Jag förklarade för läkaren i går hur jag kan känna två motsatskänslor samtidigt. Hur jag härom dagen kände mig ledsen. Rent ledsen, jag hade kunnat gråta riktigt ledsen gråt. Inte hulkande hysteriskt, utan bara ledsen.
Samtidigt kände jag att om någon skulle sagt något roligt, så hade jag brustit ut i ett äkta, hjärligt skratt och kontrat med ett eget skämt.
Det handlar inte om att känna det ena den ena dagen och det andra den andra dagen. Inte ens under olika timmar, utan samtidigt. Ofta är det så.
Läkaren och terapeuten satt tysta en stund och bara tittade fundersamt på mig. Så säger läkaren, i grubblande ton:
- Men det måste ju vara jättejobbigt.
Eeeeh... ja.
- Hur gör du då, för att hantera det, frågade terapeuten.
Eeeeh... you tell me! Det river och sliter och är på olika vis samtidigt. Hur hanterar man det? Jag har ingen aning.