Min Miljö

...var vi några timmar. Nu blåser det igen. Badaren ville ut. Hoppas han är iland igen. Nu blåser det småspik. I hamn var han. Skönt. Vad jag vill säga med detta lilla blogginlägg är att Min miljö nu är slut. Finito. Kaputt!

Aftonbladet läggr ned, och då gör jag likaså. Jag finns däremot kvar. På Wordpress. Of course som engelsmannen säger, - kvinnan med. Ur kurs, som badaren om han hamnat i spat. Min nya blogg kommer att handla om allt, naturligtvis om miljö, men också om kultur, politik och annat smått och gott.

Adjö Aftonblad, god morgon Wordpress. Allt nytt föregås av något gammalt och dött. Så har det alltid varit, och så kommer det att vara till världens slut nångång i oktober om vi ska tro vissa siare.

Om världen finns kvar då, och jag ännu lever, kommer min blogg i wordpress också att leva. Adressen undrar ni, Jo, den är http://unonilsson.wordpress.com

Vi ses och hörs och läses. Må väl därute i tomheten efter Aftonbladet...

Det är sommar i Malmö. Tidigt i år, men ändå sommar. Vännen Badaren ringde från Molly (en båt, ingen akvariefisk) och sa att ha svettades. Själv har jag tillbringat dagen med att tänka, fundera, tänka litet till och sen - action  stavgång!!

Under denna övning brukar jag vanligen passera tusentals gäss. Så också denna förmiddag. Men nu hördes även andra ljud i skällan. Ett tjock, och ett hårt tjack, och sen ett tjock igen och sen några omistliga toner från mästersångaren (nåja) näktergalningen.

Att näbbgäddan (eller horgäddan som skåningar föredrar att kalla den) är kommen visste jag. Det syns på grundvattnen. Tog mig för att i lunchtid cykla nedåt ribban, kryssa bland oljeglänsande soldyrkare och hitta en egen liten brygga. Eftersom jag har Thomson som ett slags mantra i livet riggade jag mitt Thomson Walkman, tie fot.

Knappt hann draget (Fig Hugg - kan nån berätta var jag kan köpa fler) nudda vattnet förrän det högg. Och sen högg det igen. Ett gäng grågäss kom över från Danmark (de slipper kontrollen vid tullen), landade på gräset bakom. Nakna nissar, kanske nån nissa också, tittade på. Det var just vid nakenbadet, fast bara nästan just.

Fiskarna släppte fort, och det visste jag. Sen högg det, och släppte och högg och släppte (jo, jag vet att man ska ha en liten tafs mellan drag och krok, men det sket jag faktiskt i!). Till slut fastnade en bautagädda. Blev tvungen att lyfta den upp med linan, meterlång, kanske mer, Tog sin tid att fiska upp. jättesur över att ha lämnat sitt hav. Ingen kamera naturligtvis, nåja, jag vet vad jag fångat. Fick kvickt ur krokarna och satte den långa varelsen i sjön igen.

Känns fint. Dom är goda, näbbisarna, litet som ål utan fettet, gröna ben, hoppar i stekpannan. Men en fisk som bara räcker till en är inget för mig. Ni skulle ha sett vilken fart den fick ut i havet igen, flög som en tok på ytan flera meter. Det kallar jag tacksamhet, eller rädsla...

Värre är det med näktergalen. Den lär ha fastnat nånstans pga dåligt väder. Det brukar komma fler. Jag fiskar inte näktergal, jag nöjer mig med att lyssna. Fågeln ser inte mycket ut för världen, men sången är så hög att min morbror fick stänga fönstren för att kunna sova om natten.

Nå, nu har naturen laddat för en fantastisk sommar. Själv laddar jag batterierna med inre glöd. Här ska somras som om vore jag minst en flock näktergalningar....

Idag är det måndag. Den sextonde dagen i månaden, och den första i år med tornseglare. Tittade ut. Molnigt, men mot den mörka himlen såg jag konturen. Ingen lärkfalk, ingen vanlig svala, nej, en tornseglare.

Seglarna är fågelvärldens nekton, dvs luftens motsvarighet till tonfiskar och andra som medvetet simmar runt i världshaven. Luften är också ett hav, mer gränslöst än något annat, men ett hav av gaser som omger jorden.

