Tankar om utbrändhet och sexualitet

Årets bästa blogginlägg. Rakt av.

/Lillpajk

Haha tror du han orkar upp på balkongräcket? *gäspar*

1 % av de sjukskrivan är utbrända men det är människor som jobbar 24 timmarspass under väldigt pressade förhållanden under en längre tid. Men dessa personer klagar inte och säger inget heller förrän den dagen när allt rasar. De andra 99% är vanliga neurotiska vrak som är tacksamma att diagnosen utbrändhet finns att tillgå.

Intressant teori, att utbrändhet skulle hänga ihop med sex.
Att 70% är missnöjda behöver inte betyda att man gör det sällan.. det knullas inte för lite, men vi har för höga krav och/eller gnäller för mycket??

"Enligt oberoende undersökningar tillhör han
nämligen den yrkesgrupp som har mest sex."
Kan det vara så att taxichaufförerna tar betalt in natura där? ;)
(om man nu ska generalisera och dra över en kam)

Shit, nu måste jag ju bli seriös. Det är så här. Verklig utbrändhet är en allvarlig sjukdom, som slår ungefär lika hårt mot den drabbade som ett krigstrauma. På fullt allvar.

Ett inlägg som jag ursprungligen skrev för ett annat sammanhag har jag lagt upp på:
http://boppenbloggen.wordpress.com/2010/01/21/de-utbranda-ar-var-tids-hjaltar/

För den som vill veta, och inte bara tycka, rekommenderar jag socialstyrelsens expertutredning om utmattningssyndrom:
http://www.socialstyrelsen.se/Lists/Artikelkatalog/Attachments/10723/2003-123-18_200312319.pdf

Lite lättare att få grepp om är kanske stressymtomskattningen ur Stress and Crisis Inventory -93. Verkligt utbrända brukar ha rejäla problem med i princip alla symtom på listan, redan ett antal månader innan de kraschar, medan de fortfarande jobbar heltid:
http://www.blueweb.se/PDF/ScoreSCI.pdf

Alla som har kollat är överens om att arbetslivet, åtminstone i offentlig sektor, blivit tuffare. Färre personer ska göra mer på mindre tid. Och ökad skadlig stress går ut över sexlivet, inte bara genom att det blir ont om tid och ork, utan även bland annat genom att den tiltar hormonbalanser på olika sätt.

Hmmm. (Åter till det inte fullt så seriösa ...) Om då sexualfrustrationen är ett verk av hemliga nynazister som infiltrerar samhället (se min kommentar till MEs förra blogginlägg), och besparingarna i offentlig sektor är en viktig del i den strategin, då blir arkitekten bakom nedskärningarna, som började på allvar i början på nittiotalet, genast en mer begriplig person. Gissa vem jag pratar om. Initialerna är GP.

Körde taxi på 80-talet. Då hände ett o annat. trots 12-14 timmars pass. Fast man var ju yngre då.
Taxichaffisar är nog rätt lika världen runt. :)

En argentinsk taxichaufför kör 12 timmars pass med följande ”arbetsuppgifter”:
Skrika till andra människor medan han kör.
Knulla så många horor och travestis som möjlig, helst utan att betala eller använda skydd.
Lura så många som möjlig, helst turister.
Sitta på barer och prata skit så länge och ofta som möjligt
Klaga på långa arbetspass, på att han får dåligt betalt och att alla kvinnor är horor
Runka i bilen medan han tittar på tonåringar
När han kommer hem sätter han på sin fru, sin styvdotter, grannens fru och hennes dotter. Han duschar inte utan ställer sig på balkongräcket och skriker: ”finns det någon jävel som vill suga min kuk” sen går han och sätter sig framför tv med sitt tetrapack "Terminator"-vin tills han somnar, i bästa fall.
Vi är kanske överens om att inte alla taxichaufförer är på det viset och likaså om att inte alla svenskar gnäller om utbrändhet. Men många taxichaufförer är på det visset och många svenskar är utbrända.

Ha ha ha! Klockrent som vanligt.

Jag vet att man får tycka vad man vill, men man blir rädd när folk har dessa åsikter. Sick

Ha ha! Du kommer få så många arga kommentarer Martin. Himla tur att du sitter i Argentina :)
PS. Är du säker på att du inte har snott den här texten av min kille? Låter som hans egna ord.

Fast hur hade ni tänkt att skador på hjärnan orsakade av stress kan fixas ihop av sex?
- Läste senast igår att löpning kan ha en återuppbyggande effekt på hjäncellerna i minnescentrum, så vem vet, kanske man skulle bedriva forskning på sambandet...hm...

Det är troligen inte värt mödan att skriva detta inlägg eftersom du och många andra inte har satt er in i vad så kallad "utbrändhet" är för något och vad det innebör för de drabbade. Ni bryr inte heller. Det gör man inte förrän man själv eller anhörig drabbas.

Gå till denna sida och läs, http://stressmottagningen.com/utbrandhet.php sedan kan ni börja snacka.

För snacka går ju, men snacka så det går.. tja det kan du säkert åstadkomma Martin.

Ett sista klargörande från mig innan jag slutar att läsa en som jag tidigare tyckte var en underhållande blogg - det är inte arbetet i sig man blir utmattad av, det är bristen på återhämtning!

Kan bara hålla med.Jag jobbar inom psykiatrin och det är fömånga som säger att de är utbrända! Tror ej på hälften.

*asg*. Du träffar rakt på spiken o den största boven i dramat är Luther. Kolla in dejtingsiterna. Skulle tippa att halva ankdammens befolkning bara sitter där och skriver. Det var länge sedan jag gav upp det här lutherska tramset.

Du har så rätt. Utbrändhet är depression, lamslagenhet, och händer när någon inte orkar ta itu med det som är skit i sitt liv. Nämn ett arbete som är "utbrännande" i detta land, kanske asfaltsläggare och hjärnkirurger kan klaga lite - men knappast någon annan. Vi har lagar och förordningar som gör det nästan omöjligt att slita ut sig på jobbet.
Mer hångel och sensualitet åt folket! När jag känner mig deppad så är det nästan uteslutande för att jag längtar efter närhet. På jobbet kommer jag aldrig att bryta ihop. Jag gör mina timmar, gör mitt bästa, blir galen ibland men det går alltid över. Det är bara ett jobb. Ingen av oss är oumbärlig. Jag har aldrig, någonsin, hört talas om någon som blivit "utbränd" som har haft ett bra privatliv. Aldrig.

Håller med till 100 procent! Efter att de senaste 10 åren arbetat utomlands, mest i Asien, så har jag svårt för folk som klagar om utbrändhet..Jag menar, de som verkligen sliter halvt ihjäl sig för att deras barn skall få mat på bordet går inte in i den berömda väggen. Hur är det möjligt? Därför att om de förlamades av "utbrändhet" någon morgon så kommer det att innebära total katastrof för deras egna när och kära.
Men om nu denna sjukdom är så allvarlig och omäjlig att stoppa så skulle den ju drabba snart sagt varenda fabriksarbetare i hela Asien oavsett om det skulle innebära att deras barn svälter eller inte, eller hur? Det är inget annat än ett påhittat lyxproblem, sedan kan ni komma dragandes med hänvisningar till hemsidor som visar hur verkligt det här problemet är hur mycket ni vill.

