Är inte glad

Nej, nu är det faktiskt inte roligt. Vet inte vad som händer - eller redan hänt. Väntar på att det ska ge vika, som det gjort varje gång jag anat den här negativa känslan, de sista två åren, men det verkar inte hända.

Känner mig ledsen. Uppgiven, som att... äh, jag vet inte. Vill att folk ska låta mig vara ifred på något vis. Men jag vet ju att då kan jag gå in i en depression på riktigt.

Har varit på vippen att ringa återbud på jobb både i måndags och i dag, men har gått ändå. Är inte på topp, känner att jag måste utstråla absolut ingen energi alls, men samma sak här - jag behöver aktivera mig för att inte sunka ner mig. Och det har bara handlat om 2,5 respektive 3,5 timmes arbete per dag.

Men jag skulle behöva vara hemma en vecka, känns det som. Med risk för att det gör saken värre... det är så svårt att veta! Men ändå... jag har allvarliga funderingar på att sjukskriva mig en vecka. Då får jag ha lillkillen på dagis och de andra går ju i skolan, så jag blir ensam på dagarna. Får liksom tillfälle att repa mig.

Om jag gör det, så ska jag inte ha något annat på dagarna heller. Inga läkarbesök eller möten eller så. Just nu är jag inne i en period med massor av sånt. Jag märker att det stressar mig.

Allt det här är nog startat av att jag försöker tappa de 20-25 kilon mina mediciner gett mig. Jag har gått med i Xtravaganza (bloggar om det också, här), som är ett viktminskningsprogram, kan man väl kalla det. Jag mår bra av det, har gått ner 7 kilo på 6 veckor, men det stressar mig. Måste ju äta hela tiden!

Jag får inte ihop det. Nya rutiner, som inte satt sig än. Fan.

Fan att jag inte ska klara sånt!

Var på Arbetsförmedlingen i går och var på vippen att säga till henne att jag inte tror att jag klarar att jobba heltid. Lyckades hålla mig, för skulle jag säga det skulle jag väl inte få stämpla heltid heller...

Nä, nu ska jag inte skriva mer, det blir bara ordbajseri i alla fall.