Media och mediala aktörer - Sveriges mest olästa blogg!

(S) omdaningsbehov borde vara lika uppenbart som behovet av en ny ledare. Och det förstnämnda borde styra det sistnämnda. Men så tycks inte vara fallet.

Ledarfrågan diskuteras inom partiet och det spekuleras ganska hejvilt i media. Och det bettas på Ladbrokes.  

Bakom kulisserna intrigerar partiets ledarskikt om ledarskapet. Och det pyser ut lite till offentligheten i form av dementier serverade på en bädd av krystad ödmjukhet. Internt accepterar man tydligen inte den som ledare som själv säger sig vilja bli det. Vilket har som extern bieffekt att ingen förklarar sig villig. Nå, det är ett mindre problem och hör kanske till den socialdemokratiska (eller svenska?) politiska kutymen. För resten, delvis är det väl en sport, vars upphovsman heter Göran.

En ledare behövs givetvis, men framförallt en förnyare. Men det tycks käftas mer om vem som ska hålla i rodret än om hur skutan ska byggas och vart den ska segla.

Om (S) inte totalt förmått föra media bakom ljuset är frågan egentigen hur partiet så kapitalt  kunnat missa ett absolut grundläggande krav för dess framtid och faktiskt - fortbestånd.

Två tydliga tecken och ett gräsrotsexempel:

-       Ett parti som ännu anser sig i själva partinamnet behöva försäkra att det är demokratiskt. Behövs det?

-       Ett parti som inte valt att sortera ut begrepp som en gång stod för ett politiskt alternativ men för moderna demokrater idag representerar något så självklart att det är löjeväckande att nämna. Begrepp som solidaritet..

-       (För fem år sedan skrapade jag bort bokstäverna ”ABS” på min gamla Toyota från 1994).    

Vad (S) behöver är en (inga jämförelser i övrigt) perestrojka. En fundamental omdaning. Ett systemskifte. Ja, ett paradigmskifte.

Och det betyder givetvis att man inte kan nöja sig med att bara definiera sin politik, ty detta är ju grundläggande för varje partipolitisk organisation som söker erkännande, väljare, makt. En självklarhet. (Men till och med det misslyckades (s) med i valet 2010).

Sossarnas usla valresultat berodde i grund och botten på att man inte längre visste vilken fot det stod på . Var (S) fortfarande ett socialistiskt parti? Eller kanske en letargisk äldre kusin och ofrivillig föregångare till Nya Moderaterna (fast i rödskimrande nyans för syns skull)? Jag tippar på det senare. Och på att det inte finns plats för två borgerliga arbetarepartier i det svenska folkets politiska hjärta. (S) blev en abnormitet, en anomali.    

Det är f.ö då, när det inom ett paradigm uppstått en kritisk massa anomalier, som en fundamental omdaning kan ske, ett paradigmskifte. 

Det gamla (S) har överlevt sig själv. Kanske på grund av den folkliga politiska latheten, den här högst mänskliga eftersläpningseffekten hos folkviljan i en bekväm demokrati typ den svenska; när den (folkviljan) äntligen märks har den karaktären av en långsam men obeveklig lavaström. Då är det för sent för politikerna att reparera skadan. Då hjälper det inte med klagovisor och ånger över det egna misslyckandet, flytta sig måste man. Och börja bygga nytt igen. 

Det Nya som behövs kan jag inte definiera här och nu. Och det är ju inte min uppgift har jag bestämt. Gudskelov. Det är en nöt för partiets thinktank. 

Det enda jag vet är att det måste vara NYTT i ovan angiven bemärkelse, det måste bli ett parti i TIDEN för tusan. Inte ett SAP, inte ett (S), inte en röd blomma som liknar ett apansikte (kul men förbrukat). Och sedan blir frågan vem ska styra (s)kutan dit.

Veronica Palm, förnyare, det unga hoppet? En modern Mäster Palm? Beklagar. Redan de inledande intervjuerna i media visat att även hon, unga damen, förgiftats av den socialdemokratiska nomenklaturen. Hon liksom i ännu högre grad de andra på tapeten varande ledarnamnen verkar ha fått det fossila språket och tänkandet implanterat i sina politiska gener. Och så kastar de alla tvivel över den egna förmåga att just Förnya partiet.

S måste hitta en ny själ, en ny kropp och en ny icke infekterad ledare.

Lycka till!

Det finns naturligtvis ett antal samverkande orsaker - både handlingar och underlåtenheter -  till att SD kom in i riksdagen. Några som jag tror är viktiga:

1. De etablerade partierna vägrade diskutera den politiskt brännbara invandringsfrågan och betedde sig som att inga problem finns på det området. På det sättet skar sig då så skarpt mellan politik och verklighet att det skapades ett tomrum klippt och skuret för ett parti som SD. Röda och blå, främst S och M, borde träffat någon form av överenskommelse avseende invandringspolitiken så att de hade kunnat föra en uppriktig debatt om problemen i förorterna, subkulturerna, kulturkrockarna. Allt sådant som även vi som välkomnar invandring eller till och med själva är invandrare vet är realiteter.