Seglarna använder marken, bundenheten till jorden, bara vid ett tillfälle: när de ska häcka. Som albatrosserna, som andra haffsfåglar av typen liror och stormfåglar. Seglare på lufthavet, också de.

Tornseglare lär ska ha hittats nära stratosfären, milavis upp. De sover seglande, på sina vingar med småpauser från vilka de vaknar när de seglat för lågt och måste flyga upp en bit igen.

De parar sig i luften, de är kort sagt helt anpassade till ett liv som flygare.

De kommer hit när det finns tillräckligt med mat i lufthavet. Spindlar, myggor, flugor, alla flygande insekter får se upp. De far fort med öppen mun, sväljer rubbet av lagomstora matbitar. Bara en fågel kan fånga dem, lärkfalken!

Många arter finns. Vår är den vanligaste, söderut finns blek tornseglare och den största av alla, alpseglaren. I hela världen finns olika varianter av samma koncept. I afrika finns palmseglare och på flera håll stubbstjärseglare.

Men de måste ha bon. De har svårt att lätta från marken. Själv har jag vid några tillfällen fått lyfta och kasta upp seglare som blivit marktvingade av störtregn. En gång hade katten fångat en från balkongen fyra våningar upp. Utkastad efter en stunds vila gjorde den extraloobar runt mig innan den hittade sin grupp och flög vidare.

Tornseglare är enormt beroende av väder. Lågtryck kan innebära att föräldrar lämnar sina ägg och flyger till bättre väder långt bort. Många ägg och ungar "dör" när vädret är dåligt under långa perioder. När det regnar för mycket flyger insekterna ogärna och spindlar spinner inte sina flygtrådar. Då blir livet hårt för den som lever på vad luften kan ge dem.

Var glada över varje kväll med elegant flygande tornseglare runt hustaken och knutar på stugan. De visar livet, mångfalden av överlevnadssätt och livet när det är som allra mest lekfullt och lustfyllt. Deras skriiin när de rundar ett hörn är ren och skär livsglädje!

Se tornseglaren som en bevis på livets obegränsade mångfald!

Varje morgon väcker vår koltrast. Den sitter nånstans bland hustaken, kvittrar i halvmörkret, säger God Morgon, dags att stiga upp.

Väcker först en ivrig talgoxe, låter som en väckarklocka, dididiididii, högt i registret, ibland har jag tänkt att det är ett litet billarm till en liten bil. Sen kommer resten, i stan finns grönfinkar som låter sina röster höras. Kanske är det närbelägna slottsparken som sprider sig in bland den gamla bebyggelsen.

Har en teori om att koltrastens ovanligt höga och nyanserade sång här beror på konkurrensen från allt annat ljud som staden bjuder på.

Jag har inte nämnt måsarna. Nu gör jag det. När de vaknat är det redan full morron, det skriks och saluteras. De är som böneutroparna i Kairo eller sopgubbarna på Samos. Mest är det fiskmåsar. Kajorna är inte sena att föja efter. Kja, kja, låter det när de lämnar sovträden för dagens räder bland glasspinnar och sopor.

Malmö är en fågelstad. Det finns dokumenterat i Fåglarnas Malmö. Törnsångare vid Ribban, en och annan sparvhök, en och annan havsörn överflygande på hög höjd (brukar ligga på rygg och kolla kondensstrimmorna från flygplan till eller från Kastrup) en och annan vilsen kärrhök.

Gransångaren är kvar. Svarthättan har kommit, några ladusvalor vid ribban smeker dynerna, strandskator patrullerar. Överallt koltrastar.

Svanen ligger på ägg sen länge. Grågås och gräsänder har fått ut sina små. Staden föder sina fåglar väl. Gässen har blivit ett problem. För många vitkindade gäss, de vrkar ha bytt ut tundran vid ishavet mot Malmös parker.

Jag ser det som en favör. Där vilda fåglar vill leva vill jag också leva. De är indikatorer på att miljön är bra för liv, och människor är också liv, inte bara konstruktioner.

Just nu är det full fart i parkerna. Fåglar och människor samsas. Filtfolket lämnar smulor till fåglarna och fullt göra till städpersonalen från kommunen.

Nu drar jag till biblioteket. Böcker ska omsättas. Tror jag gör det elektroniskt, kostar mindre egenenergi!

Må väl! Det gör fåglarna i Malmö.

