Miss Less

Jag har haft det tufft med maten, som jag berättat. Har börjat gå upp i vikt igen och vågar därför inte väga mig. Startvikten var 95 kg, sen gick jag ner till 87, men så har jag börjat gå upp igen, till 89.

Nyss fick jag dock ett ryck. Har tyckt att gravidmagen kommit tillbaka å det grövsta och fick dessutom syn på mig själv i spegeln, iklädd endast trosor och bh, och tyckte att jag såg en flodhäst... Då travade jag trotsigt iväg till vågen.

Och vet ni? Den stannade på 87! Mitt på dagen, alltså inte morgonvikt. 

Då blev jag glad, må ni tro!

Nu ska jag försöka förklara varför jag blir så stressad av att äta enligt Xtravaganzas modell.

Jag "ska" äta ungefär 100 gram proteiner till lunch och middag samt 50 diton till kvällsmål. Till de 100 grammen ska det vara halva tallriken kalla, vattenrika grönsaker och en kvarts tallrik varma, kolhydratrika grönsaker.

För att det är både gott och enkelt, så steker jag oftast grönsakerna tillsammans, oavsett de är vatten- eller kolhydratrika. Gurka och sallad steker jag inte, men det mesta andra. Det brukar bli åtminstone fem olika grönsaker som ska skäras och (vissa av dem) stekas och/eller kokas.

När familjen äter... säg köttfärssås och spaghetti eller fläskkotlett och potatis eller kyckling och ris, så är det lättast. Då fixar jag mina grönsaker och tar det i stället för spaghetti, potatis och ris. Men inte ens det är lätt, "bara" lättast. 

När familjen äter halv- eller helfabrikat som falukorv, ravioli, fiskpinnar eller färdiga köttbullar, så vill jag inte ha. Jag vill undvika såna produkter och i stället äta "rent" kött/"ren" fisk. Då blir det plötsligt lite av att laga två maträtter; en fläskkotlett eller laxfilé eller något, parallellt med familjens preproducerade grejer.

Så. I stället för att steka falukorv och koka makaroner till alla sju, så ska jag steka falukorv och koka makaroner till sex personer och så på det steka en fläkkotlett (t ex) till mig samt ordna grönsakerna till.

För mig är det här merjobb jämfört med det normala - gånger fyra. Jag ska... 

• ... se till att ha hemma grönsaker som om vi vore en mindre grönsaksbutik. 
• ... skära minst fem olika sorters grönsaker per måltid. 
• ... steka och/eller koka vissa eller alla av grönsakerna. 
• ... ofta tillaga två olika maträtter, eftersom jag inte vill äta hel-/halvfabrikat.

Det var så långt.

För att det här ska funka utan att jag blir stressad och i förlängningen sjuk av det hela, så måste jag planera. Tyvärr har jag inte kommit så långt än. Matsedel gör vi ofta, men som det är nu skulle jag behöva göra matsedel som specificerar (stavas det så???) både familjens mat, min mat de gånger det skiljer sig åt, samt mina grönsaker. Och förresten inte bara lunch och middag, utan jag behöver planera in mellanmål och kvällsmål för min del också - annars blir det inte att jag äter det. I all fall inte mellis - och kvällsmålet blir fel.

Men säg att jag har planerat. Då behövs det så lite för att rubba planeringen. Det som ligger närmast till hands är mitt jobb. Jag jobbar som timmis på dagis och har hittills inte hittat någon rutin i att äta bra när jag jobbar. Jag undviker att ta potatis/ris/pasta samt bröd, men det är väl det enda.

Nästa grej är om det händer något oförutsett. Som i dag. En son är hemma sjuk, vi ska till läkare halv tre. Två andra ska vaccineras i skolan någon gång efter elva, så klockan elva och till dess de är klara, måste jag vara i skolan (skolan kräver det).

Då är det kört för i dag. I alla fall vad gäller lunch och mellis mellan lunch och middag. Hela mitt matschema rubbas, för jag kan inte med såna förändringar.

Det är inte lätt det här!

På XV-mötet i onsdags blev det mest "bara" snack. Alltså, jag menar att gruppledaren inte hann säga nästan någonting av det hon planerat. Eller hann och hann - hon prioriterade att vi fick prata av oss, för hon märkte att det behövdes. Plus i kanten till henne.

