Jag var till läkaren i tisdags, som jag ju berättat om. Där fick jag göra någon form av screening för adhd. En screening som visade att det kunde vara idé att göra en utredning, men läkaren och terapeuten var överens om att det inte var något de tänkte propsa på just nu.
I dag var jag till terapeuten. Då förstod jag att de faktiskt på allvar funderar på om det finns någon mer diagnos hos mig. Hon sa att hon inte får någon självklar "bipolär känsla med mig". Både hon och läkaren funderar över om det verkligen är bipolär jag är. Typ. Eller om det är bara det.
För mig är det självklart att jag är bipolär. Det är så mycket som stämmer, diagnosen har känts rätt från den dag den fördes på tal. Eller i alla fall från den dagen jag förstod att bipolär inte nödvändigtvis innebär att man har helt galna manier och från det jag förstod att det finns olika former i hur svängningarna fungerar.
Men adhd. Nej, där har jag aldrig känt mig hemma.
Visst stämmer en hel del av dragen från adhd och asperger in på mig, men inte tillräckligt för att jag ska ha funderat något vidare på det - men det gör alltså tydligen terapeuten och läkaren. Så nu blir ju jag att grubbla då förstås.
Är det att jag inte riktigt förstått hur adhd, add, asperger fungerar? Är det stor skillnad när vuxna har det, mot barn? För barn med adhd är jag rätt väl inläst på nu, efter att vi själva har en son som utretts för det och därefter medicineras för (mot?) adhd.
Min man ser mer npf (npf = adhd, asperger, add, tourettes m fl diagnoser) i mig än jag själv gör. Han har jobbat med människor med dessa diagnoser i tio år och har därmed stor erfarenhet. Ser han saker jag själv inte tänker på eller kopplar ihop med dylik problematik?
Ja, som sagt, det blir till att fundera. Och googla...