Senast Skrivet
- Mia och Martin #2
- 2012-02-10 23:19
- Publikfavoriten berättar om de spruckna byxorna
- 2012-02-10 23:07
- Svenska Spel chocksänker oddsen på David Lindgren - lägst odds av alla
- 2012-02-10 22:56
- Bagdad-Curre
- 2012-02-10 22:55
- Går emot ett tröttkört Middlesbrough
- 2012-02-10 22:50
- Superskrällen: David Lindgren utklassade i publikundersökningen
- 2012-02-10 22:34
- Andreas Lundstedt och Ulrik Munther skrev autografer
- 2012-02-10 22:29
- Saltiga och peppriga programledare
- 2012-02-10 22:26
- Beviset: Antons namn är för långt
- 2012-02-10 22:24
- Inte bästa platsen i arenan
- 2012-02-10 22:21
- Man vet att man är avlönar många när...
- 2012-02-10 22:17
- Bilden som oroar
- 2012-02-10 22:07
- David Lindgren får sjunga om
- 2012-02-10 21:30
- Lundstedt får sjunga igen
- 2012-02-10 21:24
- Varför tävlade du aldrig på det här sättet, Jessica Folcker?
- 2012-02-10 21:23
Vill ni bli mina flytande vänner?
Addito, ergo sum.
Jag blir addad, alltså finns jag.
Facebook är det sociala livets EKG.
Det visar oss hur pass levande vi är.
Har man färre än tio vänner betraktas man som
socialt kliniskt hjärndöd,
det vill säga ett oåterkalleligt tillstånd av ensamhet.
Då kan man stänga igen sitt Facebook-konto.
Eutanasi är tillåtet på Facebook och
i vissa fall av extrem social isolering (<5 vänner) är
aktiv dödshjälp till och med önskvärd.
Men ingen vill dö i förtid - visst, den döde känner alltid
att det kom olägligt - så vi addar till höger och vänster.
Vi hamstrar vänner som en slags livförsäkring.
Vi går igenom gamla klasskort och fotbollslag och lägger till alla dessa
dinosaurier till vår lista av Facebook-vänner.
Alla dessa fossiler som förvisso varit med
och byggt upp min personlighet,
men har de något att tillföra mitt liv idag?
Hade jag inte redan begravt dem?
Lagt blommor och sörjt dem i vissa fall,
medan andra tynat bort långsamt i minnets långvård.
Nu är de tillbaka. Återuppstådda.
Men är det verkligen vänskapen som fört oss samman igen, eller är det rädslan för ensamheten?
Har ni läst Liquid love av Zigmund Baumann?
Gör det.
Zigmund Baumann är sociolog
och har i flera böcker dissekerat det moderna samhället.
I Liquid love, analyserar han kärleken och förhållandena
i dagens samhälle.
Förhållande som är lätta att bryta upp från.
Relationer med låga krav och utan förpliktelser.
Med en naiv och fåfäng strävan efter frihet och självständighet.
Men i frihetens kölvatten, i självständighetens diktatur,
vilka fasta punkter har vi kvar?
Om jag lämnar dig så lätt,
ack så skönt!
vad är det som säger att du inte gör samma sak,
ack så ont!
Därför lever vi med en känsla
av otrygghet och ensamhet.
Vad skulle Baumann kallat Facebook?
Liquid friendship?
En vänskap utan krav. Utan förpliktelser.
Vi behöver inte längre gemensamma
upplevelser för att bli vänner.
Hemligheter och bekännelser som vi staplar på varandra
och bygger en koja för två.
Nej, inte nu längre.
Vi behöver inte hålla en hemlighet
som ligger och pressar mot gommen!
Vi behöver inte kavla upp ärmarna
och ta en käftsmäll för en kompis skull!
Vi behöver inte sitta på ett fik i fem
påtår och trösta vår kompis som jämrar sig
över att kärleken är så flytande och
alltid rinner honom genom fingrarna.
Facebook tillåter oss vara vänner utan meriter, utan kunskap.
Vänner trots oavslutad grundskola i kamratskap.
Vänner utan vänskap.
Som ni och jag.
Vill ni vara mina vänner?
Adda mig på Facebook.