Jag själv är utbränd med svår panikångest. Nämner jag detta för någon så anser de att de själva har samma sak - trots att deras vardag fungerar och de har ork. Jag håller med dig, det finns för många som skriker om utbrändhet att de som drabbas inte blir tagna på allvar.

Jag har även tre migrändiagnoser och personer kan säga att de har migrän, köper receptfria läkemedel på Apoteket - när det faktiskt är "vanlig" huvudvärk och en Alvedon hade räckt.

VILL folk verkligen ha dessa diagnoser kan man undra.

Sex däremot är alltid bra för välbefinnandet =).

Hmm, Panikångest är väl en psykisk åkomma? Som man mycket väl kan drabbas av utan att vara utbränd? Utbrändhet skall väl bero på att man är överarbetad?

Väldigt lätt att sitta och raljera över människors ohälsa! Har du vidgat dina vyer och funderat vidare över orsaken till att så många blivit sjuka? Själv är jag utbränd, vilket också syns kroppsligt med objektivt mätbar provtagning. Jag har fått fel på sköldkörtel, bisköldkörtlar, har oregelbunden hjärtverksamhet, kognitiva symptom som minnesbortfall (vilket även påverkar språket), svårigheter med ljud och visuell stimulans, noll sexlust... jag orkar inte ens läsa serierna i en dagstidning eftersom jag inte klarar att fokusera så lång tid som det tar att läsa dem. Och här sitter du och raljerar över att mitt liv slogs i spillror pga att jag ville alltför mycket, brann alltför mycket, gick i duktighetsfällan med hull och hår... tycker att du borde skämmas! Ja, skämmes ta mej fan!

Svenska folket tränar för lite.

Ulrika:

"Vi har lagar och förordningar som gör det nästan omöjligt att slita ut sig på jobbet."

Tyvärr helt fel. Vi har lagar och förordningar som skulle göra det nästan omöjligt att slita ut sig på jobbet OM MAN KUNDE MÄTA SKADLIG STRESS ORSAKAD AV ARBETET, på något sätt som skulle hålla juridiskt.

Det kan man inte.

Åtminstone hundratusentals svenskar har både fysiska och psykiska hälsoproblem orsakade av skadlig stress på jobbet, men ingen kan bevisa det i domstol. Därför kommer arbetsgivarna undan och kan fortsätta. Det är med god marginal vår tids största arbetsmiljöskandal, och kostar dessutom samhället hur många miljarder som helst varje år.

Chris74L m.fl.: Utbrändhet inkluderar bland annat extremt höga stressnivåer, och det är ganska vanligt att man får panikångest, och en hel del annat, gratis på köpet när man bränner ut sig.

Grovt räknat kan man säga att en rejäl utbrändhet i den akuta fasen (som kan vara i flera månader eller mer) är ungefär som att ha panikångest, posttraumatiskt stressyndrom, svår sömnbrist, reumatism, whiplash, rejäl baksmälla, influensa, diarre och alzheimers. Samtidigt.

Kom inte och säg att de sjåpar sig. Kom för fan inte och säg att de sjåpar sig. De är tuffare än de flesta elitsoldater.

Att döma andra är väldigt lätt! Men den som inte har gått i en utbränd människas skor gör nog bäst i att hålla tyst, för att inte blotta sin dumhet och okunnighet.

skitstövel är det första jag vill säga till dig, men tänker sen att jag inte vill skriva så i någons blog, för man har ju rätt att ha sina åsikter bla bla.
Men fy fan om du själv hade gått i mina mockasiner pojke lille, då kroppen är helt dränerad på energi, hela alarmsystemet är påslaget.
Du vet inte vad du talar om!
Undrar hur den där taxichaffisens fru mår.....
Vill du ta hand om 2 små barn helt ensam, dygnet runt? Asch vad tokig jag är som ens skriver det här, du och många andra lär ju ändå inte förstå.

Chris74L (igen):

Det finns en jädra massa olika sorters stress. När det gäller den sorts stress som man blir utbränd av har nästan alla "fabriksarbetare i Asien" en betydligt bättre arbetsmiljö än väldigt många svenskar. Men eftersom du tycker att fakta är ointressant, så länge du får fortsätta ha dina fördomar, så kommer du väl att fortsätta kränka en massa svårt sjuka människor hellre än att lägga lite tid på att lära dig någonting om verkligheten.

Samtliga påhittsdiagnoser såsom fibromyalgi (de kallar sig själva för fibrosar...) utbrändhet mfl. fantasifoster kostar samhället oerhörda belopp som skulle kunna användas bättre, t ex till riktiga sjukdomar. Sänk eller ännu hellre ta bort bidragen för dessa åkommor så får vi se hur många som verkligen inte kan ta ett jobb. Enda risken är väl att priset på hundvalpar lär gå upp när man inte längre kan bedriva sin kennelverksamhet med statsstöd... :)

Svaret på din fråga är förstås ett rungande JA!!!

Till Ulrika:
Kunde inte skrivit det bättre själv!

Att antalet utbrända människor ökat sedan diagnosen möjliggjordes beror troligen på att människor som lider av utbrändhet fick möjlighet att få kraft bakom sina symptom och därmed bli betrodda? Det räcker med att öppna ögonen och se sin samtid för att förstå vad som orsakar människors utbrändhet.
Hög levnadsstandard kräver mer pengar som kräver mer/bättre jobb. Lägg till barn, samhällsklimat, människors maktbegär och förmåga att döma samt mentalitet, så har du utbrända människor.
Det är möjligt att det finns de som ljuger om sin utbrändhet, men att framställa utbrändhet som en trend är nedlåtande mot de människor som faktiskt lider av det.
Känslan av att inte bli trodd när man har utbrändhetsproblematik är hemsk! Människors nedlåtande blickar, för det är ju fult att vara trött, trasig eller må mentalt dåligt, gör att man inte stannar upp när kroppen börjar säga ifrån. Man kämpar och kämpar tills det en vacker dag smäller till. Då kämpar man inte mer.

Naturligtvis är det så.
Fast nu är det väl deprission som är inne sjukdomen. Fast det är väl igentligen samma sjukdom, eller vad ska man kalla den, tillstånd.

Tack! Du har ingen aning(jo, det har du)om hur ofta folk beklagar sig för mig, om hur mycket de jobbar! De jobbar 8 timmar om dagen, 5 dagar i veckan. Jag jobbar aldrig mindre än 11 timmar om dagen, ofta mer än så. Håll käften vill jag säg till dem! Jag har aldrig ledigt på "storhelger", ingen dag är mer helg än någon annan för mig. Julafton, vad är det? Knulla mera också förresten, det hjälper mig att hålla mig från den där väggen alla talar om........

Väljer människor att MS också? Hjärtinfarkt? Leukemi?

Läs på om utmattningsdepression innan du raljerar så okunnigt och elakt om det.
Ämnet tål absolut att prata om, men helst utan den här sortens elaka och okunniga drapor.

Till Jimmy: Du vet inte vad du pratar om. "Fibromyalgi är ett fantasifoster". Visst, klart det är så! Inte alls... Tyvärr finns det allt för många personer där ute som hittar på att de har fibro, så att de kan sitta hemma och dricka rosita och kedjeröka ist för att jobba. Sen finns vi som önskar att sjukdomen var fantasi....