Om folk inte känner igen sig i politikernas verklighetsbeskrivningar så utgår de uppenbarligen inte som mähän från att deras sinnen bedragit dem. I stället skapas givetvis en generell misstro mot politikerna i fråga. Och så proteströstar man på SD eller kanske till och med tycker sig ha funnit ett parti som talar klarspråk.  

När de etablerade partierna alltså lämnade diskussionen om vissa svåra problem åt sitt öde kunde SD i sitt främlingsfientliga budskap väva in och som sin egendom muta in en och annan sanning (t.ex. problemen i Rosengård).   

2. SD är ett politiskt parti med  hundratusentals väljare och sympatisörer. SD verkar som bekant dessutom i en i en av världens starkaste demokratier. SD har rätt att delta i debatten på samma villkor som övriga partier ( t.ex. som  V, ett parti som hyllade sovjetkommunismen så länge den varade). SD:s argument ska bemötas med motargument, inte med ruttna ägg på torgmöten eller utfrysning i media. Eftersom mobbningen av SD skedde offentligt och var rikstäckande var det sannolikt många som tog parti för offret och gav det sin (t)röst.           

Socialdemokratiska Arbetarepartiet (SAP) var en gång Sveriges i särklass största parti. 

Efter 2:a världskriget var SAP knappast på allvar utmanat av de borgerliga. Bara två gånger (1976-82 och 1991-94) fick borgarna låna makten. Det blev inbördeskäbbel och en mindre katastrof. Och när denna koalition då och då lyckades fatta viktiga beslut genomfördes de på ett otaktiskt och politiskt självdestruktivt sätt. Ta t.ex  den nödvändiga men "obekväma" marginalskattesänkningen ("den underbara natten" 1981). Sossarna var med på den men räknade korrekt med väljarnas politiska alzheimer. Sossarna kunde både ha kakan och äta upp den: använda reformen som politiskt slagträ mot borgarna till att återta makten (1982) för att sedan låta reformen bestå. För den var ju nödvändig. Bara ett exempel på hur sossarna utnyttjade de regeringsovana borgarnas reformbeslut och slapp ta besluten själv. (Idag?; ni ska se att t.ex. RUT får stanna även om (s) vinner valet).    

SAP var en koloss. Men en erfaren och slipad sådan. Göran Persson var en duglig politiker, stabil, pålitlig, stark. Vare sig man var sosse eller inte visste man vad som komma skulle. Många småföretagare var trygga med Göran "HSB" Persson.

Men makten korrumperar på många sätt. Maktfullkomlighet är som en borg som byggs så stark att den till slut inte bara håller inkräktarna ute utan också makthavarna inne. Persson såg inte faran. Han tyckte som andra sossar - och de flesta andra för övrigt - att sossarna ensamma ägde och förvaltade sysselsättningsfrågan. Sossarna var ohotade. Herre på täppan. Trodde de. Tills striden blossade upp utanför borgen. Och 2006 blev en chock.                        

Idag har SAP förlorat sin forna ställning  genom alliansens, främst moderaternas, till synes kidnappning av arbetslinjen. (s) är kvar i stötvågen, har inte förmått parera, inte lyckats "befria fången".

Problemet för (s) är att alliansen visat sig seriöst intresserad av sysselsättningsfrågan. Idag känns det snarast som att det var alliansen som befriade fången och tog ett friskt och sunt grepp om sysselsättningspolitiken.

Och när det gäller bidragen, så rodde alliansen kanske, kanske till och med i land med att säga att "nu jävlar får det vara nog med bidragsberoendet, släck ciggen, häll ut ölen, och ut och jobba ni som kan." Politiskt nitroglycerin. Och en del oskyldiga strök med som något slags collateral damage (ni vet den cancersjuka kvinnan som inte fick förlängt sjukbidrag; naturligtvis ett absurt beslut av någon trögtänkt paragrafryttare på FK. Men föga relevant i sakfrågans huvudlinjer). För alla vet att det där var sant. Sverige framstod som Europas "sjukaste" land ett tag. 

Nu kanske ni tror att jag är antisosse. Nej. Jag är för en stabil regering, må den sedan vara röd eller blå.

År 2010 står färgerna rödgrönt för allt annat än stabilitet.   

