Skolan slängde ut mej!

När jag var 13-14 år så träffade jag min första pojkvän.Han och hans familj flyttade in i samma trappuppgång som min familj.Det tog inte lång tid förrän vi två var ett par.Han hade ett rykte om sej att knarka.Jag kommer ihåg att jag frågade honom om det var så.-Nej,jag knarkar inte!Fjorton dagar senare rökte jag min första brajja tillsammans med honom.Och efter en månad ungefär testade jag amfetamin.Ett år senare injecerade jag morfin.Så det gick fort.Mina föräldrar sa ingenting.De tyckte förmodligen att det bara var skönt att slippa en skrikande tonåring ifrån sitt hem.Som jag sagt innan -dom brydde sej aldrig.Dom la sej aldrig i.

Min pappa hade åxå missbruks problem.Våra liv har alltid följts åt liksom.Allt som han har varit med om-det råkar jag åxå ut för.Vi har varit med om likadana olyckor.På kroppen har vi samma skador.Det är jädra mej underligt att det kan bli så.Lite skrämmande.

Men tillbaka till min första kärlek.Det blev han och jag mot världen.Vi gjorde allt tillsammans.Vi var höga hela tiden-och jag förväntades ju att gå i skolan.Men det var ju mycket roligare att vara med mina nya vänner och knarka.Så skolan sket jag snart helt i.Jag kommer ihåg att precis innan jag gav upp skolan helt så ville jag försöka en sista gång.Rycka upp mej liksom.Jag kom som vanligt till skolan men blir innkallad på rektors expeditionen.Skolan ville inte ha kvar mej.Dom ansåg att jag var ett hopplöst fall.Ingen de kunde hjälpa eller ta hand om.Så med omedelbar verkan blev jag avstängd ifrån skolan!!Va??Jag trodde inte dom kunde stänga av någon så?!!Visst,om det är en privat skola,så kanske.Men i mitt fall så försökte dom inte ens hjälpa mej.Jo,dom hade ringt socialen.Så det blev ett möte med soc och mamma.Jag vet faktiskt inte än idag vad dom sa på det mötet.Själv var jag ju totalt ointresserad av deras åsikter i detta.Jag ville bara komma iväg och knarka ännu mera!Gud-jag var så jädra självdestruktiv.                                                                                                                                                Min pojkvän tyckte bara det var bra att jag slapp skolan-Nu kunde vi ju vara tillsammans dygnet runt.Och jag var som i trans med honom.Allt han sa,ja så var det.Hans ord var min lag.

Sedan var det så att han kunde bara försvinna i flera veckor.Han ringde inte-ingenting hörde jag.Jag var så ledsen.Helt förstörd.Jag skulle minsann be han dra åt helvete när han dök upp!Visst,eller hur!Sen när han äntligen kom hem så blev jag ju så glad att jag glömde bort alla sådana tankar.Nu var det han och jag mot hela världen igen.Jag fick aldrig veta vad han gjort eller vart ham hade varit.Men jag brydde mej inte så mycket.Jag fick ju lite uppmärksamhet av honom.Och det var jag ju inte bortskämd med.Jag kände mej som hans drottning.Sen hade han alltid en liten gullig present med sej varje gång han hade varit borta.Det kunde vara en söt nalle med I Love You på magen.Eller ett smycke.Alltid var det ett brev med där han hade skrivit en dikt eller en sång.Han är ändå den mannen som varit mest romantiski mitt liv.Och en riktig charmör.Han är inte vrål snygg men charm det har han!