Sandro och flyttade.
Och Cristian blev envåldshärskare i mitt liv.
Så när jag såg Sandro den kvällen började
vifta på svansen som herrelös hund som blir
kliad under hakan.

Och jag lämnade såklart tillbaka skruvpastan
och köpte en fet jävla asado. I Sandros ära.
Och för min nyfunna förälskelse.

Lyckligtvis är Sandros kött alltid mört, för det känns sådär att gå tillbaka och klaga:

Jag tar av mig kläderna. Drar för gardinen.
Drar ur telefonsladden. Stänger dörren.
Låser ut verkligheten.

In under täcket. Jag och mina tankar.
Som förlorar verklighetens stränga konturer.
Synfältet minskar. Allt blir suddigt.
Som om jag hade smörpapper framför ögonen.
Och så mörkret. Vilan. En timme. Två.

När jag vaknar finns en tefatsstor fläck
på kudden. Jag drar handen längs den
våta kinden.
Dreglet är sömnens sädesuttömning.
Det undermedvetna som sprutar oss i ansiktet.
Den glansiga kinden är beviset på
att våra drömmar har befruktats.

Hur kan man inte älska siestan?

Jag har, precis som alla andra kreativa
posörer, ett anteckninbsblock av märket Moleskine.

Där skriver jag tankar, ord, ideer,
som jag någon gång tror att jag kan
få nytta av.

Till exempel skrev jag tydligen:

"Mitt stånd har samma vinkel som
när jag var tjugo år: 45 grader.
Men då mätte jag från magen.
Nu mäter jag från pungen".

Det här har jag tänkt att jag kanske
kan skicka in till något förlag som
ger ut fickalmanackor.
Tänkte att de kanske vill förnya sina
bevingade ord i sidfoten.

Det pågår en intressant TV-debatt i Argentina.
Susana Gimenez, programledare och en
av de största TV-profilerna, pratade
med en gäst om kvinnomisshandel.
De halkade in på temat och Susana,
känd för sina tumultartade relationer,
hävdade att få en örfil är "ingenting".

Många program snappade upp det här
och de flesta var väl överens om det
olämpliga i att Susana, med miljoner
tittare, säger att det är ok att få
en örfil.
Men även om ingen förespråkade eller
rättfärdigade våldet så var det ändå
vedertaget att någon gång kunde saker gå överstyr.
- Det går inte att undvika, sa en prestigefylld
manlig programledare.
-Det viktiga, tyckte en (manlig) journalist, är att man
visar sig ångerfull och inte normaliserar det.
Tjejerna i studion nickade instämmande.

Sammanfattning:
Vi lovar ett ansvarsfullt användande av våldet.
Vi ska inte missbruka makten,
men vi förbehåller oss ändå rätten
att flippa ur någon gång då och då.
 
Är 0-tolerans ett orimligt mål?
Kan och bör man förlåta enstaka övergrepp,
som följs åt av ett  ärligt "förlååååååt, jag ska aldrig göra om det!"?
Och bör vi betrakta våldet lika - oavsett om det
är en kvinna eller en man som utdelar det?
Ja, vad säger ni?

Mina barn har återkommit ständigt
under mina fyra år som bloggare.
Jag har alltid försökt att skydda dem,
har inte berättat saker jag vet att
de inte skulle vilja kommer fram.
Ibland har läsare frågat mig om jag
skulle våga skriva som jag gör,
ifall mina barn kunde svenska och läste
mina inlägg. Eller om deras vänner
gjorde det.

Svar: Självklart inte!

Jag tror jag är en öppenspråkig pappa,
men det skulle ha känts lite svettigt
om något av mina barn frågat vad jag menar med
det här inlägget:

Ett trauma förstörde mitt sexliv

"När jag var liten var jag normal,
som vilken pojke som helst:

När jag var fem satte jag på
min systers dockor för första gången.
(fråga inte hur, ni vill inte veta -
framförallt inte du, älskade syster)

Samma år köade vi på dagis och turades om
att jucka på A. som låg
naken på magen i en koja som vi
byggt med madrasser.
(behöver jag klargöra att jag gick
på ett latinskt dagis? PS. A. var tjej)

Redan då tyckte jag det var barnsligt
att leka Doktorn.
Jag visste att jag ville ha sex, inte hitta på
en medicinsk ursäkt för att stoppa in handen
under en trosa.

