Sverigedemokraterna och självmålet

Det finns naturligtvis ett antal samverkande orsaker - både handlingar och underlåtenheter -  till att SD kom in i riksdagen. Några som jag tror är viktiga:

1. De etablerade partierna vägrade diskutera den politiskt brännbara invandringsfrågan och betedde sig som att inga problem finns på det området. På det sättet skar sig då så skarpt mellan politik och verklighet att det skapades ett tomrum klippt och skuret för ett parti som SD. Röda och blå, främst S och M, borde träffat någon form av överenskommelse avseende invandringspolitiken så att de hade kunnat föra en uppriktig debatt om problemen i förorterna, subkulturerna, kulturkrockarna. Allt sådant som även vi som välkomnar invandring eller till och med själva är invandrare vet är realiteter.

Om folk inte känner igen sig i politikernas verklighetsbeskrivningar så utgår de uppenbarligen inte som mähän från att deras sinnen bedragit dem. I stället skapas givetvis en generell misstro mot politikerna i fråga. Och så proteströstar man på SD eller kanske till och med tycker sig ha funnit ett parti som talar klarspråk.  

När de etablerade partierna alltså lämnade diskussionen om vissa svåra problem åt sitt öde kunde SD i sitt främlingsfientliga budskap väva in och som sin egendom muta in en och annan sanning (t.ex. problemen i Rosengård).   

2. SD är ett politiskt parti med  hundratusentals väljare och sympatisörer. SD verkar som bekant dessutom i en i en av världens starkaste demokratier. SD har rätt att delta i debatten på samma villkor som övriga partier ( t.ex. som  V, ett parti som hyllade sovjetkommunismen så länge den varade). SD:s argument ska bemötas med motargument, inte med ruttna ägg på torgmöten eller utfrysning i media. Eftersom mobbningen av SD skedde offentligt och var rikstäckande var det sannolikt många som tog parti för offret och gav det sin (t)röst.