Friska barn i Sverige svälter inte ihjäl!

Jag har inte skrivit på länge, men nu är det dags igen. Typiskt då att mitt första inlägg ska bli gnälligt.

Som många av er redan vet så har jag tre barn och att mitt äldsta barn har ett medfött hjärtfel. Det betyder att jag under ganska många år nu umgås med andra som har små barn.

Något som jag verkligen går igång på är när andra mammor (för det är oftast mammorna som ser detta som ett problem) beklagar sig över att deras barn "inte äter någonting alls". En liten bit längre in i samtalet framgår att de äter "en liten tugga här" och "en liten yoghurt där". Barnet ifråga växer, leker, är nyfiken och mår allmänt bra. Man tycks ha en bild av att ett barn ska äta lika stora portioner som man själv. När man sedan tar sin egen kroppsvikt och delar det med barnets och multiplicerar denna summa med barnets matintag, så ser man att barnet visst ätit ganska bra ändå.

Jag går igång när de beklagar sig att barnen är spinkiga och att de behöver äta. Vadå spinkiga? De vet inte vad spinkig innebär. Deras barn är mjuka och deras barn har underhudsfett. Jag har en pojk som är stenhård och där bröstkorgen ser onaturligt stor ut i förhållande till övriga kroppen. Eftersom där inte finns minsta lilla fett som skaper en mjuk linje någonstans. Bara hårda muskler, skinn och ben.

Anledningen till att jag går igång på detta är just för att jag haft ett barn som inte ätit och jag har sett vad det innebär. I min frustration bjöd jag honom till slut Kinderägg till lunch. Men inte ens det ville han ha. Och om det nu kom en dag då han åt en liten liten portion med makaroner, så dröjde det inte länge innan den kom upp igen. Han bara satt, apatiskt på golvet och stirrade ut i luften. För orkeslös för att leka. Han tittade inte ens på TV. Han bara satt där. I timmar. Stirrandes.

Så äntligen kom brevet. Brevet med ett operationsdatum. Ett datum som skulle ändra allt. Och det gjorde det. Han åt igen, med hjärtans lust. Fortfarande lite konsistenskänslig, men han åt. Så när det kommer en dag eller två när barnen bara vill äta en liten tugga på sin macka eller endast dricka sin mjölk, så trugar jag inte. Jag tjatar inte. För jag vet att de äter imorgon och de kommer inte svälta ihjäl.