Så när jag var sju förförde jag min första mandarin.
men bara en handfull frukter senare, upptäckte
jag apelsinens fruktkött.
(Imorgon kommer ni kunna läsa på Flashback att
knulla apelsiner är typiskt för sefardiska kibbutz-judar)

En passionerad relation, som tog slut när jag var åtta,
och jag satte yoghurt på pitten och lät katten slicka.

Katten drog en lättnadens suck när jag
var elva och blev tillsammans med Maria -
som jag dessutom delade med Anna
och jag minns att de turades om att kyssa
mig och jag skulle blunda och gissa
vem som var vem.
- Anna!
- Åh, Maria, Maria!
- Hm… Maria igen?
- Anna!
Och så vidare.

När jag var tretton drog jag min första handtralla.
En timme senare, min andra.

När jag var 14 lade jag en tröja på över mina lår
när de visade dokumentärfilmer på naturkunskapen,
och så fick A. (en annan) stoppa in handen och
få mig att glömma vad filmen handlade om.

Ja, man kunde inte anklaga mig för att inte bejaka min sexualitet.
Jag har sett den både i vit- och brunögat.
Som vilken annan pojke som helst.

Men något gick snett i min sexuella kometkarriär.
Förmodligen kom ett trauma, som jag inte har minne av, i vägen.

För vet ni när jag blev av med oskulden?
När jag var 19.
19 (nitton)!

Läskigt, eller hur? Vad fan hände egentligen?
Jag vet inte. Det är ett mysterium som förföljer mig.
Var jag fikus under de åren? Vegetarian?
Blev jag utsatt för något sexuellt övergrepp?
Jag vet inte, men jag kan inte släppa det.

Jag känner mig som en förrädare,
en Judas som vänt sin latinska arvsmassa ryggen."

Eller vad ska jag säga till min dotter
när hon kommer och frågar om Doll Juan
även varit på hennes dockor!

Doll Juans svurna fiende!

Gud ska veta att jag har knullat konstiga dockor!
Som latinskt barn är man inte kräsen.

Har pippat brudar utan hår, med bäbisvalkar,
jag har borrat enögda, rödhåriga och pullat
ett slitet luder som tatuerat ryggen med bläckpenna -
bakifrån såg hon ut som en sjöman.
Ja, jävlar i helvete vad jag var kåt på den tiden.
Hade inte haft problem att slicka upp en Monchichi i brygga
om jag haft en nära till hands.

Eller haft en orgie med hela Matrioshka-familjen om
jag haft brudarna nära - hört att ryskor ska vara heta.
Hade börjat med minstingen och sen tagit systrarna
i tur och ordning ända upp i tonåren.
Min och deras.
Hade till och med kunnat ta ett stadigt grepp på
My Little Ponnys punkiga hästsvans och…
ja, ni fattar.

En riktig Doll Juan.

Jag har bara haft två regler, två moraliska spärrar, när det kommer
till dockpippning:
Aldrig med en kille (inte ens gay-Ken) och, framförallt,
aldrig med en Barbie.

Det lilla imperialistludret skulle jag inte röra ens med tång!
Det har inte att göra med att hennes kropp är så stel,
att man varken kan tvinga ner henne på knä eller
sära på hennes ben sidleds, eller att hon saknar kisshål.
Det är hennes ideologi som gör henne oknullbar.

Det spelar ingen roll om hon är mörk, blond eller rödhårig.
Om hon är tandläkar-barbie, prinsess-barbie  eller Barbie i balklänning,
om hon åker i den stora rosa bilen eller rider på hästryggen.
Det skulle kännas som att göka med fiende,
att befrukta den kulturella dominansen.