Jag tror att den största ökningen av diverse psykiska åkommor och sjukdomar kommer från den moderna livsstilen med allt vad det innebär (ökad stress och press, matvanor, stillasittande, social samvaro ersatt av teknosocialitet via sociala nätverk, chatter och forum etc).

Utbrändhet/stressrelaterad utmattning är av Socialstyrelsen och i medicinska världen sedda som riktiga sjukdomar, men de tillhör gruppen psykiska störningar. Så visst finns det folk som är vad vi kallar för utbrända.

Men, vi har en epidemi av utbrändhet och andra former av stressrelaterad utmattning sedan mitten av 90-talet, och antalet psykiskt sjuka i vårt samhälle stiger. I andra länder där folk är betydligt fattigare och lever under hårdare förhållanden finns inte dessa former av "välfärdssjukdomar" alls i samma utsträckning. Alltså, att fysiskt arbeta mycket och intensivt (under en relativt begränsad tid) leder INTE till utmattning. Däremot handlar det mer om saker som sitter i huvudet, tex förmågan att hantera stress, upplevelse av meningsfullhet, arbetsglädje osv. Den person som drabbas av utbrändhet är mer sårbar för vad andra kanske upplever som "vardagsproblem" helt enkelt.

Sen vad gäller psykiatriska störningar i allmänhet (där utbrändhet ingår) så har ju diagnostiken en stor erkänd svaghet, eftersom den inte bygger på enhetliga kriterier, utan man väger in flera olika omständigheter, varav patientens subjektiva känsla är en viktig del i diagnostiken. Om en patient beskriver sig som sjuk/utbränd så kan det därför vara svårt för en psykiatriker att med all säkerhet förneka att så är fallet. Med andra ord är det kanske inte så svårt att föreställa sig att det finns folk som ljuger/känner efter för mycket för att de vet att de på så sätt kan slippa ta sitt ansvar i samhället. Det är lättare att ljuga om utbrändhet eftersom det inte går att mäta på samma sätt som du kan röntgas för exempelvis en hjärntumör.

Slutligen, tack Martin för en underhållande blogg!

Till "Maria" och alla andra..

Man får inte problem med sköldkörteln pga att man är utbränd. Man blir "Utbränd" på grund av att man har fel på sköldkörteln som du själv sa att du har. Det finns många olika former av problem med sköldkörteln och det vanligaste är Hypotyreos, där man har låg ämnesomsättning. Men sköldkörteln påverkar inte bara den utan alla celler i kroppen. Obehandlad så blir du : Trött, huvudvärk, minnesförlust, koncentrationssvårigheter, stickningar i kroppen, frussenhet m.m.. då är det inte så lätt att jobba precis. Går man till en läkare så får man lätt diagnosen Depression. Som jag fick för 2 år sen. Lite antidepressiva och så hem med mig. utan någon vidare kontakt. Dom vill bli av med en utan att behöva anstränga sig. Men Utbrändhet i sverige finns inte på riktigt. Jag jobbar 210 h/månad och min man 300h/månad och trots min sjukdom känner jag mig aldrig utbränd. Bara trött.

Visst finns det fall av "utbrändhet" där personen ifråga behöver rehabilitering. Jag ställer mig dock mycket skeptiskt till att utbrändhet skulle vara ett sådant stort problem som det utmålas i ex massmedia. Arbetar själv med människor, och träffar ofta på dessa sjukskrivna "utbrända" individer, som faktiskt mår bättre än många av mina kollegor och lätt hade kunnat jobba. Det är en av anledningarna till att vi inte längre ser sjukskrivningar som en ursäkt till att slippa sysselsättning. I kontakt med läkaren så framgår det i de allra flesta fall att personen skulle må bra av ex praktik eller arbetsträning. Och det brukar faktiskt gå bra också, efter ett långt motivationsarbete. För det är där som det brister i många fall, motivation.

Ja, man kan rada upp alla diverse åkommor man lider av, för att förklara det faktum att man inte kan arbeta och bidra till samhället. Jag har själv lidit av svår anorexi, depression, panikångest, har sköldkörtelsjukdom, ofrivillig barnlöshet (är igång med provrörsbefruktning) mm... Och nej, jag har aldrig varit sjukskriven... Ja, det har i perioder varit tungt, men i längden tjänar man på att vara ute och tjäna sitt eget levebröd!

MIN utbrändhet går iaf att mäta objektivt i form av stresshormoner i blodet, sköldkörtel-/bisköldkörtelvärden som är abnorma (pga stress) samt oregelbunden hjärtverksamhet (en kollega har dessutom fått hjärtflimmer och tvingats till elkonvertering som inte funkade). Det sitter inte endast i skallen! Utbrändhet är inte att man är "lite trött" eller att man "inte orkar"! Det är en total systempåverkan där stressen brutit ner normala, kroppsliga funktioner. Dessutom, de som klarar att fejka koncentrationssvårigheter, minnesstörningar, muskelspasmer och ångest på ett trovärdigt sätt förtjänar en Oscar. Jag har sömnsvårigheter och när jag väl sover vaknar jag ofta, ofta, med hjärtklappning, ångest och av att jag hyperventilerar.

Jag har i hela mitt liv (44 år) varit extremt högpresterande och med stor självdisciplin levt efter "there is no try - just do it, whatever it takes". Jag fattade inte att jag var stressad förrän det bara small till och plötsligt var inget som jag var van vid. Jag hade inte kontroll, min kropp löpte amok och min skalle spelade mig spratt som ställde till det för hela min uppfattning av omvärlden.

Jag blir fruktansvärt provocerad av människor som tror att utbrändhet är att vara "lite trött". Jag önskar ingen att uppleva det jag upplevt det senaste året, MEN jag skulle väldigt gärna önska att det gick att ge såna stöddiga typer som nedvärderar och avfärdar min SJUKDOM ett tillfälligt smakprov på vad det innebär. Det skulle garanterat bli tyst på er då, precis som det blev på mig när jag själv drabbades. Det är så HIMLA lätt att sitta och vara bror duktig när man inte vet vad man pratar om.

Bästa jag har läst på länge.!!

Helena: man kan få fel på sköldkörteln pga långvarig stress.

Följande text är hämtad från:http://publications.lib.chalmers.se/records/fulltext/101130.pdf skriven av Professor Göran Petersson. Kemi- och Bioteknik (Chalmers) i november 2009:

"Kortisol och stress
Sköldkörtelns hormoner påverkas av och samverkar med andra hormoner och speciellt med kortisol från binjurarna. Kortisol kan enzymatiskt bildas från och deaktiveras till den inaktiva nära släktingen kortison.
Hormonet kortisol: En mängd kroppsfunktioner anpassas via kortisol så att högre halter ger ökad aktivitet och vakenhet. Särskilt stress medför höjda halter av kortisol. Hormonet ställer då om kroppen till att klara påfrestningen på bästa sätt. Vid långvarig onaturlig stress kan effekterna av höga nivåer av kortisol i stället bli skadliga.
Samspel med T3: Kortisol har liksom T3 från sköldkörteln flera övergripande styreffekter på kroppens aktivitetsnivå. Höga halter av kortisol bromsar bildning och effekter av T3 och flera andra hormoner. Långvarig stress med höga halter av kortisol bereder därför vägen för hypotyreos och för åtföljande trötthet och utmattning."

