En rättvisemärkt messvensk

I affärsvärlden finns det massor av oskrivna regler för hur man uppför sig i olika länder. Generellt sett är man i Sverige ganska duktig på att inte se kineser i ögonen eller gå framför en arab. Nyligen läste jag en intressant och faktiskt ganska komisk rapport från en engelsman om hur svensken fungerar.

Det handlade om att man inte kan förvänta sig att en svensk chef ska fatta ett beslut på egen hand. Näe, det måste ut ett PM och sedan ska man ha ett möte där alla får säga sitt. Om man nu inte skulle kunna komma överens på mötet så skjuter man upp det, tillsätter en utredningsgrupp och väntar på analys. När denna sedan är klar försöker man igen att komma till något slags beslut - på ett möte.

Detta kan anses vara ganska charmigt, att man är så demokratisk så att alla hela tiden måste vara överens. Och är man inte på samma linje så har man möte på möte på möte tills man kan komma fram till något slags gemensamt beslut. Det kan anses rättvist och ganska skönt att alla faktiskt kan få möjlighet att föra sin talan.

Men detta är OTROLIGT frustrerande när det finns klara, tydliga demokratiskt fattade regler, lagar och förordningar som ingen vill använda. Man vill inte använda dem eftersom det kanske kommer att få någon känna sig trampad på tårna. Man vet att det i slutändan kommer fattas ett beslut som följer dessa regler, lagar och förordningar men man måste dra ut lite på det. Vi måste ha ett till möte. År ut och år in - på skattebetalarnas bekostnad.