En ättrig Anka

Uppmärksamheten kring Fru Ankas uttalanden i TV har varit minst sagt hysteriska. Själv har jag haft svårt att se vad det egentligen är som är så upprörande. För vad är det egentligen Anna säger? Att man måste tillfredsställa varandras behov i ett äktenskap. Jaha, men är det inte så? Handlar det inte om att ge och ta? Handlar det inte om att tillfredsställa sin partners små dagliga behov? Dessa behov som kanske inte är uttalade men som har blivit en rutin under de år ni tillbringat tillsammans. De små egenheter som uppdagats och som man accepterat hos varandra. Behovet av att man kan städa hur mycket som helst, bara man slipper stryka. Eller behovet av att få ha en stund alldeles för sig själv innan man går och lägger sig, behovet av en tidning i pappersformat, behovet av någon som accepterar de 20 timmar i veckan man lägger på sina eltåg eller behovet av en tandpetare efter middagen. Denna ovana att rensa sina tänder efter maten som från början var charmerande men som vuxit till något vansinnigt irriterande, men som man ändå lärt sig att godta. Att det i Annas och Pauls fall handlar om en avsugning varje morgon borde inte göra någon skillnad. Summan är att det handlar om att ge och ta, att acceptera varandra för de man är och ställa upp på den andres behov. Och om det nu inte är behov som man kan sympatisera med borde man, om man vill leva i ett tillfredsställande förhållande, se sig om efter en ny partner.

Att Anna nu gillar män som inte vill vara med sina barn. Är det inte ganska skönt att dessa kvinnor ändå finns? Det betyder ju att det finns någon för alla, för män som inte vill umgås med sina barn är inget påhitt – de finns. Tragiskt – javisst, men de finns. Precis som det finns kvinnor som inte vill ha barn, män som gillar att gå i kvinnokläder och de som gillar masker och piskor. Och om man nu vill fortsätta med dessa små ”hobbys” bör man skaffa en partner som kan leva med dem.

Anna uttrycker sig rakt och rättfram och det är väl egentligen detta som är så upprörande? För jag har inte en endaste gång hört henne tvinga sin åsikt på någon annan. Inte en endaste gång har hon fiskat efter anhängare och sympatisörer för sin sak. Men är det egentligen inte lite konstigt att hon i ett land, där åsikten är fri, demokratin råder och man anses vara ”öppna”, kan skapa sådant kaos? Feminister som gapar högt och är upprörda över vadå? Att det här står en fri och stark kvinna och uttrycker sin personliga åsikt? Är inte detta vad feminismen handlar om?