Så när jag läste att Venezuelas Hugo Chavéz vill få bort
överklassbitchen från Venezuelas gator, kändes det
som att det inte var en dag för tidigt.

Jag drömmer om att skriva en text.
Min sista text.
Den ska vara speciell och göra alla
mina andra texter överflödiga.
 
Det ska vara en text där varje ord,
där varje stavelse har en mening
och samma värde.
 
Där versaler inte trycker ner gemener
och där orden är så fulla av mod och självförtroende
att de vägrar brytas av på mitten
av rädsla för att flytta på marginalerna.

I den texten kommer människa vara ett verb,
en handling, och inte bara ett dött substantiv till salu.
 
De stora orden med tomma löften ska få rannsaka sig själva.
 
Frihet.
Vems frihet?
 
Rättvisa.
Åt vem?
 
Jämställdhet.
När?
'
Demokrati.
Vilken och till vilket pris?
 
En text som vandrar längs raderna,
som Gramsci, med viljans optimism och intellektets pessimism.
 
Det ska vara en text utan författare eller
intellektuella rättigheter - utan moder, men med avkomma.

Något mer?

Jo, det som hamnar mellan raderna ska väcka
nyfikenhet och vackra löften och inte rädsla och misstänksamhet.

Det ska vara en text som tassar frammed barnets oskuldsfulla nyfikenhet
och vågar ställa de enklaste frågorna,

men som också vågar stampa ilsket
när den inte är nöjd med svaren.
 
Jag har länge drömt om den här texten.

Men vad ska en sådan här text heta?
Hur hittar man en rubrik till den?

Jo, rubriken finns långt ner i språkets reservarmé,
där de vackra orden vilar utan att dö,
i väntan på en ny morgon.

Där, längst ner, ska jag damma av
det vackraste av de alla,
ett ord som legat oanvänt länge.
Alldeles för länge.
 
Solidaritet.
 
Jag älskar det ordet.

Ett ord som lyser upp eller bränner i munnen,
beroende på vem som uttalar det.
 
Vad säger ni?

Låter det inte som en underbar text?

(26 sept 2009)

Ska också passa på de här sista dagarna
att återpublicera mina egna favoritinlägg -
som märkligt nog, ofta inte är era.
Till exempel det här inlägget, som jag
hade väldigt kul medan jag skrev det.
Och trots att det inte fick stor respons,
hör det till de bästa (tycker jag):

Borde Noak fått uppdraget?

Upptäckte mitt sjätte sinnes begränsningar.
Räddade förvisso mobilen från en säker död i vattnet,
men såg inte två handdukar,en tröja, ett anteckningsblock,
en förlängningssladd och en trästol från matsalen.
Allt låg, stod eller hängde bredvid.
Som sagt,
mannens sjätte sinne verkar vara ett väldigt effektivt sinne,
men ytterst selektivt.

Jag kan inte låta bli att tänka på om inte Gud
tabbade sig när han beordrade Noak den stora Evakueringen.
Var det rätt att ge en man ett så känsligt uppdrag?
Att få med två av varje sort kräver minutiös planering
och noggrannhet.
Det var en hemsk lång lista med både stora
och små djur som skulle bockas av.
Borde inte en kvinna fått uppgiften?
Det kommer vi aldrig få svar på.
Vi har alltid utgått från att Noak utförde missionen med bravur -
men hur kan vi veta det?

Giraffanten, den stora giraffen med snabel är ju inte längre här för
att berätta sin historia.
Och hur många år hann krokodelfinen simma som en ensam strumpa
i havet och jämra sig över Noaks slarv, innan den dog utan arvinge.
Det vet vi inte.
Vi tillhör överlevarna, dom som efter den Stora Torktumlingen
hade den mirakulösa turen att kunna hitta sin andra strumpa.
Jag kan nästan se framför mig hur Noaks fru slår sig för pannan,
när hon i säker hamn inventerar det maken fått med sig i Arken:
- Vart har du huvudet, karl!? Det står ju tydligt på listan:
TVÅ fladderåsnor! TVÅ!!