Jag säger aldrig nej.
24 kommentarer
Martin Ezpeleta
nintendotjejen
Martin Ezpeleta
Martin Ezpeleta
Martin Ezpeleta
Fredricco
Gringubben
4 februari 2010, kl 12:31
Jag säger bestämt och konsekvent nej till facebook för egen del. All min intuition säger: Nej, nej, håll dig borta, det är farligt! Det är nåt sjukt med hela grejen, även om jag ännu inte kunnat sätta fingret på vad.
Men jag är med på LinkedIn och Myspace.
Men jag är med på LinkedIn och Myspace.
Martin Ezpeleta
4 februari 2010, kl 16:23
Alla hamnar förr eller senare på Facebook - det sociala livets svarta hål.
nintendotjejen
4 februari 2010, kl 12:41
Hehe skön krönika.
Jag har inte mitt riktiga namn på Facebook. På så sätt slipper man (en del av) de där klasskompisarna.
Jag har inte mitt riktiga namn på Facebook. På så sätt slipper man (en del av) de där klasskompisarna.
Magnus
4 februari 2010, kl 12:59
Då är jag uppstånden från de döda eftersom jag återkommit till facebook efter en tids frånvaro (10 riktiga vänner kändes så lite!!)
Läser din blogg ibland och en bloggare addar jag inte som vän på FB...Men jag minns dig från Hamregården för 20 år sedan om jag inte tar fel (eller hur?) så med FB-mått mätt så är man ju ganska bra vänner då...;)
Läser din blogg ibland och en bloggare addar jag inte som vän på FB...Men jag minns dig från Hamregården för 20 år sedan om jag inte tar fel (eller hur?) så med FB-mått mätt så är man ju ganska bra vänner då...;)
Martin Ezpeleta
4 februari 2010, kl 13:25
Skojar du?? 20 år FB-år motsvarar förra veckan i riktiga livet. Vi är bästisar. Adda mig!
Tilda
4 februari 2010, kl 13:28
Själv använder jag Facebook (eller fejan som mina stockholmssläktingar kallar det) som ett verktyg för att hålla den svenska familjen uppdaterad från avlägsna Argentina. Rent personligt altså. Efter ett tag har hela släkten anslutit sig och det kopplat med Skype fungerar ganska bra.
Min mamma använder också FB socialt men blev inbjuden att ansluta sig till en arbetsgrupp där medlemmarna använder facebook för att lösa arbetsproblem. Helt plötsligt vet de att mamma har två barnbarn, att hon har sett Carmina Burana in Viña del Mar och att hon gillar avocado... Allt detta utan att hon egentligen har velat tala om det för dem. Hennes enda lösning på "problemet" om det är ett problem är ju att ha två användare...
Du får ursäkta att jag inte "addar" dig, jag är inte redo att dela mina barn med hela världen ännu.
Min mamma använder också FB socialt men blev inbjuden att ansluta sig till en arbetsgrupp där medlemmarna använder facebook för att lösa arbetsproblem. Helt plötsligt vet de att mamma har två barnbarn, att hon har sett Carmina Burana in Viña del Mar och att hon gillar avocado... Allt detta utan att hon egentligen har velat tala om det för dem. Hennes enda lösning på "problemet" om det är ett problem är ju att ha två användare...
Du får ursäkta att jag inte "addar" dig, jag är inte redo att dela mina barn med hela världen ännu.
Joanna
4 februari 2010, kl 13:53
Jag är en av de stackarna som har sjunkit i FB-träsket och gillar det, åtmistonde simmar jag där med mina så kallade vänner. Vissa av dem har jag känt i evigheter, i det riktiga livet, vissa är nya bekantskap som förnyar min tillvaro. De nya måste tillföra ngt till mitt liv även om det är i cybervärlden, så efter ett tag slängs de om de inte motsvarar mina förväntningar.
Om jag nu skulle adda dig, en främling med fina ord och kändis till råga på allt vad skulle du bidra med? Är det jag som ska känna mig stolt för att ha en kändis bland vännerna eller är det du som ska faktiskt vara aktiv för att kunna behålla plats i min vänhörna?