            Socialdemokraterna har ett antal blackar om foten:

1. (således) Icke återvunnen trovärdighet i sysselsättningsfrågan. Man kritiserar alliansen för arbetslöshetssiffrorna, trots att varenda en vet att det varit en kraftig global konjunktursvacka, som kunde blivit helt förödande för sysselsättningen om regeringen inte hade varit stabil eller om den hade lyssnat på "Slösa".  
2. Låg trovärdighet i finanspolitiken, samma här, (s) försöker få det att låta som att alliansen slängt pengar på de rika, trots att alla vet att skattesänkningarna kommit majoriteten av de arbetande, de breda lagren, till godo, och att alla vet att Sverige ligger i topp när det gäller välskötta finanser.
3. De rödgröna lovar guld och gröna skogar och leker "hundratusen mer än du kan säga", de ska ge 12 miljarder mer oavsett vad alliansen föreslår. Lättsinne, rent av barnsligt och leder osökt till nästa black om foten;
4. (s) underskattar svenskarnas intelligens, tror att vi köper 12 miljarders-leken och alla löften om bidragshöjningar m.m, och att vi prioriterar butler i T-banan.. VI VILL HA VÄLSKÖTTA FINANSER! Och - pensionärerna är inte så egoistiska som (s) tror; de tänker inte bara på sig själva (höjning av pensionerna), utan faktiskt även på de yngre generationerna!
5. Mona Sahlin själv, som talar som till barn, och tror att när hon lägger huvudet på sned och pratar till oss som en dagisfröken så vill alla vara med.
6. KOMMUNISTERNA, som i sörjan nu nedsjunkit till opportuna historieförfalskare utan sakpolitisk relevans.

Alliansen har ett antal problem, av vilka jag här bara nämner att de faktiskt sänkt skatten (även) för de allra rikaste utan att lyckas förklara varför. För det finns en förklaring. Jag har för mig att sossarna var inne på samma spår inte så länge sedan.

För Sveriges skull - bevare oss för ett maktskifte den 19 september! Om (s) förlorar byter de ledare. Min förhoppning är att så sker, för då blir (s) återigen ett alternativ. (Vilket med nödvändighet också betyder att Sahlin icke får ersättas av Bodström). 

Ur EXPRESSEN 12 augusti 2010

”/Förre polischefen Tommy/ Lindström bedömer att Kadhums erkännande kommer av att han överbevisats av polisens tekniska undersökning.
- Hans tanke är smart. På det här sättet fäller han sig själv och inte någon annan.”

Enligt Lindström är Kadhum yrkeskriminell.

Vidare: ”Safa Kadhum säger att ingen av de åtalade som sitter i rättssalen var med i helikoptern. Vilka det var vill han inte säga.
- Jag vill inte skapa mig fiender. Jag har en familj, jag har tre små barn, jag vill inte att de ska råka illa ut, säger han.”

Kadhum har alltså enligt egen uppgift all anledning att inte ange kumpanerna, och man ser knappast några skäl att misstro honom i detta.

Men: När har en yrkeskriminell person erkänt för att han tycker att han överbevisats i målet? Han har i själva verket inget - inget alls - att förlora på att neka, om saken enbart gäller hans egen kommande dom (vi har inget "plea bargaining"-system i Sverige). Nej det är neka i sten som gäller, för det är inte kört förrän en fällande dom meddelats  och vunnit laga kraft.        

Nästa intressanta faktum är då att den tilltalade mannen rentvår bl.a. den utpekade helikopterpiloten.

En logisk gåta?

Scenario: En yrkeskriminell person står åtalad för ett grovt brott och är (av lojalitet eller rädsla spelar ingen roll) beredd att till högt pris skydda sina kumpaner som fortfarande är fria. Han ser nu hur åklagaren släpar in ett antal oskyldiga inför skranket. Vad gör den yrkeskriminelle då? Han ömmar för de oskyldiga och ser genast till att rentvå dem, så att polisen kan fortsätta leta efter de verkliga gärningsmännen, dvs. hans ännu frifotade medbrottslingar?

Inte så troligt vad?

Om den yrkeskriminelle alltså sitter i rättssalen bredvid sina kumpaner och får frågan om det var dessa som var med vid brottet, så bör han väl rimligen svara just "nej".

Om han i stället (nytt scenario) vet att de utpekade medbrottslingarna faktiskt är oskyldiga så borde han logiskt sett tiga eller, om han riktigt är beredd att gå över lik för att skydda kumpanerna, peka ut de oskyldiga som skyldiga..

Hur passar det mystiska erkännandet in? Kan det vara för att detta erkännande av egen skuld självfallet är en nödvändig förutsättning för att kunna rentvå någon annan på det här sättet.

Eller?

Först en kontrollfråga: Hur ofta har ni konkret råkat ut för problem avseende burkatäckta kvinnor? Hur många har ni sett? Är det ett problem?