Här är förresten en liten dansvideo från i julas,
som jag hittade på någon undangömd hylla.
Jag tror jag var spiknykter.

Mitt mest uppmärksammande och kritiserade
inlägg, bland de egna läsarna, var utan
tvekan "avslöjandet" om att jag hade en
son jag inte kände till.

Sällan eller aldrig har jag fått så fina
uppmuntrande brev. Aldrig har besvikelsen
över att ha blivit lurade så stor.

Men jag klargjorde aldrig riktigt vad som hade hänt.
Många, har jag förstått, trodde att jag hade själv hittat på allt.
Men sanningen är att det var mitt ex som lurade mig först.
Hon hade sett på Youtube en video med en kille
som dansade magdans och var en kopia av mig -
för 25 år sen.
I flera dagar gick hon och klurade på hur hon
skulle berätta det för mig.
Och hon har en sjuk humor, så hon skickade ett fruktansvärt brev,
där hon sa att sanningen hade uppdagats, att jag ljugit och att
varken hon eller barnen ville träffa mig igen.
Och jag lovar att jag aldrig känt sådan panik som när
jag läste brevet.
Skillnaden var att hon länkade till bevisen
längst ner i brevet, något jag glömde bort
när jag översatte brevet.

Jag vet inte varför jag drev det så långt.
Ville väl testa en gräns. Samtidigt blev jag
lite irriterad på att så många av er verkligen
trodde något sådant om mig - att jag var kapabel
att lägga ut på bloggen ett så personligt
brev från mina barns mamma.
Efteråt tänkte jag istället - vad har jag gjort
för att få er att tro att jag kan gå så långt.
Självkritik, med andra ord.

En liten anekdot från den händelsen
är att jag aldrig berättade sanningen ens
för min egen familj.
Så en av mina systrar läste inlägget,
ringde till min andra syster som var ute
på landet med min mamma. Och de viskade,
för ingen visste hur de skulle våga berätta det
för morsan. Till slut gjorde de det, mamma
försökte ringa mig, men jag svarade inte.
Jag satt i lägenheten på Sveavägen, utan någon
som helst vetskap om den snöboll som satts i rullning.
De pratade om att anlita en advokat och
de var oroliga att jag blivit knäpp som gick ut
med ett sånt personligt brev.
Samtidigt, här i Argentina, hade min pappa läst
blogginlägget på morgonen och blivit chockad.
Han vågade - såklart! - inte ringa barnens mamma
och fråga vad som hänt.
Han mådde inte bra och behövde dela sin ångest med någon,
så till slut ringde han min faster, som visste
sanningen.
Så när min syster ringde till Argentina, för att
berätta för farsan kunde han lugna ner hela familjen.

Några tyckte att det var en kul grej,
många blev förbannande, en del slutade läsa bloggen,
några vänner bröt kontakten med mig.
Och jag måste medge, såhär i efterhand, att
jag gick alldeles för långt.

Här är han i alla fall, min "son" Wally:

Bloggen slår igen sina dörrar för gott.
Ännu en liten kvartersbutik som inte klarar
av konkurrensen från storköpen.
Ännu en naiv ägare som trodde att kvalitet
var samma sak som lönsamhet.

Jag går runt bland hyllorna i det som varit
min skrivverkstad.  Det är här jag har övat mitt hantverk.
Det doftar spån efter alla ord som svarvats,
krut från alla skottsalvor jag avlossat.
Några har träffat, ingen har skadats allvarligt.
När jag känner efter ordentligt, luktar det nog
bara knallpulver.

Det ligger serpentiner på golvet.
Och gamla ballonger. Eller om det är kondomer?
Vi har uppenbarligen haft roligt här emellanåt.

