Anonyma tjockisar / Miss Less

På XV-mötet i onsdags blev det mest "bara" snack. Alltså, jag menar att gruppledaren inte hann säga nästan någonting av det hon planerat. Eller hann och hann - hon prioriterade att vi fick prata av oss, för hon märkte att det behövdes. Plus i kanten till henne.

Jag är en sån som behöver prata. När jag stod i valet och kvalet över huruvida jag skulle gå med i XV, så var gruppen en stor anledning att jag bestämde mig för att ta chansen. 

Jag behöver gruppen.

Jag behöver få höra att andra känner det jag känner, att jag inte är ensam, att andra gått igenom och förbi. Det är också viktigt att få höra när det går bra för andra och inte bara motgångar förstås.

Min grupp är en skitbra grupp, tycker jag! Ett sånt härligt gäng kvinns (ren slump att gruppen råkar bestå av enbart kvinnor), med mycket humor och självdistans. Det känns också som att alla tar varandra och våra respektive resor på allvar. Även om vi skojar och skrattar mycket, så finns allvaret där i botten. 

Framför allt efter i onsdags, tror jag. Det var första gången det blev lite mer unisont, att det kan vara tufft. Tidigare har det varit lite känna-sig-för-känsla i gruppen och alla hade inte haft någon jobbig period. Nu tror jag vi har känt oss för tillräckligt för att våga blotta oss lite mer och vi är fler som haft en tuff period än inte, tror jag.

Oj, nu blir det ett sånt där långt inlägg igen, känner jag. Har inte skrivit på så länge, så det rinner väl på nu...

Jag framförde ett önskemål till gruppledaren i onsdags. Jag tycker nämligen att det vore jätteskönt att kunna ha träffar med andra XV-medlemmar, utan att det är en... vad ska jag säga... "lektion". Nästan som en AA-träff. En stående tid då XV bokar ett av sina rum ett par timmar och så är det fritt för den som vill, att komma. Både från våran grupp och andra pågående grupper. Så får alla chans att ventilera sina känslor för dagen - eller bara lyssna på de andra, om man föredrar det. Där skulle man kunna få pepp, stöd och råd. Lite mattips och sånt. Mår man bra och tycker det flyter på, så kan man gå dit för att stärka dem som har det tuffare.

Men jag vet inte om hon nappade på idén. Mina gruppvänner verkade dock tycka det var bra och så utvecklades det till en prat-träff, som sagt. Alternativt att man utökar träfftiden till två timmar i stället för en, så att man har tid att prata då. Men det tunnas ju ut med de här träffarna, så småningom kommer vi bara ses en gång i månaden ju. Det kan vara skönt att kunna gå iväg lite emellan det.

Så. Jag har lite mer att ventilera, men tror jag tar det i ett annat inlägg. Det här är långt nog som det är!