Jag är en sån som behöver prata. När jag stod i valet och kvalet över huruvida jag skulle gå med i XV, så var gruppen en stor anledning att jag bestämde mig för att ta chansen. 

Jag behöver gruppen.

Jag behöver få höra att andra känner det jag känner, att jag inte är ensam, att andra gått igenom och förbi. Det är också viktigt att få höra när det går bra för andra och inte bara motgångar förstås.

Min grupp är en skitbra grupp, tycker jag! Ett sånt härligt gäng kvinns (ren slump att gruppen råkar bestå av enbart kvinnor), med mycket humor och självdistans. Det känns också som att alla tar varandra och våra respektive resor på allvar. Även om vi skojar och skrattar mycket, så finns allvaret där i botten. 

Framför allt efter i onsdags, tror jag. Det var första gången det blev lite mer unisont, att det kan vara tufft. Tidigare har det varit lite känna-sig-för-känsla i gruppen och alla hade inte haft någon jobbig period. Nu tror jag vi har känt oss för tillräckligt för att våga blotta oss lite mer och vi är fler som haft en tuff period än inte, tror jag.

Oj, nu blir det ett sånt där långt inlägg igen, känner jag. Har inte skrivit på så länge, så det rinner väl på nu...

Jag framförde ett önskemål till gruppledaren i onsdags. Jag tycker nämligen att det vore jätteskönt att kunna ha träffar med andra XV-medlemmar, utan att det är en... vad ska jag säga... "lektion". Nästan som en AA-träff. En stående tid då XV bokar ett av sina rum ett par timmar och så är det fritt för den som vill, att komma. Både från våran grupp och andra pågående grupper. Så får alla chans att ventilera sina känslor för dagen - eller bara lyssna på de andra, om man föredrar det. Där skulle man kunna få pepp, stöd och råd. Lite mattips och sånt. Mår man bra och tycker det flyter på, så kan man gå dit för att stärka dem som har det tuffare.

Men jag vet inte om hon nappade på idén. Mina gruppvänner verkade dock tycka det var bra och så utvecklades det till en prat-träff, som sagt. Alternativt att man utökar träfftiden till två timmar i stället för en, så att man har tid att prata då. Men det tunnas ju ut med de här träffarna, så småningom kommer vi bara ses en gång i månaden ju. Det kan vara skönt att kunna gå iväg lite emellan det.

Så. Jag har lite mer att ventilera, men tror jag tar det i ett annat inlägg. Det här är långt nog som det är!

Jag har inte skrivit på jättelänge. Xtravaganza-grejen blev för mycket. Jag fick inte ihop dagarna, rutiner, ny matlagning, träning, lyssna på cd och samtidigt funka som timvikarie med den stress det innebär... Fick ångest. Daglig ångest i flera veckor, till slut stannade jag hemma från jobb i närmare tre veckor.

Nu är jag försiktig med mig. Har börjat jobba igen, lite i taget. Vet hur jag funkar, har lärt mig att känna igen tecknen, så jag hoppas jag gör rätt. För 2,5 år sedan fick jag diagnos bipolär sjukdom typ II (manodepressiv utan rena manier). Vid den tiden var jag på väg ur en djup depression och jag hade fått både antidepressiva tabletter och antipsykosmedicin. Allt gick jag upp i vikt av. Jag bytte sorter, men gick upp i vikt av alla.

Massor av vikt! Rekordet var antipsykosmedicinen, som lastade på mig 12 kilo på sju veckor.

Jag har mått för dåligt för att bry mig om vikten. Även när depressionen släppt, så har jag känt mig för ostadig för att göra något åt det. Det har varit viktigare för mig att komma upp ur depressionen och bli stadig i mitt psykiska mående, än att gå ner i vikt.

Till slut hade jag mått bra i två år. Det har jag aldrig gjort i hela mitt liv, så länge jag kan minnas! Underbart. Fantastiskt. Medicinerna har hjälpt till det de är tänkta att hjälpa.