Det blomstrar så det står blått och gult till i parken. Gässen bråkar och har sig. Gransångaren i sitt esse. Tjilp tjalp låter det avbrutet av koltrastar och bofinkar och talgoxar. Men mest ändå gäss och kajor och råkor.

Folk klär sig lättare. Uteserveringarna är fulla med glammande Malmöbor. Lilla Torg är ett enda tivoli. Stora Torg är en ödslighet med undantag från trappan i mitten. Malmö har inte fattat att torg ska kunna beträdas i diagonaler. Går bara på Lilla Torg (man får vika av litet för uteserveringarna som tar hela halva gatan).

Men Gustav och Stora saknar det naturliga stråket diagonalt! I stället finns det konstiga murar som bryter vandrarens väg. På Stora dessutom parkeringar. Jag funderar på vad Malmö egentligen är. Kommen från Göteborg känns kontrasten stor. Göteborgare brukar skryta litet med sin stad, men i Malmö finns bara Malmö! "Har du sitt Malmö, har du sitt världen" säger ordstävet.

Kan det vara så enkelt som att Malmö är en ovanligt stor småstad, och Göteborg en liten storstad. Tror det. Det känns så. Kontinenten är nära i Malmö, alla slags språk talas, inte minst danska. Men ändå...

Men vår är det. Internatonellt är det också. Tågen kommer och går, och cyklarna är fler än det fins plats till. Har skaffat hjälm. Behövs verkligen. Cyklister verkar tro att de har alla rättigheter av miljöskäl. De tar för sig. Hastigheten är hög på vissa stråk och ringpinglan pinglar ytterst sällan. Som gångare (jag är notorisk gångare, stavgångare också) gäller det att se upp. Överallt. Även i cykelfria banor.

Häromdan blev jag utskälld av en cyklist, råkade gå litetgrann på cykelbanan.

Nå, jag cyklar också, blir lika laglös som andra. Cyklar på stigar och gator och över gräsmattor när det beger sig. Idag begav det sig t.ex.

Nä, nu ska jag sluta och ge mig ut och titta på våren igen. Den är fin när den kommer. Nu kom den rejält dessutom.

Malmö är gåsastan. Varje liten gräsplätt är full med grågäss och vitkindande små argbiggor. Oräddare gäss har jag aldrig sett. De småbråkas, de familjerar sig två och två, de kacklar och har sig. När jag kommer traskande med mina stavar makar de helt stilla på sig nån halvmeter, väser ilsket som varning till mig. Kom inte nära, jag bits!

Den grå...

Räknat dem har jag inte, ty man kan inte räkna dem alla. I morse vaknade vi av ett väldigt kackel.  Vaba, tänkte jag och tittade ut i tron att nån vilseflugen häger (kan kraxa som sjutton) hamnat mitt i stan. Nä, det var tvenne sädgäss som satt sig på taket mittemot och hade svårt med balansen på takåsen! Konstigt. Nog har jag sett andfåglar i träd förr, knipa och i Sri Lanka trädänder, men aldrig en gås!

Vitkindad

Nu är de borta igen. Jag ska just ut på en stavrunda och möter dem väl i parken som vanligt. Men jag undrar ändå. Kan stadsgässen blivit så anpassade att de likt måsarna börjat boa sig på taken? Man vet aldrig vad naturen har i sitt sköte. Svart rödstjärt, en bergsfågel, har ju anpassat sig till gamla industriområden. Det finns en bok om fåglarna i Malmö, läs den.

Blåsippan ut i backarna stå - plocka den inte!

Nå, nu blir det hägrar. Varde vinterdag har ett antal hägrar, mellan 12 och 16 stycken, suttit på parad längs slottsvallen där får numera betar. En meters lucka. Troget väntande på något. Tysta, men uppenbarligen stadda i kommunikation ändå.

För några veckor sen försvann de allesammans. Mycket märkligt. Ett försvinnande. Men det är ju vår. Då kommer vårkänslor även för hägrar. Antagligen har de förflyttat sig till någon närliggande dunge för att bygga bo längst uppe i topparna. Brukar gilla tallar i vars kronor de bygger nära varann för att ha nån att bråka med, stjäla pinnar ifrån och som kan varna för fara.