I Belgien finns 100 kvinnor som bär burka (av ca 11 milj. invånare). Förbudet i Belgien motiveras bl.a. med att kvinnorna är förtryckta. Den belgiska regeringen är i kris och behöver tydligen populistisk medvind även från främlingsfientligt håll. Men både i Belgien och på andra håll finns ett antal argument för ett förbud. 

Förbudsivrarna menar t.ex. att om vissa grupper i det gemensamma samhället får behålla den (av bl.a. av burkan representerade) avskildhet de kräver, så uppstår det ömsesidiga spänningar mellan olika grupperingar. Med den logiken borde man väl också förbjuda muslimer att tala arabiska och att bygga eller ens besöka moskéer? Det luktar skenargument lång väg. Och hur är det med den grundlagen i samtliga EU-länder och Europakonventionen för de mänskliga rätigheterna stadgade religionsfriheten?

Förbudsmänniskorna hävdar också att ett mångkulturellt samhälle som tillåter burka utesluter universella principer såsom jämlikhet och fritt val. Men om kvinnan nu väljer att bära burka då? Eller om Nisse Ny vill gå i balaklava? Är inte det ett fritt val? När det gäller jämlikhetsargumentet kommer man in på frågan om kvinnoförtryck:

Ska vi inte hjälpa de kvinnor som av sina bokstavstrogna tyranner till män tvingas bära burka? Jo. Eftersom det ju tycks vara bortom varje tvivel att vår livsstil här i kristna väst är helt överlägsen livsstilen i bl.a. den islamdominerade delen av världen, så kan vi ju försöka. Med upplysning och tålmodigt demokratiskt arbete. Men inte med ett burkaförbud. Dessutom riktar sig ett förbud uppenbarligen mot en mycket noga utvald grupp människor; en liten minoritet inuti en annan, större (religiös, kulturell), minoritet. Ett förbud kommer därtill att isolera dessa kvinnor ännu mer från samhället; i praktiken får de ju utegångsförbud. Ett burkaförbud innebär alltså ett nytt förtryck. Dessutom lär det, som antytts ovan, finnas kvinnor som faktiskt vill bära burka.

På tal om kvinnoförtryck: Ett fåtal kvinnor, men troligen fler än antalet burkabärare i EU-länderna, tvingas ut på gatorna iförda kortkorta skinnkjolar, högklackade lackstövlar, kraftiga urringningar och hård sminkning. Genom att förbjuda ett sådant klädval skulle man kanske i viss mån kunna motverka prostitution och ställa till det för hänsynslösa hallickar. Verkar det långsökt? Absurt? Okej. Men inte värre än ett burkaförbud.

(Ett franskt argument är att användande av burka bryter mot reglerna för artighet; burkan tillåter innehavarna att se andra men inte ”att bli sedd”. Kommentarer överflödiga. Men ibland är de roliga fransmännen.)  

En sak som man inte får bortse från men som det inte hörs något om i debatten är hur ett burkaförbud skall verkställas. Ett förbud, vilket som helst, måste enligt varje modern västerländsk strafflag innehålla en straffsanktion eller åtminstone ett vite eller liknande.  (Annars är det inget förbud utan en markering som inte fyller avsett syfte.)

Det betyder (även det enligt gängse modern straffprocesslagstiftning) att polisen enligt lag är skyldig att ingripa mot brottet, här ”otillåtet bärande av heltäckande huvudbonad”, eller vad det skulle kunna heta. Polisen blir då också automatiskt skyldig att stoppa, identifiera och förhöra den burkabärande kvinnan. Sådan identifiering innefattar av nödvändighet att ansiktsdöljande plagg måste avlägsnas, av kvinnan själv eller - om hon vägrar - av polisen med våld. Känner vi inte igen detta på ett lite otäckt sätt? Jag tänker på en principiellt likartad straffsanktionerad klädkod. Just det, bl.a. den i Iran, där felaktigt klädval som bekant föranleder ett polisingripande. Vill vi ha det så?

Dessutom finns redan lagar som mycket väl kan användas om en man misshandlar eller hotar en kvinna för att hon inte bär viss klädsel. Det är olaga hot eller olaga tvång (och jag vågar påstå att detsamma gäller samtliga rättssystem i EU-länderna).

Hela frågan är enligt min mening egentligen absurd och en stor ickefråga. Ett spörsmål knappt värt att debattera - om det nu inte vore så att saken är aktuell i hela EU och detta högt upp i maktapparaterna. Inte nog med att man på allvar diskuterar ett burkaförbud - man har till och med infört det i Belgien. Och fler länder lär vara på väg.

Ett burkaförbud handlar i bästa fall om ren och skär populism. Men det finns en del som talar för att här finns större eller mindre inslag av institutionell rasism, baserad på ett starkt etnocentriskt synsätt och med kvinnofrigörelse m.m. som täckmantel.

Tyvärr finns det nyttiga idioter som låter sig duperas av det förmenta syftet med ett förbud.