När Mona Sahlin lägger huvudet på sned så vill alla vara med

Socialdemokratiska Arbetarepartiet (SAP) var en gång Sveriges i särklass största parti. 

Efter 2:a världskriget var SAP knappast på allvar utmanat av de borgerliga. Bara två gånger (1976-82 och 1991-94) fick borgarna låna makten. Det blev inbördeskäbbel och en mindre katastrof. Och när denna koalition då och då lyckades fatta viktiga beslut genomfördes de på ett otaktiskt och politiskt självdestruktivt sätt. Ta t.ex  den nödvändiga men "obekväma" marginalskattesänkningen ("den underbara natten" 1981). Sossarna var med på den men räknade korrekt med väljarnas politiska alzheimer. Sossarna kunde både ha kakan och äta upp den: använda reformen som politiskt slagträ mot borgarna till att återta makten (1982) för att sedan låta reformen bestå. För den var ju nödvändig. Bara ett exempel på hur sossarna utnyttjade de regeringsovana borgarnas reformbeslut och slapp ta besluten själv. (Idag?; ni ska se att t.ex. RUT får stanna även om (s) vinner valet).    

SAP var en koloss. Men en erfaren och slipad sådan. Göran Persson var en duglig politiker, stabil, pålitlig, stark. Vare sig man var sosse eller inte visste man vad som komma skulle. Många småföretagare var trygga med Göran "HSB" Persson.

Men makten korrumperar på många sätt. Maktfullkomlighet är som en borg som byggs så stark att den till slut inte bara håller inkräktarna ute utan också makthavarna inne. Persson såg inte faran. Han tyckte som andra sossar - och de flesta andra för övrigt - att sossarna ensamma ägde och förvaltade sysselsättningsfrågan. Sossarna var ohotade. Herre på täppan. Trodde de. Tills striden blossade upp utanför borgen. Och 2006 blev en chock.                        

Idag har SAP förlorat sin forna ställning  genom alliansens, främst moderaternas, till synes kidnappning av arbetslinjen. (s) är kvar i stötvågen, har inte förmått parera, inte lyckats "befria fången".

Problemet för (s) är att alliansen visat sig seriöst intresserad av sysselsättningsfrågan. Idag känns det snarast som att det var alliansen som befriade fången och tog ett friskt och sunt grepp om sysselsättningspolitiken.

Och när det gäller bidragen, så rodde alliansen kanske, kanske till och med i land med att säga att "nu jävlar får det vara nog med bidragsberoendet, släck ciggen, häll ut ölen, och ut och jobba ni som kan." Politiskt nitroglycerin. Och en del oskyldiga strök med som något slags collateral damage (ni vet den cancersjuka kvinnan som inte fick förlängt sjukbidrag; naturligtvis ett absurt beslut av någon trögtänkt paragrafryttare på FK. Men föga relevant i sakfrågans huvudlinjer). För alla vet att det där var sant. Sverige framstod som Europas "sjukaste" land ett tag. 

Nu kanske ni tror att jag är antisosse. Nej. Jag är för en stabil regering, må den sedan vara röd eller blå.

År 2010 står färgerna rödgrönt för allt annat än stabilitet.   

            Socialdemokraterna har ett antal blackar om foten:

1. (således) Icke återvunnen trovärdighet i sysselsättningsfrågan. Man kritiserar alliansen för arbetslöshetssiffrorna, trots att varenda en vet att det varit en kraftig global konjunktursvacka, som kunde blivit helt förödande för sysselsättningen om regeringen inte hade varit stabil eller om den hade lyssnat på "Slösa".  
2. Låg trovärdighet i finanspolitiken, samma här, (s) försöker få det att låta som att alliansen slängt pengar på de rika, trots att alla vet att skattesänkningarna kommit majoriteten av de arbetande, de breda lagren, till godo, och att alla vet att Sverige ligger i topp när det gäller välskötta finanser.
3. De rödgröna lovar guld och gröna skogar och leker "hundratusen mer än du kan säga", de ska ge 12 miljarder mer oavsett vad alliansen föreslår. Lättsinne, rent av barnsligt och leder osökt till nästa black om foten;
4. (s) underskattar svenskarnas intelligens, tror att vi köper 12 miljarders-leken och alla löften om bidragshöjningar m.m, och att vi prioriterar butler i T-banan.. VI VILL HA VÄLSKÖTTA FINANSER! Och - pensionärerna är inte så egoistiska som (s) tror; de tänker inte bara på sig själva (höjning av pensionerna), utan faktiskt även på de yngre generationerna!
5. Mona Sahlin själv, som talar som till barn, och tror att när hon lägger huvudet på sned och pratar till oss som en dagisfröken så vill alla vara med.
6. KOMMUNISTERNA, som i sörjan nu nedsjunkit till opportuna historieförfalskare utan sakpolitisk relevans.

Alliansen har ett antal problem, av vilka jag här bara nämner att de faktiskt sänkt skatten (även) för de allra rikaste utan att lyckas förklara varför. För det finns en förklaring. Jag har för mig att sossarna var inne på samma spår inte så länge sedan.

För Sveriges skull - bevare oss för ett maktskifte den 19 september! Om (s) förlorar byter de ledare. Min förhoppning är att så sker, för då blir (s) återigen ett alternativ. (Vilket med nödvändighet också betyder att Sahlin icke får ersättas av Bodström).