;)
Om jag nu skulle adda dig, en främling med fina ord och kändis till råga på allt vad skulle du bidra med? Är det jag som ska känna mig stolt för att ha en kändis bland vännerna eller är det du som ska faktiskt vara aktiv för att kunna behålla plats i min vänhörna?
;)
Martin Ezpeleta
4 februari 2010, kl 16:26
Jag ska göra mitt bästa.
Mia
4 februari 2010, kl 14:34
Martin, du har fått det om bakfoten, det e kreddigare att ha få kompisar, att ha 500 polare på fejjan e sååå förförra året
Martin Ezpeleta
4 februari 2010, kl 16:25
Helvete, sånt händer för att jag bor i ett uland. Allt kommer senare, allt får man reda på senare. Även jordens undergång kommer komma några år senare till oss.
marge
4 februari 2010, kl 14:46
Jag gör som "nintendotjejen" och använder fel efternamn på fb för att undvika ev. oönskad uppmärksamhet från löst folk :) Och gamla klasskompisarna vill man ju helst inte exponera för sitt förfall och dåliga ekonomi.
Fb är bara ett enkelt sätt att hålla sig uppdaterad med släkten och bästa bästisen utomlands :)
(Men jag kunde inte låta bli att skicka en vänförfrågan till min gud Sam Cookes systerson som har skrivit en bok om honom och han var snäll och addade mig :) Jag fick tom. ett trevligt litet mail av honom (svimmade) Så nog har jag lite stjärnglans bland mina (få) vänner... :)
Fb är bara ett enkelt sätt att hålla sig uppdaterad med släkten och bästa bästisen utomlands :)
(Men jag kunde inte låta bli att skicka en vänförfrågan till min gud Sam Cookes systerson som har skrivit en bok om honom och han var snäll och addade mig :) Jag fick tom. ett trevligt litet mail av honom (svimmade) Så nog har jag lite stjärnglans bland mina (få) vänner... :)
Ann
4 februari 2010, kl 22:13
Tips till Tilda och många med henne som gillar det privata. Ställ in maximal "security setting" och dina problem är lösta. Detta kan man göra för varje person, eller personer som grupp. Effektivt för de man inte vill ska se allt man gör, eller privata bilder m.m.
4 februari 2010, kl 22:56
Varför använda fel namn på facebook? Förstör man inte hela poängen då; att samla på sig så många vänner och uppmärksamhet som möjligt för att sedan kunna överföra dessa som sociala poäng till det verkliga livet?
Det låter som att jag gör narr av facebookanvändare, men nej, jag tror faktiskt inte det. Jag kan öppet erkänna att det faktiskt är det jag använder facebook till. Åtminstone delvis.
Det låter som att jag gör narr av facebookanvändare, men nej, jag tror faktiskt inte det. Jag kan öppet erkänna att det faktiskt är det jag använder facebook till. Åtminstone delvis.
Fredricco
5 februari 2010, kl 04:08
Jag tror det här är första steget i ett slags upplösning av individens gränser. Snart är vi alla del i ett kollektivt "hive mind" trots allt snack om individualism. Det är bara en tidsfråga innan arbetsgivare kommer att kräva referenser från sociala sajter för att överhuvudtaget överväga dig som anställningsbar. Det är inte FRA som är det stora hotet mot integriteten, det är tekniken i sig. Personligen har jag använt Facebook en gång, för att av ren nyfikenhet kolla upp gamla klasskompisar från gymnasiet. Har aldrig loggat in sen dess.
5 februari 2010, kl 15:02
Allting är utbytbart i dag - såväl materiella ting som människor.
Fungerar inte den ena relationen så ger sig nutidsmänniskan av på sin vandring på lätta fötter över det gröna gräset som hägrar vid horisonten. Där, där borta någonstans kommer jag att bli lycklig...där borta någonstan väntar mig den perfekta mannen eller kvinnan eller för all del, den utimata väskan...
Människan av i dag i ett nötskal.
Fungerar inte den ena relationen så ger sig nutidsmänniskan av på sin vandring på lätta fötter över det gröna gräset som hägrar vid horisonten. Där, där borta någonstans kommer jag att bli lycklig...där borta någonstan väntar mig den perfekta mannen eller kvinnan eller för all del, den utimata väskan...
