Tänk en glasskiva på golvet. En sådan som sitter i en ram, fast utan ram. Släpp en sten på glaset, rakt uppifrån. Glaset spricker, det blir skärvor och flisor - men de ligger kvar så pass nära varandra att man ändå kan se vad det var för form på glaset innan det gick sönder.
Så känner jag mig inuti.
I går var jag hos läkaren. Min terapeut var med. Det är för mig helt ofattbart att jag kan sitta så stilla och prata så lugnt, som jag gör på sådana möten - när jag är så splittrad inut!
Inuti känns det som att jag spattar runt som värsta amfetaministen. Det rycker och spritter, som tics inne i kroppen. Men det syns inte utanpå.
Hur går det till? Jag förstår inte.
Benzoxy