Jag misstänker att den här snubben vet vad han pratar om...

Privatlivet sätter arbetslivet i perspektiv och det är nyttigt. En del som blir utbrända blir det för att de tror att de inte går att undvara. Se till ditt eget bästa, inte arbetets. Sen vad man fyller privatlivet med är en annan sak... :)

Oj, vad du cyklar... "Utbrändhet" som är detsamma som utmattningsdepression är en depression i kombination med en fysisk kollaps. Ditt nervssystem fungerar inte, hormoner och signalsubstanser fungerar inte normalt.

Ordet "utbrändhet" däremot används åt h-te för flitigt. Det är en annan sak. Att påstå att man "känner sig lite utbränd" för att man jobbat mycket, gått igenom en separation, en sorg osv får vem som helst av oss som fått ägna år åt återhämtning att gå i spinn. Vi som vet hur det är att förlora förmågan att prata. Att gå. Att sova. Att inte kunna känna - vare sig fysiskt (vilket leder till att man blir klumpig, tappar saker, får allvarligare brännskador osv) eller känslomässigt.

Du har skapat dig ett utrymme i cyberrymden. Använd det väl och förorena inte världen med mer cynism och okunskap. Det är ditt val.

Finns det verkligen inga utbrända argentinska taxichaufförer eller asiatiska fabriksarbetare som någon nämnde i kommentarena? Eller är det så att de inte uppmärksammas på samma sätt som här? Stress och de åkommor den orsakar är inget nytt och absolut inget som enbart är begränsat till vårt land men det är först på senare tid som det har vuxit upp en allmän diskussion kring ämnet. Tyvärr finns det hos vissa ett motbjudande förakt gentemot de som drabbas vilket förmodligen grundar sig en oförmåga att sätta sig in i någon annans situation.

Utbrändhet inte är en diagnos man får så fort man känner sig lite trött och sliten. Inte har det något med lathet eller gnäll att göra heller. Utbrändhet är resultat av en lång tids utsatthet för skadlig stress där mentala påfrestningar är framstående katalysatorer. Ett dåligt sexliv kan mycket väl vara en del av ekvationen men inte den allenarådande orsaken.

Det är viktigt att inte föringa sjukdomen. Att förlöjliga de som lider av den visar bara på bristande empati. Däremot håller jag fullständigt med om att man inte ska slänga sig med benämningen där den inte är gällande. Det urholkar trovärdigheten och försvårar en vettig dialog i ämnet.

Jag har den senaste veckan känt mig lite nere. Uttråkad, deppig, lite ensam. Det är så livet är i perioder, för alla. Och om det är bilden som folk generellt har av en depression, att det är det folk menar när dom säger att dom är deprimerade, då är jag helt med på vad du säger Martin.
Man tolkar ju världen efter sina egna upplevelser, och förstår andra människor utifrån sina egna upplevelser. Det är svårt att ha empati med en människa om man inte har haft samma känslor själv.

Jag har haft en utmattningsdepression med panikångest, och jag vet att det är en enorm skillnad på det och en vanlig söndagsångest eller bakfylla vilket väl är det som dom flesta kan relatera till.
Det är någonting man inte kan förstå om man inte har upplevt det.
Jag har jobbat i tillverkningsindustrin i 10 år, och speciellt det senaste året så har klimatet hårdnat enormt mycket och tempot pressas upp hela tiden. Precis som med depressioner, så är det samma princip med den här typen av jobb, har man inte upplevt det kan man aldrig förstå.

Dom personer som går in i väggen, på riktigt, är aldrig dom lata personerna. Dom som går in i väggen är dom som verkligen jobbar hårt, ställer upp för företaget, inte klagar, och ofta tar det hårt och personligt om dom blir kritiserade. Dom personer som ofta inte märks. Dom personer som du inte ser.

Dom som är lata går aldrig in i väggen för dom lyckas alltid smita undan på något sätt.

Det är en riktigt grov förolämpning när människor som har jobbat väldigt hårt och troget för sina företag blir kallade för lata, och sen dessutom inte trodda när dom blir sjuka.

Jag förstår din brist på empati och förståelse i den här frågan, har man aldrig varit i den situationen så är det inte lätt att sätta sig in i det. Speciellt inte när man inte har jobbat på den typen av företag och bara tillbringar somrarna i Sverige. Men jag hoppas att du kommer att förstå en dag Martin. Empati är rätt coolt, det är coolt att kunna förstå andra människor, och det skulle kunna göra dig en till en bättre journalist, och hjälpa dig att utvecklas som människa. Välkommen till verkligheten, när du är redo.

Oj, känns som att du trampat i ett riktigt getingbo...tror inte på svart eller vitt, god eller ond, gud och massa annat men jag tror att människor i detta land har svårt att visa sig svaga! Om fler vågar prata om hur de mår och söka proffsig hjälp i tid tror jag att den där berömda väggen inte behövde växa sig så fet o hög, för det grymma är att blir den tillräckligt fet o hög upplevs den av många som omöjlig att ta sig igenom. TACK för knivskarpa formuleringar!
FORTSÄTT, ut med hakan!

Jag var sjukskriven under tre måndader med diagnosen utmattning - det heter så i medicinska sammanhang, inte utbrändhet. Jag hade följande symptom: två svimningsanfall, de första i mitt i liv, yrsel, illamående, allmän svaghet. Vaknade en morgon och kunde helt enkelt inte stå på benen. Jag hade inte kunnat koppla av riktigt på två år, då jag både jobbat heltid med ett krävande arbete och tagit hand om en mycket sjuk person och å dennes räkning slagits mot byråkratiska instanser för att han skulle få hjälp. Jag anade aldrig att tröttheten skulle slå till på det viset förrän det var för sent. Om jag inte hade fått vila upp mig under min sjukskrivning, vet jag inte hur det skulle ha gått. Jag stycker inte att du, Martin Ezpeleta, ska raljera över något som du inte begriper. Om du saknar förmåga och vilja att undersöka ämnet, så håll tyst. Din text är grovt populistisk, och argumenten lika grova personangrepp på oss som drabbats av utmattning. Och så undrar jag: frun som din taxichaufför "sätter på", sköter hon också hushållet åt honom? Och blir hon lika glad som han av att användas som motgift mot en jobbig arbetsdag?

Det var nästan lika roligt att läsa de arga kommentärerna. Jag umgås med folk ifrån olika länder nästan dagligen och det här är ett underhållande samtalsämne bland oss. Jag kan inte minnas att mina utländska vänner har nån släkt där hemma som gått in i den där jävla omtalade väggen.

Sen är det så att vi vet vad som gäller på svenska arbetsplatser. Personalfest, kick off, gå tidigt för att hämta barnen , sportlov, kristihimmel, trettonde bla bla, kaffepaus, friskvårdsbidrag, utvecklingssamtal mm.

Saker som är skräddarsydda för sverige men som inte existerar i resten av världen.