Grå häger, lånad bild

Ska försöka hitta dem. I parken finns de nog inte, men i närmaste tallskog, var nu en sån kan hittas i Malmö. En häger kan flyga tiotals mil för att hitta matplatser, så det blir en rejäl radie att kamma igenom. Kanske inte orkar, men ingen vet heller var människan har sin gång, inte min i alla fall. Det är vår, låt det betyda vår tillsammans.

Det känns omvälvande. I går promenarade vi. Det var ju söndag, promenaddag. Vi strosade längs malmövattnen. Det var kanaler och det var hav. Kajer och husbyggnationer passerades. Solen tittade fram mellan låga moln. Fint, riktigt fint. Vår tänkte vi, visst måste det vara vår.

Vintergäcken gäckade vilt. Gässen kacklade två och två. Varannan skrattmås hade fått fin chokladhuva. En ensam flugfiskare i kanalen, och två kajditos vid piren. Handskarna fick vara kvar i rockfickan.

Vl hemma igen plockade jag fram fiskespöt. Testade rullen. Kollade spöringarna, och prasslade med fiskedragen. Fick en krok i tummen, första gången i år. Drömde vilda öringar, goda abborrar, mumsiga torskar. Undvek sill för att slippa tanken på Billströmmingen, den bästa utvisaren i landet. Hockeydomarna får ursäkta.

Sitter nu och lurar på om en liten tur till kanalen åtminsone skulle göra illa. På vägen passserar jag parken, bokarna och fågelmatningsplatserna. Få kackla litet med de vitkindade gässen och kolla bofinkarna som flyger som de tättingar de är mellan träd och mark.

Tänker Oskarshamn. Hemstaden som ändligen ska göra upp med sitt förflutna. Ljungnerverken pumpade hamnen full av bly på sin tid. Nu ska tungmetallerna bort. Det ska bli slut med döda ålar och sjuka gäddor. Kanske en Juholteffekt, men ändå. Bäst att rensa innan nästa skit kommer - kärnkraftverket i Simpevarp har ju inte havererat än.

Men nu är det vår. Litet mer strålande än dom tänkt sig i Japan. Blodigare än rolig i Libyen. Men bättre än på länge i alla fall. Naturen är inte glömd. Människan har vaknat i stora delar av världen. Fåglarna återvänder, och livet har fått en krydda av hopp för mänskligheten. Tack alla modiga unga i Egypten och Tunisien. Det våras för demokratin.

Världen IRL är hotad. Det behövdes en tsunami för att lyfta skygglapparna på kärnkraftsvännerna. Kärnkraftverk kan aldrig bli helt säkra. Ingen vet när något okontrollerbart skall hända. Ingen hade förutsett jordbävningens styrka eller tsunamins kraft.

Ett kärnkraftverk utan kontroll är att beteckna som en jättestor atombomb utan säkring. När kylvattnet tryter höjs temperaturen snabbt över det kontrollerbaras gräns. Idag kyls de skadade reaktorerna av havsvatten, och radioaktivt vatten strömmar tillbaka till haven. Japan lever av fisk, massor av fisk. Den fiskas över hela världen, men det mesta kommer från havet runt Japan.

Kärnkraftverk finns på många håll. Inte sällan i områden med jordbävningar. De löper alla samma risk. Moder jord slutar inte att röra sig, tektoniska plattor rör sig mot varandra, skakningar och gnissel, jordbävningar och vulkanutbrott. Allt kommer att hända så länge jordens inre fortfarande har liv.

Från rymden bombarderas jorden ständigt med meteorer och meteoriter. De flesta är små och självförbrännande vid kontakt med atmosfären. Men stora kan gå hela vägen, slå ned var som helst. Riktigt stora kan skapa enorma skador, jättestora kratrar och väldiga energiutbrott.

Vi själva är potentiella faror. Smarta terrorister kan nästa sig genom säkerhetskontrollerna in och spränga kraftverken. Från luften är de väl synliga, och ett bombplan kan hyfsat enkelt med effektiva bomber slå hål på kraftverken. Det tar tusen och åter tusen år för uran att tappa sin radioaktivitet. Vissa nationer (USA) förser dessutom sina granater med det tunga uranet för att lättare slå igenom betong och metall. Såna har använts i Irak och Afghanistan.