Det är en anspråkslös, liten butik.
Det är lätt att få förbi den utan att lägga märke till den.
Många har varit här en enda gång, inte hittat de
de sökte och slagit igen dörren efter sig när de argt rusat ut.
De kommer jag inte ihåg.
Idag minns jag mina stamgäster. De som kom tillbaka
varje dag eller varje vecka. De klagade aldrig, trots
att jag ofta inte kunnat fylla på förrådet. De väntade
tålmodigt, återvände alltid, tills de fick med sig ett gott
skratt, en tanke, en portion tröst eller vad de nu
kunde tänkas vara ute efter.
De visste att jag gjorde så gott jag kunde,
att fanns inte det som de letade efter så var det inte
viljan som saknades. Ofta var det tiden, ibland förmågan.

Men när jag tittar i verkstaden, när jag går
igenom fakturorna och gör en sista inventering,
slår det mig hur mycket som aldrig hamnade på skyltfönstret;
så många tankar som inte hann bli tänkta,
ord som aldrig formulerades, frågor som inte
besvarades, meningar utan punkt.
Så många intentioner som stupar med knuten näve.
Nu är det för sent. Kanske tar jag med mig dem.
Kanske öppnar jag en ny butik någon gång.

Men jag tycker ändå att vi gör en sista, stor
utförsäljning. Jag rear ut mina sista ord och ni
betalar med era sista kommentarer.
Jag öppnar upp dörrarna på min intellektuella outlet-butik,
ni har tio dagar på er att tömma lagret.

En utförsäljning av allt som finns i butiken, till riktiga vrakpriser!
Nere i källaren kan ni köpa två sexuella fantasier och betala bara för en!
Eller gå in på secondhand-avdelningen och få ett barndomsminne
berättat – och få ett trauma på köpet!
Allt ska bort!
Högst upp på vinden, är det 75 procents rabatt på drömmarna.
De är förvisso av utgående modell. Men någon av er kanske
fortfarande föredrar batik och gitarr, framför slips och en järntrea.
Kanske vill ni sätta er framför skolbänken en sista gång -
och lära er att svära som argentinska kungar?
Och sitta och fnissa och kasta kritor på sverigedemokraterna
i skamvrån?

Om mindre än två veckor kommer bulldozern
och jämnar bloggen med marken.
Men fram till dess, mina vänner, är det ni som bestämmer
vad jag ska skriva om.

Den sista maj slutar jag blogga.
Det har varit två, underbara, år här
på Aftonbladets bloggportal.
Ni har varit fantastiska.
Jag menar det.

Och visst känns det lite vemodigt.
Men det är rätt beslut.
Och det är nog både jag och Aftonbladet överens om.

Nu kör vi de sista tio dagarna
och lägg gärna till mig på Facebook
om ni vill hålla er uppdaterade med
var jag håller hus.

Igår vände livet blad.
Jag fimpade min sista cigg.

Imorse vaknade jag utan att veta varför.
Min kompass hade avmagnetiserats.
Pilen snurrade som en takfläkt och
jag gjorde det enda rätta:
Försökte ge livet en ny mening,
en outfit som passade in i gårdagens beslut.

Den gamla Martin som somnade med
ett vinglas på nattduksbordet,
som använde fernet och Phillip Morris
som spökskrivare, är död och begraven.

Som fågeln Fenix har jag stigit
upp ur askfatet, slitit mig loss
från beroendets bojor och räckt
livet handen, istället för fingret.

Och vilket bättre sätt att välkomna
den här frikyrkliga versionen av mig
själv, än med en joggingtur klockan
halv åtta på morgonen!

Hade det varit praktiskt möjligt
hade hon bjudit in er också.
Nu blev det istället jag och min familj.
Hon hade ansträngt sig så mycket.

Det var fint dukat på köksbordet,
så nytt att det ännu luktade träolja.
Det fanns växter och blommor överallt.

Gräsmattan var nyklipp och på asadoren
låg en grillad killing.

Jag lovar, jag har aldrig sett Rosita
så lycklig som på den lunchen.
När hon fick ge tillbaka
och känna sig mer värdig.