Korkenmeister m.fl:

Om man lämnar samhälleliga och individuella bakomliggande orsaker och mekanismer åt sidan, så är det så här: En typisk utbränd (dvs uppfyller diagnosen utmattningssyndrom) har i åtminstone något års tid sovit cirka 4-5 timmar per natt. Och dessutom orolig och ytlig sömn (pga stresspåslag 24/7), så vilan har egentligen motsvarat 2-3 timmars vanlig sömn. Större delen av övrig tid har de kämpat hårt på jobbet och med hem och familj. De har alltså haft sådär en 12-15 timmars arbetsdagar totalt. Kanske 7-8 på helgerna.

Alltså:
12-15 timmars arbetsdag, 5 dagar i veckan
2-3 timmars egentlig sömn per dygn
I några år

Nää, det kan man väl inte bli sjuk av???

Utbrändhet är västvärldens nya sjukdom som orsakas av vår otroligt idiotiska strävan efter så mycket som möjligt. Vi ska ha ha ha ha ha och åstadkomma, åstadkomma, åstadkomma!
Vi är så bortskämda med livets nödvändigheter att vi aldrig blir nöjda utan måste ha mer för att känna stimulans.
Att vara trött och utmattad är helt acceptabelt men kom inte och säg att det är så j.....a allvarligt med våra nya moderna diagnoser. Vi måste lära oss att leva nu. Att njuta av det livet vi har. Sluta ta oss själva på sån jädrans allvar och kunna skratta mer, mycket mer.
Att få tredje gradens brännskador över mer än hälften av sin kropp, bli missbildad och behöva sitta i ett dike med myror och baggar som mat, tar jag som ett allvarligt tillstånd som behövs åtgärdas. Jag var ett ögonvittne till en flicka i Kambodja som var ett riktigt uppvaknande för mig och min familj.
Jag var även ett ögonvittne till min egen spegelbild när ansiktets muskler gav vika och mina lemmar sade ifrån. Jag insåg då att jag strävade efter perfektionism som är totalt onödig i livet. Nu värdesätter jag min hälsa, min familjetid, mina vänner och skratt mer än något annat. Men jag jobbar ändå, tar hand om min stora familj osv osv.

Låt oss hjälpa varandra att må bra med skratt och omtanke. Och låt oss sluta vara så bortskämda!

Martin, jag äälskar dina inlägg och det som gör din blogg ännu bättre är att dina fans är intelligenta, kunniga samt fulla av humor människor. Jag lär mig massor!

Du verka inte förstå vad allt handlar om.nedragningar ,få ska göra mycket,stress,wmpn2
sen sätter någon nedlåtande namn på åkomer och gör dej lustig på andras bekostnad.
Du verkar bara va en synisk nolla som ältar något som andra gjort länge.
Man kan sprida mycket skit med ovilja tex,alla argentinare älskar nazister och har alltid ett gömsle
för dom ,eller alla argentinare är ett folk av torterare som ordnar flygturer med hopp !
eller att agentinska militären sprang hem och gömde sig under mammas kjol när england
skickade några soldater över havet. mycket sex ! det kanske började där under din mammas kjol ?

Hummmm. Lösningen är alltså undergivna, sexlystna hemmafruar åt de som annars blir utbrända? Ja tack!

En gång för några år sedan var jag på väg in i den där väggen. Jag klarade mig med nöd och näppe, jag antar att man kan säga att jag var utbränd eller i alla fall på god väg att bli det. Jag mådde fruktansvärt dåligt och det påverkade hela min familj, inte minst mina barn. Blir oerhört ledsen när jag läser ditt inlägg, som om det inte var illa nog att ha genomgått detta helvete som det faktiskt var.

Idag mår jag bättre, har bytt jobb från ett där miljön var fruktansvärt osund på många sätt, vilket var det som ledde till att jag mådde som jag gjorde. Att alltid få kämpa för sin existens både yrkesmässigt och stundtals också privat tog till sist ut sin rätt kan man kanske säga och vägen tillbaka var lång, krokig och oerhört tuff.

Jag antar att det är svårt att förstå om man inte varit där. Var glad för att du inte behöver förstå vad det verkligen innebär att hamna i den situationen.

Och för er som tänker raljera över detta nu kan jag bara snabbt nämna att jag inte legat samhället till last en sekund, eftersom man inte får någon hjälp i en sån här situation, bara "något för nerverna" som min läkare erbjöd mig. Terapi och den behandling jag genomgick pga de fysiska besvär som blev följden av stressen har bekostats ur min egen ficka, samtidigt som jag jobbade för att få allt att gå runt.

Om du är allvarlig i det du skriver, Martin Ezpeleta , så är du förbannat vidrig.
Hela landet har förändrats sedan du var grabb och arbetsmarknaden ser totalt annorlunda ut.
Människan klarar mycket men till slut märks det när befolkningen pressas för mycket att prestera mer och mer.

Men du har väl suttit i en stol och slappat halva ditt liv, klonkat på din dator och klagat på allt och alla så du har inte en jävlar aning om hur världen ser ut.

Jag spottar på dina åsikter och önskar dig all olycka i världen.

Som vanligt är det en ung, frisk och framgångsrik människa av manskön som gormar mest om "modesjukdomar". Eftersom utgångspunkten i inlägget verkar vara att människor som lider av utmattningsdepression är lata simulanter så råder det inget tvivel om saken; Martin måste vara moderat!

SKIT, ren SKIT!
Latinoamerikaner vet inte att dom är utbrända eftersom dom inte har råd för att gå till en läkare!
Det är nu, 2010 (??!) som stress har kommit till latinoamerikaner, det är nu dom där har lärt sig vad deras symptomerheter, stress stress stress!
Det lär ta flera år till tills dom får ta reda på att utbrändhet kommer efter stress!

Ni so är utbrända är i många fall mkt sjukare än vad svensk sjukvård tror.
Personligen hade jag Lyme disease, det var var dom orsakade min "utbrändhet".
Utbrändhetsdiagnosen är farlig då den överanvänds. Allvarliga sjukdomar kan dölja sig
bakom extrem värk och trötthet. Alla ni som fått diagnosen hänvisar jag att göra
en sökning på Lyme disease. Fler är drabbade. Det räcker med ett enda fästingbett så
är det kört.

Och fästingarna, som finns överallt i Sverige, kan vra en bidragande orsak till att vi i Sverige har så många "utbrända".

Ta och läs Socialstyrelsens 88 sidor dokument om Utmattningssyndrom - Stressrelaterad Psykisk Ohälsa - innan du öppnar käften om något som "utbrändhet" vilket inte ens existerar. Men Burnout och Utmattningssyndrom existerar i allra högsta grad. Jag har left med det i 9 år nu och troligen längre där 1 personlighetsstörning och ett neurologiskt funktionshinder är orsaken och varför jag aldrig kommer bli bättre utan sämre - och aldrig kunna jobba mer någonsin som er andra friska!
Och jag kommer troligen inte heller leva om 10 år pga dessa 5 diagnoser där en är att jag saknar dygnsrytm helt som konsekvens.