Då kom Xtravaganza in i bilden. De annonserade efter testpersoner och på den vägen är det. Jag sökte, men fick inte vara med i den gruppen - men valde att gå med i en ordinarie 26-grupp. Trots att jag dippade i måendet för första gången på så länge, så ångrar jag mig inte - och jag ger mig inte! Jag hoppas jag kommer igen, hittar tillbaka.

Måste bara hitta de rutiner jag fortfarande inte hittat...

Jag steker ofta(st) mina grönsaker. Det har blivit så, för det är så himla gott! Ser gott ut gör det också. I dagens kompott var det:

• Aubergin
• Squash
• Champinjon
• Sparris
• Minimajs
• Gul paprika
• Orange paprika
• Lök
• Tomat
• Ruccola (precis sista sekunderna, så den behåller smak och färg)
• Salt och nymalen peppar

Till detta hemmagjorda älgbiffar samt keso. Mums! Men godast är nog ändå att steka en kotlett först och sen grönsakerna i fettet efter kotletten. Det är gött på riktigt det... *dregglar*

Tips: ha gärna lock på stekpannan stora delar av stektiden. Då blir det klart lite snabbare och färgerna hinner inte bli så fadda. Lite av ångkokning. Vad gäller kryddor är det gott med italiensk salladskrydda. Vitlökspulver är också gott, om man inte hackar eller skivar färsk vitlök i röran - det är också gott.

Ibland är den bra att ha, den där envisheten som folk i min närhet kan slita sitt hår över.

Jag började må lite sämre för ett par, tre veckor sedan. Sämre i psykisk bemärkelse. Jag har, som jag tror jag nämnde tidigare, bipolär sjukdom. Men även om xv-grejen förmodligen utlöste det här sämre måendet, så tänker jag fortsätta.

Det är inte maten i sig, som gör att jag mår sämre, utan rutinerna. Att få vardagen att gå ihop. Det är något jag alltid har problem med och som jag mår dåligt av när det funkar dåligt. Att nu få in en ny grej... det är inte lätt. Och då mår jag sämre.

Så enkelt är det.

Jag gick ner fem kilo, men så svajade vågen upp 1,5 kilo igen. Men på bara ett par dagar har den gått neråt igen. Tror jag väger 87,5 nu.

Jag ger mig inte i första taget!

Nu ska jag åka till xtravaganza och träna. Har bara varit där en gång, på instruktion, så nu blir första gången "på riktigt". Det är kul!

Jag har kvar soppor, som jag inte kommer att äta upp.

• Nio blåbär 
• En jordgubb
• Två vanilj
• En kartong frukostpåsar. Frukosten blandas med mjölk och så är det som någon form av flingor i, med jordgubbsbitar. En frukostpåse har jag gjort av med, så det är sex stycken kvar. Om man går på halvfart delas en påse på två. På helfart ska man inte äta dem alls. På jämvikt tar man en påse/frukost.

Shaker följer med, för den som vill köpa. Om du vill, den tar ju lite mer plats att skicka, så det kanske gör portot dyrare förstås...

Någon intresserad?

Nu var det så där länge sen jag skrev igen. Dumt.

I helgen som var var jag och min man barnlediga. Så himla skönt! Vi har ju en hel skock ungar, så att vara helt barnlediga är en mycket sällsam känsla... Vi lyxade med både umgänge och mat - det har blivit både pizza och glass och läsk...

Och kondisfika! Jag lovar, det var värt det. Eller... värt vaddå egentligen? Jag säger det som om jag gått upp i vikt pga helgen, men det tror jag inte jag gjort. Jag vägde mig i lördags - dagen efter pizzan - och då hade jag gått ner ett kilo mot sist jag vägde mig. Nu står vågen på 87!

En sak jag kom på med det är att jag plötsligt bara har 15 kilo kvar till målet! I stället för 23, som det ju var från start. 15 låter onekligen bättre.

Tallriken till vänster är min. Makens ser tack vare färgerna godare ut, men jag lovar - mitt var (också) gott!

Nu vågar jag inte väga mig, har varit för slarvig för länge... Måste försöka få till det här! Vet bara inte hur... Har iaf kommit igång med träningen igen och på onsdag ska jag till xtravaganza och få en genomgång av deras gym. Det ska bli skoj!