Människan av i dag i ett nötskal.
Susann
5 februari 2010, kl 15:03
Jag gillar verkligen fb. Det gör att jag inte känner mig så ensam och jag träffar fler vänner IRL än vad jag gjorde tidigare. Jag har ett 40-50-tal vänner och jag väljer dem med omsorg. Addar inte vem som helst. Jag känner att jag vill ha någon slags nära relation till mina vänner. Känner att jag t o m kommer att ta bort några av dem som jag la till tidigare, som aldrig delar med sig av sina liv.
/Susann
/Susann
Gringubben
6 februari 2010, kl 17:57
Facebook är mest för fruntimmer. Hålla koll på kreti o pleti i bekantskapskretsen. Tack men nej tack. Har inte tiiiiiid. :D
SvenneArgentinaren
8 februari 2010, kl 14:48
Facebook ger mig blandade känslor. Det är för närvarande det enda medium där jag kan skicka ett meddelande till större delen av min bekantskapskrets och hålla kontakt med långväga vänner.
Vad gäller vänskap, jag kan räkna på mina båda händer de personer i min vänlista på FB som jag inte har träffat i verkligheten, men de skulle inte finnas i min vänlista om jag inte hade för avsikt att någon gång i livet träffa dem och lära känna dem IRL. Det är få som jag valt att lägga till eller valt att acceptera på min vänlista som jag inte känner IRL ännu. Däremot har jag nekat några personer att hamna på min vänlista då jag inte har haft någon önskan att lära känna dem (eller kanske snarare, jag har inte fått något intresse för att lära känna dem ännu).
Visst är det kul att adda gamla vänner och få höra hur deras liv har utvecklat sig, men att på basis av nostalgi försöka återknyta de gamla vänrelationerna och försöka föra in dem i en billig comebackupplaga i nutid känns i de flesta fall inte aktuellt (det finns några undantag). Jag kan ju bara prata för min egen personliga inställning och upplevelse av FB och om återknytandet av gamla kontakter. En del kontakter är rena besvikelser, det måste erkännas, när man inser att deras liv har stannat av och står och stampar på samma ställe som de gjorde för 10, 15 eller 20 år sedan. Det är svårt att få utbyte av gamla kontakter som inte har utvecklats det minsta under sådan lång tid, som inte har några nya livserfarenheter eller ny levnadsmognad att dela med sig av. Troligen relaterar detta till att jag är en diskussionsmänniska som trivs med att lyssna till livsberättelser, speciellt om dessa har lett till att personen som berättar dem har utvecklats som människa, oavsett hur och i vilken riktning.
Istället för "Jag blir addad, alltså finns jag" så skulle jag nog vilja säga: Jag blir addad, alltså blir mitt ego tillfälligt bekräftad.
Vad gäller vänskap, jag kan räkna på mina båda händer de personer i min vänlista på FB som jag inte har träffat i verkligheten, men de skulle inte finnas i min vänlista om jag inte hade för avsikt att någon gång i livet träffa dem och lära känna dem IRL. Det är få som jag valt att lägga till eller valt att acceptera på min vänlista som jag inte känner IRL ännu. Däremot har jag nekat några personer att hamna på min vänlista då jag inte har haft någon önskan att lära känna dem (eller kanske snarare, jag har inte fått något intresse för att lära känna dem ännu).
Visst är det kul att adda gamla vänner och få höra hur deras liv har utvecklat sig, men att på basis av nostalgi försöka återknyta de gamla vänrelationerna och försöka föra in dem i en billig comebackupplaga i nutid känns i de flesta fall inte aktuellt (det finns några undantag). Jag kan ju bara prata för min egen personliga inställning och upplevelse av FB och om återknytandet av gamla kontakter. En del kontakter är rena besvikelser, det måste erkännas, när man inser att deras liv har stannat av och står och stampar på samma ställe som de gjorde för 10, 15 eller 20 år sedan. Det är svårt att få utbyte av gamla kontakter som inte har utvecklats det minsta under sådan lång tid, som inte har några nya livserfarenheter eller ny levnadsmognad att dela med sig av. Troligen relaterar detta till att jag är en diskussionsmänniska som trivs med att lyssna till livsberättelser, speciellt om dessa har lett till att personen som berättar dem har utvecklats som människa, oavsett hur och i vilken riktning.
