Den hetronormativa homorörelsen

Unni Drougge har en intressant poäng i den debattartikel hon skrev igår. Årets pridetema är "Hetronormen stinker" och den kommer nästan samtidigt som det har klubbats igenom rätt till adoptioner och vigslar - två förslag som öppnar för vanligt hetronormativt svenssonliv för homosexuella par.

Debatten i morgonsoffan är, som vanligt, kortfattad och ganska intetsägande. Pridefestivalens representant säger att man inte kan samla alla HBT-personer i en homogen grupp utan att det drivs många olika linjer inom rörelsen. Frågan som inte kommer upp är vad de som riktigt hatar hetronormativiteten anser om att homosexuella skall kunna bilda kärnfamiljer och inte heller hur de som inte vill annat än leva svenssonliv med sin partner och barn känner iför att bli klassade som hetronormativa och någonting fult.

En bra poäng som faktiskt framförs är att kravet på samkönade äktenskap och adoptioner egentligen inte är någonting annat än ett krav på att lagen skall gälla lika för alla. Det skulle göra att kravet på äktenskap inte blir en strävan mot en heterosexuell kärnfamilj utan snarare en större rättvisefråga. Problemet är att om kärnfamiljen inte är någonting eftersträvansvärt - varför bryr man sig ens om att få rättvisa?

Precis som med feminismen saknar jag en offentlig intern debatt. Kanske beror det på att media inte vill visa på att det finns en sådan och medvetet cencurerar debattinlägg, insändare och andra försök; för att istället fokusera på småsaker som hur orättvist det är att katolska länder inte vill adoptera bort barn till homosexuella par, hur fel det är att en kvinna inte skall ha rätt att skaffa barn utan problematiska inblandningar av killar, att tjejer skall få bada topless på allmänna badhus.

Jag vill se välskrivna inlägg om vad som är eller inte är hetronormen. Jag vill se debatter för och emot tvåsamheten. Jag vill se att HBT-rörelsen inte är EN rörelse utan att det pågår en debatt inom den och att man definitivt inte är så gulligullkompisar med varandra som bilden utåt verkar vara. Vill man inte få någon annans åsikter släng i ansiktet måste man visa att man inte tycker likadant - precis som Pridefestivalens representant fick göra nu på morgonen (men utan att egentligen säga någonting annat än att det finns olika åsikter). Att inte trampa på någon annan verkar vara det viktigaste och jag tror att det beror på att man anser att minsta lilla spricka i fasaden är kontraproduktivt.

Men frågan är om det inte bara blir en utvattnad sörja när man inte tydligt vågar säga att man inte är överens.

-Schwanhof