Läs dokumentet. Kan ge er en länk, så kanske ni fattar att den där jävla idioten Husmark står och sprider samhällsskadlig information och för fram en politik vilket kommer försätta många sjuka i dödliga tillstånd, orsaka skada på arbetsgivare, arbetstagare. Konsekvenserna är enorma!
Ni måste börja prata om att bekämpa sjukdomar. Inte sjuka. Gör ni inte det kommer er kölapp upp i framtiden när ni får ta snöraset att upprätthålla samhället när alla innan rasat ihop.
Det är inget skämt det här jag lever med! Ni vill inte råka ut för det här helvetet! Men egentligen skulle ni behöva privilegiet att leva med det en dag för att få kontrast över vad som är viktigt i livet.
Inte fan är det pengar i alla fall. Vore det inte för mina barn, då skulle jag flytta ut i skogen, långt ut och bort från alla intryck och det här jädra samhället. Sedan får det gå som det går. Dör jag där ute har jag i alla fall dött som en människa under himlen och inte som en siffra.

Det vi sjuka nu upplever är som i filmen Brazil. Exakt så absurt är Försäkringskassan osv. Så absurt att vore det inte för barnen, igen, hade jag rånat en bank och gett upp, tagit fängelse och det hade varit lugn och ro. Gratis mat som andra gör åt en eftersom man inte klarar av det knappt , psykvård, sjukvård, kabeltv, lugn cell med 4 väggar, lön, lugn och ro osv. förstår nu hur illa det är att ha att göra med FK om man känner att åka i fängelse är mer humant?

Var tacksamma ni får vara friska och arbeta 8 timmar om dagen och fria helger, kunna gå på bio bland folk, orka med era egna födelsedagar, jul, nyår och fira med vänner och känna mening med saker och ting. Jag gör inte det 24 timmar, 7 dagar i veckan, 365 gånger om året.. Mitt liv är redan ett fängelse..
Imorgon kan ni dock ligga på akuten efter att en långtradare mosat över er bil, eller fått en meteorit i huvudet (större chans än råka ut för en flygolycka), blivit misshandlade på väg hem på en cykelbana, halkat och brytit ryggen osv. Då kommer ert liv se bra annorlunda ut än det ni nu upplever när ni sitter här och snackar skit. Då betyder det inte något alls för er längre. Då stängs dörrarna vare sig ni vill det eller inte till allt det ni tar för givet här och nu.

Sköt om er..

Dokumentet från socialstyrelsen. Ni friska borde verkligen ifrågasätta Husmark om skiten hon sprider. Det är er trygghet på arbetsplatsen hon degraderar med det skitsnacket. Man väljer inte om man råkar ut för det eller inte. Men det är extremt viktigt att chefer, skyddombud osv. tar det på allvar och inte tror att "utbrändhet" existerar och att folk bara överreagerar utifrån personligheter och värderingar. Ni är skyldiga er själva att se till att politiker inte försämrar för er. Och det gör Husmark med skitsnacket. En annan sak hon säger är att sjukskrivning är saklig grund för uppsägning/bli uppsagd. DET ÄR DET INTE och det framgår tydligt i LAS (Lagen om anställningsskydd).

http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2003/2003-123-18

Cyniskt och infantilt!

Tänk att en journalist kan vara så enkelspårig och trångsynt.

En journalist, om någon, borde väl kunna leta upp all tänkbar information om utbrändhet och man behöver ej vara medicinskt utbildad för att förstå det mesta.

Tur att du inte är läkare! : )))

Inte många av de aggressiva svaren har visat på annat än depression. Depression! Trassel hemma, trassel med självbilden, trassel med jobbet, trassel med att få ihop livet. LIVET!

Depression. Kalla det vid dess rätta namn och skäms inte så förbannat. Skyll inte på jobbet, det är fegt och visar att ni inte har kommit ett enda steg i rätt riktning när det gäller självinsikt.

Äg problemen i ditt liv. Ta ansvar för dina reaktioner. Ta ansvar för det som har gått snett och bestäm dig för att från och med idag så ska ingen annan stå till svars för det som redan har hänt. Ta kontrollen över ditt liv och ÄG ditt liv. Ingen annan kan äga det. Ingen.

Från Ulrika, som aldrig någonsin kommer att bli "utbränd" eller deprimerad då jag gråter när jag är ledsen, skrattar när jag är glad, klantar mig utan hysteri, äger mitt liv, tar mina egna beslut och tar ansvar för allt jag gör och lastar ingen annan för mina känslor. Jag har förstått vad livet är. Det är himmel och helvete i en salig blandning. Och ingen kommer undan.

Håller helt med dig! Mycket klocka åsikter! Kvinnor inom vården i 50-60 års åldern är de som oftast är utbrända och de vet ju alla hur lite de knullar. De borde knulla mer och klaga mindre. Det är detta jag sagt hela tiden. Knulla mer så försvinner utbrändheten. Roligt att höra att en person i Argentina har samma åsikter. Vore roligt om någon med dina vettiga åsikter kunde skriva något så här klokt om de apatiska flyktingbarnen också.

Ulrika

Du har helt jävla fel!

Och forskarna och läkarna rätt!

Har man drabbats av utbrändhet så att man inte ens klarar göra det som är helt självklart för andra, så finns det ta mig fan ingen normal människa som inte skulle få en depression!

Sluta projicera dina egna tillstånd med de vi har fått från våra läkare, MONGO!

Inte ens DU är odödlig!

rolig blogg, kanske är så

Utbrändhet är en modesjukdom som slog igenom vid sekelskiftet. Så skriver ”journalisten” Martin Ezpeleta vars knorr på slutet i bloggen på aftonbladet.se lyder: ”Har Sverige blivit ett land där man klagar för mycket och knullar för litet?” Jo, du läste rätt. Så fyndig är Martin. Han jämför oss klagande svenskar med argentinska taxichaufförer som jobbar häcken av sig (minst 12-timmars pass) och sedan ”sätter på sin fru” (12-timmarspass?).

Jag är en av dessa klagande svenskar, om än bosatt i ett grannland. Jag har varit sjukskriven i snart 2 år och 1 månad. Före min sjukskrivning arbetade jag hårt, mer än det medel-Svensson skulle kalla 100 procent. Jag hade ett spännande och roligt jobb, roliga fritidssysselsättningar och goda vänner. Jag är pappa till fyra underbara ungar och till en underbar kör som jag startade med min fru för sju år sedan.

En somatisk sjukdom drabbade mig under sommaren 2007. Under ett bröllop, där jag engagerats som sångare, segnar jag ihop (för andra gången på kort tid, den första gången är på Rhodos i fyrtiogradig värme, jag tror att det ”bara” är värmeslag”. Jag går till en läkare, blir sjukskriven i sex veckor. Sedan dags att börja arbeta igen, tycker läkaren. Det går att arbeta när man är sjuk. Man skall vara glad för att man har ett arbete. Man skall göra sin plikt. Man har visserligen betalt skatt och finansierat välfärden för en massa andra som haft oturen att bli sjuka, behövt utbildning eller velat ha en väg till sitt hus. Men man skall inte vara samhället till last. Åtminstone inte när man är 37.

2 januari 2008. Jag får ett telefonsamtal på mobilen under eftermiddagen på jobbet. Har känt mig ytterst olustig efter nyårshelgen, ja i ärlighetens namn hela tiden efter att jag gick tillbaka på jobb. Yrsel har begränsat mig i mitt arbete, men jag har försökt hålla god min och ”kämpa på”. Någon frågar mig om något tämligen enkelt under det där telefonsamtalet. Men jag orkar tänka inte ut vad jag skall svara. Golvet gungar. Jag vacklar ner för trappan till arbetsplatsens vilorum och säger till receptionisten att jag måste lägga mig ner. Jag är fullständigt slut! När min fru kommer och hämtar mig och leder mig till bilen säger kollegan: ”Åk hem och skratta dig frisk!”.