Istället för "Jag blir addad, alltså finns jag" så skulle jag nog vilja säga: Jag blir addad, alltså blir mitt ego tillfälligt bekräftad.
9 februari 2010, kl 05:28
Komsikt.
Den 4.de fast 3 timmar tidigare satt jag och skrev om samma sak på min blogg.
En person som jag verkligen inte hade mycket för, som trackade mig sista året på gymnasiet, och som jag aldrig tålde att se eller höra, addade mig på Facebook.
Varför?
Vi har sett varandra på krogen ett flertal gånger, men varje gång valt att titta bort och ignorera den andra. 5 år senare..? Vad ska detta till?
Det är sorgligt, Samtidigt som jag håller med, mitt ego blir lite bekräftat.
Den 4.de fast 3 timmar tidigare satt jag och skrev om samma sak på min blogg.
En person som jag verkligen inte hade mycket för, som trackade mig sista året på gymnasiet, och som jag aldrig tålde att se eller höra, addade mig på Facebook.
Varför?
Vi har sett varandra på krogen ett flertal gånger, men varje gång valt att titta bort och ignorera den andra. 5 år senare..? Vad ska detta till?
Det är sorgligt, Samtidigt som jag håller med, mitt ego blir lite bekräftat.
Per
11 februari 2010, kl 13:14
Finns inte längre på FB, läser normalt ej bloggar. Gjorde ett undantag pga ämnesvalet och fick se en text inspirerad av självaste Baumann. Även det virtuella livet kan överraska positivt. Väl skrivet.
Elisabeth
12 februari 2010, kl 08:27
Har alltid känt avsmak för Facebook. Här får jag anledningarna serverade som i en liten ask. Om man nu inte haft tidigare kontakt med skolkompisar m fl så var de nog inte så viktiga i ens liv trots allt.
Sara
12 februari 2010, kl 14:36
Vilka "vi"?
Adam Weisshaupt
12 februari 2010, kl 17:12
Hej Martin!
Funderar på om du är samme Martin som spelade fotboll för IF Vesta i Uppsala för ca ett decennium sedan?
I så fall (även annars) så önskar jag dig allt det bästa!
Från en gammal IF Vesta spelare.
Funderar på om du är samme Martin som spelade fotboll för IF Vesta i Uppsala för ca ett decennium sedan?
I så fall (även annars) så önskar jag dig allt det bästa!
Från en gammal IF Vesta spelare.
Mara Viola
29 mars 2010, kl 09:29
Bauman är väl inte någon lysande relationsexpert, som bland annat i Det individualiserade samhället förklarar att vuxna dras sexuellt till barn med just osäkerheten i de vuxna relationerna. Visst har han sina poänger, men inte var alternativet han hyllar med de stabila familjerna bättre, när inte minst kvinnor stannade av tvång och brist på alternativ. Osäkerhet går lära sig att hantera, relationer kan vara trygga även i dagens samhälle men Bauman blåser upp osäkerheten till något allomfattande, som raderat ut tryggheten. Så är det för några, men inte en hel mänsklighet.
Fb ersätter inget, bara kompletterar. Fb-vänner är ingenting som ersätter de riktiga caféträffarna, vännerna i den geografiska närheten, det äkta, bara något som ger ännu en dimension till tillvaron. Svårare än så är det inte. Är väl ingen skada skedd om det för några förmår ge än mer bekräftelse än så - eller?
Förstår mig inte på folk som är på facebook och deltar och sedan själv sätter sig på höga hästar och ser ner.
Fb ersätter inget, bara kompletterar. Fb-vänner är ingenting som ersätter de riktiga caféträffarna, vännerna i den geografiska närheten, det äkta, bara något som ger ännu en dimension till tillvaron. Svårare än så är det inte. Är väl ingen skada skedd om det för några förmår ge än mer bekräftelse än så - eller?
Förstår mig inte på folk som är på facebook och deltar och sedan själv sätter sig på höga hästar och ser ner.