Det enda sättet att stoppa hoten från kärnkraften är att sluta använda den. Kärnkraft är ingen trygg kraftkälla, om än väldigt potent. Samhällen som bygger på kombinationen olja och kärnkraft är mer än sårbara, de är näst intill självdestruerande. Rädda miljön, stoppa kärnkraften!

Dessa länder ligger på lut för revolt. I Marocko har det börjat. Syrien är ännu lugnt, men under ytan bubblar det. I Marrakesh har upplopp skett. I Damaskus är det lugnt.

Var i Marocko för något litet år sen. Vackert land. Vackra människor. Vänligt mottagande.

Var i Syrien för ännu några längre år sen. Vackert land. Vackra människor. Vänligt mottagande.

Men i båda länderna märktes att vulkanen folket bubblade. I Marocko mot kungens totalisära makt. I Syrien mot Assads lika kungliga förtryck.

Ingen fick nämna ledarna i negativa ord. Miljön för folket var inskränkt.

I Syrien körde människorna olika skäm, alla med Assad som mål. I Marocko var det inte lika lätt - en kung är ju en kung!

Underbara länder som västmakterna förstört. Fantastiska länder med en stor potential. Dit åkte vi för att uppleva hur det var förr! Kanske nästa generations resor kan handla om hur det blir i framtiden?

Därför säger jag ständigt och ihärdigt: Åk dit! Tala med folk! Lär! Bo med och hos folket! Det är samma sak som att bo med vår egen historia, fast så mycket mer innehållsrik.

Marockanerna kan. Historien har visat det. Syrierna kan. Historien har också visat det. Innaneldvapnet var uppfunnet behärskade kulturerna från mellanöstern världen. Dvs. före romarna, glömde dem...

Kairo är ingen ren stad. Luften är tung och full med damm och avgaser. En vit skjorta blir grå efter bara någon timme. Men stan lever. Och har gjort så så länge de döda kan minnas.

Korrespondenten på Samalek

Ön Zamalek ligger som en välståndets fästning i Nilen. Där bor de välbeställda, där ligger ambassader, även den svenska, och därifrån kan man se den östra Nilstrandens hotell och officiella byggnader. Därifrån går gatan till Tahrirtorget.

Den som lyfter på ett gatulock i Zamalek blir överraskad. Där finns de, myllrande kackerlackor och råttor. De är miljoner precis som stadens mänskliga innevånare. Men längs stränderna finns växtlighet och på Nilens vatten glider segelfartyg och små fiskebåtar fram. Vis Luxor finns de stoora kryssningsbåtarna. Krokodilerna i Nilen finns inte här.

Kairo, precis som Alexandria och andra centra i Egypten, är associerade med det livgivande vattnet. Nilen bildar från luften ett grönt band från Medelhavet via Sudan till Uganda och Etiopien. Ett grönt streck genom Sahara. Tydligast blir kontrasten vid Giza där de mest berömda pyramiderna finns.

Pyramiderna står just vid gränsen till Öknen. Bara något hundratal meter längre österut grönskar det för fullt. Palmer, odlingar, sockerrör, och annan grönska täcker Nilslätten.

Nilen är seglingsbar från Medelhavet ända till första katarakten (forsen/vattenfallet). Tack vare Nilen kunde en av de första högkulturerna uppstå just här för omkring 5 000 år sedan. Övriga ungefär samtida fanns runt andra floder i Kina, Indien och Mesopotamien (Irak-Syrien).

När folket nu gör uppror i Kairo, är det mot ett förtryck som går tusentals år tillbaka. Formerna har växlat, men från de första faraonernas feodala välde via erövrare som grekerna, perserna osmanerna/turkarna och - inte minst -engelsmännen till den förste Egyptiske ledaren sedan faraonerna, Abdel Nasser. Inte under någon regim har folket haft egen makt även om det funnits tendenser till frihet.

Korrespondenten framför Cheops pyramid, Giza.

Egypten är nyckeln till Mellanöstern. Medan skurkstaten Saudi Arabien och övriga gulfstater har oljan, har Egypten människorna. 85 miljoner invånare bor huvudsaklingen längs Nilen.

Nilen är motorvägen till Östafrika för miljoner fåglar från Europa.

Där Egypten slutar börjar Sudan som var en del i högkulturen, och vars historia och geografi är minst lika rik och spännande som Egyptens. Må Egyptens folk lyckas i sin kamp för frihet och folkstyre. Det är på tiden.