Så börjar det. Det är ett h-e. Jag är först sängliggande i veckor. Mina kära arbetskamrater kommer och hälsar på mig. De har köpt CD-skivor, kommer och fikar och bryr sig. Det känns bra. Sedan går det ett tag. Allt mindre kontakt med arbetsplatsen, samtidigt små sakta steg mot ett ”normalt” liv. Hur lång tid skall det här ta? Undrar jag efter sisådär en månad. Otåligt.

Våren 2008. Fysioterapi. Först får jag träna balansträning. Övning 1: Gå på ett rakt streck. Akupunktur. Mera fysioterapi.

Maj 2008. Efter fem månader kan jag fortfarande inte gå längre än en runda runt kvarteret, cirka 400 meter, utan att vara totalt utmattad. Jag får nytta av de stavar jag fick i trettioårspresent för åtta år sedan.

Nu har jag blivit så stressad av det här utmattade tillståndet att magen börjar ”balla ur”. Får magsårsmedicin. Får antidepressiv medicin. Humöret sjunker. Läggs efter en kaotisk sömnlös vecka in på psykatrisk akutsjukhus för första gången i mitt liv.

Vården är god – omsorgen är fin. Jag pratar av mig ångesten och är mycket ute och går med vårdare som lyssnar, lyssnar och åter lyssnar. När man ringt in sig själv till psyk får man så kallad frigång och det gör ju att det inte känns riktigt lika dramatiskt – man kan ju åka på permission och dricka kaffe hos vänner. Till och med kan man gå ned till en närbelägen sjö och bada. Efter två veckor är jag redo att fara hem till min stora bullriga familj. Antidepressiv medicin hjälpte mig ur en akut kris och jag får också medicin för att kunna sova. Magsårsmedicinen kan jag sluta med efter sommaren.

Hösten går i terapins tecken. Jag får förmånen att pröva mindfulness. Jag deltar i en utbrändhetsgrupp – träffar åtta andra drabbade (alla kvinnor förutom jag). På grund av sekretesslöfte kan jag inte berätta deras historia – men kan konstatera att det finns många olika sätt att ”ta slut” på. Den gemensamma nämnaren är att gruppen består av plikttrogna, duktiga människor som försökt ställa upp för andra, vi har varit engagerade, ibland för mycket för vårt eget bästa, vi har brunnit, men nu har vi blivit vidbrända – eller utbrända, utmattade, utmattningsdeprimerade, utschasade....

Våren 2009. Nu börjar heltidsarbetet med att kämpa för att få rätt till så kallad tillfällig sjukpension, som det heter i det grannland till Sverige där jag bor. Byråkratin är snårig, ansökningsblanketterna är många. Informationen är svårförståelig, även för den omgivning som jag försöker bolla detta med. Efter fem månaders ”kamp” och noll i ersättning får jag sjukpensionen retroaktivt. Försöker lyda psykoterapeutens råd: Gör det du tycker är roligt, ät bananer och choklad, ta inte så mycket ansvar! Och fysioterapeutens råd: gå långa promenader, träna, vila, ät rätt, sov på rätt tid på dygnet.

Sommaren 2009. Jag säger upp mig! Under våren har jag försökt arbetsträna på mitt gamla, nu helt makalöst stressiga arbete (på en radiostation). Efter två timmar på jobbet är det nu tur att jag har mindfulness-övningarna att ta till. Men jag förstår att det här inte går. Jag måste ta ett svårt men nödvändigt beslut: Att avsluta en karriär som varit lysande, jag har varit populär både bland lyssnare och arbetskamrater, jag har stigit i lönegraderna och på chefsstegen....men nu kan jag inte jobba mer än ett par timmar om dagen och ändå mår jag dåligt.
Ett nytt arbete har jag däremot lyckats få, så helt nattsvart är det inte. Det skall starta 10 augusti, så därför har jag en sommar till på mig att komma i form. Engagerar mig i ett större idrottsevenemang som biträdande tävlingsledare. Å vad kul att känna att man KAN igen! Men, men....

Augusti 2009. Tillbaka på psykakuten. Jag trodde ju att jag var frisk nu. Slängde bort den antidepressiva medicinen. Engagerade mig i något roligt och viktigt. Såg fram emot det nya jobbet. Kände livslust men ångesten kom också tillbaka. Så jag faller, faller, faller, faller....

Nu har jag dock ”redskapen”. Får medicin igen. Vård. Långa promenader. Tålmodiga vårdare lyssnar på samma historia som för ett år sedan. Förstående vänner. En positiv ergoterapeut som tror på mig när jag inte själv gör det. En ny arbetsgivare som informeras om läget och som säger: ”Det är dig vi vill ha, vi väntar på dig och täcker upp för dig tills du är mogen att börja”.

Januari 2010. Jag arbetar som partisekreterare för Ålands Socialdemokrater. Jag har vuxit med uppgiften. Det är ett spännande arbete. Jag har lärt mig att avgränsa vad som är mitt ansvar och vad jag kan och bör säga nej till. På läkarens rekommendation arbetar jag HÖGST 40 procents arbetstid under ett år från och med september. Socialdemokraternas partiordföranden träffas för ett nordiskt ordförandemöte i Helsingfors. Mona Sahlin, Jens Stoltenberg, Wanja Lundby-Wedin – alla de stora ”ledarna” är där. Vi är inbjudna till presidentens tjänstebostad Talludden och får en kopp kaffe till diskussionen om klimatmötet i Köpenhamn och plötsligt slår det mig: För ett halvår sedan var jag uträknad, utmattad, fylld av panik- och dödsångest – idag sitter jag hos en president och följer debatten om världens framtid. Visserligen fick jag sova några dagar i streck efter denna intressanta men späckade politikdag, men jag är ”med” igen. Jag KAN!

Tillbaka till Martin Ezpeleta. Skulle jag följt Martins expertråd den där eftermiddagen i januari för två år sedan skulle jag vacklat ut från jobbet, bett frun köra oss hem och sedan ”satt på henne” och på det sättet mått bättre och blivit frisk! För jag hade ju bara drabbats av en modesjukdom....Sorry, min gode journalistkollega! Det är enkelt: Jag orkade inte knulla på flera månader! Jag orkade ju inte ens gå från sängen till toaletten. När jag sattes på den fick jag hålla i mig i handfatet för att inte ramla omkull. Så knulla får du göra själv, Martin Ezpeleta (men akta dig för utbrändhet, man kan engagera sig för mycket även i det man tycker mest om)!

Så läser jag medicine doktor Marcello Ferrada-Nolis debattinlägg på www.second-opinion.se. Blir arg över den nedlåtande ton som finns om "folk som lyckats få en sjukskrivning", om unga tjejer som känner sig ”utbrända” när de i själva verket bara är normala tonåringar? Blir också arg när Ferrada-Noli inte bara ifrågasätter antidepressiva ”botemedel” utan även längre sjukskrivningar vid så kallad utbrändhet.