Livet kändes lite mer rättvist när
vi satt där och åt glass i solen.
Vi var helt proppmätta och hon hade
ett stort leende på läpparna:
-Det här måste vi upprepa! sa hon.
Det kommer vi säkert. Tack vare er.

Jag saknar inte min ungdom.
Längtar absolut inte tillbaka till de ”lyckliga åren” -
när de nu förmodas börja och sluta.
Finns inget att längta till.
För 10 år sen var jag olycklig. För 20, var jag oskuld.
Låter det som en trevlig tidpunkt att repa skivan på?
Nä, jag är glad att jag gick vidare.
Det finns egentligen bara en sak jag saknar från den epoken.
Tidlösheten. Jag saknar mitt uppror mot tiden.
När jag gömde klockorna, brände kalendern
och gjorde mig oanträffbar för ansvaret som knackade på
min dörr med sin smutsiga näve.

Mellan mig och framtiden fanns  en evighet.
Ville jag speja på den, kunde jag bygga luftslott med
höga torn av drömmar. Och därifrån såg det så ljust ut!
Där borta. Bortom synranden. I framtiden.
Var alla oförrätter förlåtna,
de slickade såren var små rosa ärr, drömmarna införlivade
och lönsamma.
Och utan tvivlens tyngd på sina krökta axlar,
stod nu alla frågetecken rakryggade -
som en armé full av självförtroende på väg mot den slutgiltiga segern.

Men segern kom aldrig. Såklart.
Och tiden hann ifatt mig.  Framtiden är idag.
Tiden tittar på klockan och drömmarna måste
upprustas eller avvecklas. Förverkligas eller dödförklaras.
”Här vilar den eviga kärleken”.
”Idag har Martins alla oskrivna böcker lämnat oss
i stor sorg och saknad”.
”Efter en lång kamp mot lättjan har vår kära Karriär
avlidit”.

Så, som de argentinska gatuhundarna som springer efter
bilarna, jagar jag klockan.
Jag skäller på timvisaren, jag hugger efter minutvisaren.
Jag leker apport med sekundvisaren.
Andfådd, med tungan utanför mun, utan att riktigt veta varför.

Jag saknar den tid då jag kände mig evig.
Då jag fortfarande hade förmågan att ge
tiden tjänstledigt på obestämd tid.

Vad saknar ni från er ungdom?

Fem ambassader ska läggas ner.
Regeringen beskyller oppositionen för det.
Av de 300 miljoner som Regeringskansliet
tvingas skära ner, hamnar nämligen 130 miljoner
på Carl Bildts skärbräda.

Men nu har sossarna backat och är
beredda att lätta på sparkraven med 50 miljoner.
Men det är öronmärkta pengar:
Regeringen får då inte stänga ner någon ambassad.

Argentinska CEOs, chefer på svenska bolag, var i
Sverige förra veckan. De ville visa att de tog
nedläggningsbeskedet på största möjliga allvar.
De berättade för regeringsrepresentanterna -
Bildt var såklart inte med, men lämnade ett brev
där han bad om ursäkt för att han inte hört av
sig tidigare – om Danmark, som 2002 också
beslöt att stänga sin ambassad i Buenos Aires.
Men eftersom handeln med Argentina då sjönk
som en sten, blev de tvungna att öppna
ambassaden igen. Varför göra om deras misstag,
undrade företagarna.

Nu är bollen helt och hållet på regeringens
planhalva. Nu har man inget alibi längre.
Med socialdemokraternas stöd kan de få
50 miljoner färska kronor att driva de fem
ambassaderna med.
I veckan ska man diskutera frågan.

Jag pratade om det med en person med
mångårig diplomatisk erfarenhet, som tror att
regeringen ändå kommer att stänga ner dem.
Jag är tveksam.
Hur skulle man kunna rättfärdiga ett sånt beslut?
Jag har inget större förtroende för Carl Bildt,
men kan han vara så korkad?

I världens utkant, i det lilla nedre hörnet som vi nu kallar Eldslandet,
levde indianfolket selk´am.
De hade stränga krav på sexualiteten.
Flickor fick inte vara nakna, utan gick dygnet runt
ett litet trekantigt plagg, kallad sa, som skylde könet.
Pojkarna fick vara nakna, men endast om ingen flicka
fanns i närheten.
Sex var förbjudet innan de nådde en anständig ålder.

När flickorna fick mens organiserades en initiationsrit,
som pågick lika länge som blödningen.
Flickan fick inte lämna hyddan och kvinnorna i byn
samlades där. De målade hennes kinder med vita
streck som sträckte sig runt ögonen och upp mot pannan.
Kvinnorna lärde henne de viktigaste hemsysslorna,
för att sen fördjupa i det mest intressanta: sexualiteten.
Kvinnorna, men framförallt mamman, gav dottern
tips om hur hon skulle tillfredsställa männen,
hur barn blev till och hur hon skulle amma barnet,
något de gjorde under två eller tre år.
Men de förklarade också för flickan hur hon skulle
välja sin framtida man.
Eftersom man inom selk´am-folket ansåg att kvinnans sexuella
njutning var lika viktig som mannens,
rådde man flickan att välja varsamt:
”Välj inte en man med för stor penis. Men inte heller en
med för liten penis”, föreslog de erfarna kvinnorna.

När spanjorerna kom, dragande sitt kors och sin civilisation,
ansåg de att det bara var barbarer som kunde tänka så.

Jag upptäckte precis att jag har skrivit 703 blogginlägg här.
Precis som med åldern, kommer man till en punkt
då man slutar räkna blogginlägg.
Det ger ångest. Jag är 36 år (jag vet, jag måste uppdatera
bloggpresentationen – ta det lugnt, jag håller fortfarande på
att smälta och assimilera min ålder).

Jag minns en kväll i Buenos Aires förra året.
Jag var på ett tangohak och det kom fram en tjej
och frågade glatt: Är det inte du som är bloggaren!?
Det var smickrande, såklart, att bli igenkänd.
Men samtidigt – bloggaren??

Kan ni tänka er att ni får ett visitkort av någon
som presenterar sig som ”bloggare”?
Kommer ni inte att skratta? Skulle ni inte nypa min
kind och säga ”oj, sötnos, har du fått låna pappas kostym?”.

När någon kommer fram och kallar mig för ”bloggaren”,
känns det som att jag just blivit ertappad med att
leka med playmobil, eller avslöjad i skogen när jag ligger
och trycker i mossan med en kvist som simulerar en AK-47:a.

När jag läser att någon refererat till mig som ”bloggare”,
känns det som om mamma öppnat dörren medan jag
onanerar med fel hand, som om jag blivit påkommen
när jag står och mimar framför spegeln med en deodorant
som mick, eller andra lustigheter som möjligen passar
när man är 13. Men inte när man är 36.

Det är sånt jag tänker på, när jag ligger här under
täcket och släcker ficklampan så att mamma inte ska
upptäcka att jag inte sover, utan just skrivit mitt inlägg nummer 704.

Mitt varumärke är uppbyggt kring ett påstått hat mot Sverige.
Jag förmodas sitta i utlandet, oåtkomlig för skatteverk
och studienämnd och spy galla över det land jag parasiterat på
under min barn- och ungdom.

Det kanske inte är ett smickrande varumärke
och förmodligen kommer inte SVT ringa mig för
att ersätta Ola Lindholm.
Men vad fan,
bättre att vara "Idioten Ezpeleta" än "vem-fan-är-Ezpeleta".
Eller hur?

Problemet är att jag sitter här, just nu,
med en förbjuden känsla. Något jag knappt
vågar sätta ord på, rädd för att punktera det jag
så varsamt byggt upp.
Jag har ett rykte att leva upp till -
ett rykte som inte är förenligt med den
känslan som tänjer mitt bröst:

Fan vad jag längtar till Sverige!

- Det var de 38 mest intensiva minuterna
i mitt liv, sa Hillary Clinton om den
militära aktionen mot Bin Laden.