Vad säger ni om Ferrada-Nolis kommentar till min kritk (han backar först rejält från sina hätska utfall om falskt utmattade svenskar, men skriver sedan):
”Imperativet att grundligt utreda utvecklingen av långtidssjukskrivningar av den art, att epidemiologiskt identifiera de egentliga orsaker och bidragande faktorer - inklusive de kulturella – syftar inte att "jaga fuskare" utan att skaffa belägg för en vettig formulering av framtida kriterier”.

Lycka till, Marcello! Jag hoppas att de som skall formulera framtida kriterier tar hänsyn till de sjukas upplevelse av den vård de fått. Jag är i stort sett nöjd med det stöd och den omsorg jag fått. Jag tror inte att antidepressiva är ett botemedel. Men preparaten behövs när krisen är som allra värst.

Själv fick jag omformulera och omstrukturera hela mitt liv. Jag får leva vidare med att jag gick i väggen och att det påverkar mig fortfarande på ett påtagligt sätt. Jag kan fortfarande inte dirigera min älskade gospelkör, men jag kan åtminstone vara med och sjunga på halvfart. Jag tror på meditation, körsång, motion och rehabilitering. Jag tror på ergoterapi och arbetsträning. Jag tror på ett SAMARBETE mellan somatisk och psykiatrisk vård för att utreda vad som är vad, vilka mentala problem kan en somatisk sjukdom leda till? Och ja, jag tror på sjukskrivning – men inte i all evighet.

Men jag blir förbannad när jag utpekas som en av alla dem som ”lyckats få en sjukskrivning”. För jag var INTE lycklig när jag var tvungen att vara hemma.

Anders Hallbäck
F d producent och programledare på Ålands Radio och dirigent för gospelkören Good News
Numera lagtingsgruppsekreterare för Ålands Socialdemokrater
Mariehamn

HAHAHA! Bästa inlägget jag läst! Jag är så förbannat trött på utbrända kärrningar i 30-40 års åldern.....det är ju de som gnäller mest! Håll käften och k****a mer! (obs är själcven 36årig kärring)

Hade japanerna blivit "utbrända" lika lätt som oss hade vi inte fått mp3-spelare förrän 2019.

Anders Hallbäck skriver ett motinlägg med anledning av den här bloggposten: "Knulla sig frisk. Jaha, men om jag inte orkar?", frågar han dig. Svara gärna där, eller bara läs. http://www.second-opinion.se/so/view/1013

JAG TYCKER ALLA SKA LÄSA ULLRIKAS INLÄGG.Om alla blev skapare av sina egna liv hade vi inte haft alla väggar.Vad jagar alla som springer in i dom.BERÖMMELSE.
EGOT är så stort hos vissa.Pang så är väggen där........

Utbränd person = en som har många problem och bara lägger sig ner o väntar på att någon annan ska lösa dem....

Martin har så rätt.

Anders: Det ar ju alldeles fantastiskt vad lite ork och motivation du har, nar du orkar plita ner det dar inlagget. Jag ar sjalv lika sjuk som du, och har skrivt narmare 10.000 inlagg pa internet med samma frenesi som du. Politik, filosofi, psykologi, kultur eller avancerade torktumlare och dess mojlighet for manskligheten, you name it! Jag ar sa otroligt mer allmanbildad an vilken hogskoleutbildad manniska som helst, samtidigt som jag vet saker om livet de aldrig kommer att lara sig. Det ar tungt att ga omkring med magproblem och stressrelaterad angest, men om det inte vore for det sa skulle varken du eller jag leva ett sa berikande liv som vi gor, utan lonearbete och annat degenererande trams, det overlater vi at de dumma, de fattiga och de svarta.

Jag rostar dock inte socialdemokraterna och skulle aldrig kunna tanka mig att rationalisera det jag gor, annat an genom att peka pa att jag inte har ett intresse av att berika andra manniskors liv pa min egen bekostnad, och da har jag bara ett alternativ kvar. Det ar hemskt synd om manniskor som maste arbeta, men det ar hemskt skont att vakna upp varje morgon nar jag kanner for det, inte nar min arbetsgivare anser att jag borde kanna for det. Om svenskarna nu ar sa dumma att de vill ha det sa har, varfor ska jag inte tacka och ta emot, precis som du gor?

Du har dock en stor moralisk skuld i detta som jag saknar, da jag inte har arbetat politiskt for detta, jag har arbetat for motsatsen och jag gor det aven genom att skriva detta inlagg. Jag forstar att du inte skams for det du gor, eftersom att du bedragit dig sjalv att tro att det gor ar ratt. Jag menar inte att det jag gor ar ratt det heller, men jag hade i alla fall, for 7-8-9 ar sen nar det begav sig velat gora ratt for mig, om andra ocksa varit intresserade av det, idag skiter jag i vilket. Jag hade haft min stress och min molande angest aven om jag arbetat, sa det ar lika bra att jag festar loss har i osteuropa for skattebetalarnas gemensamma pengar, varenda javla dag, medan jag varvar med att gora precis vad jag kanner for.

Sverige har blivit ett land med för många infantila autister!!!

Nej, utbrändhet är ingen svensk uppfinning! Uttrycket ("burn out") sägs ha myntats av den amerikanska forskaren Christina Maslach, som använde det om människor som arbetar inom omsorgsgivande yrken som sjukvård, skola och inom socialtjänst. Maslach definierade tre symptom på utbrändhet: emotionell utmattning, försämrat engagemang i andra människor samt förnimmelser av minskad effektivitet i arbetet. Tilläggas kan att utbrändhetskänslor faktiskt är vanligare hos människor som står utanför arbetsmarknaden. En svensk undersökning bland 5000 svenskar visade 5,8 procent av de som utövar förvärvsarbete tecken på utbränning, medan motsvarande siffra hos de som stod utanför arbetsmarknaden var 11 procent. (Källa: "suntliv.nu")

Jag sitter och tänker på om du är något på spåren eller inte...

Kom hönan eller ägget först? Knullar vi inte för att att vi är för stressade eller är vi för stressade för att vi inte knullar? Ler vi inte för att vi inte är glada eller är vi inte glada för att vi inte ler?

På något vis hänger det nog samman, så långt är jag med dig. De två fenomenen har nog även förmågan att förstärka varandra.

För att testa din teori borde vi kanske knulla mer när vi absolut inte känner för det? Som att älska någon mest när de förtjänar det som minst, eller hur man nu säger.

Och vi borde börja nu, idag, med knullandet innan den dåliga spiralen går så långt att man inte längre har chansen att tvångsknulla sig till lycka. Det låter värt ett försök, tycker jag!

Starkt, viktigt inlägg. Samtidigt väldigt fel och missvisande.
Jag hoppas innerligt och tror att du är på samma spår som jag och bara ifrågasätter "how did it come to this?" med en grov sarkastisk underton.

Du är väl smart mellan raderna?

Tack till Anders Hallberg för kommentaren, som ur skriven direkt ur hjärtat! Vi, iaf jag, som alltid tittat lite misstänksamt och cyniskt på 'nymodigheter' som utbrändhet och väggar får ngt verkligt att tänka på...

Tack till Anders Hallberg för kommentaren, som ur skriven direkt ur hjärtat! Vi, iaf jag, som alltid tittat lite misstänksamt och cyniskt på 'nymodigheter' som utbrändhet och väggar får ngt verkligt att tänka på...