Mobbning och Dikter

Det vi är rädda för undviker vi helst, just för att överleva och slippa ta risker. Jag har sagt det förut, tro inte på elever och andra som påstår "jag vill vara ensam". Tror du på det är du rent utav extremt dum i huvudet, för utgår vi ifrån att alla vill känna gemenskap, alla vill umgås och ha vänner, känna närhet och trygghet. Ja då ska vi inte kunna tro på att offret talar saning. Men sen finns det ju såklart undantagsfall.  Den vill dels inte inse själv att innerst inne vill den umgås och ha vänner, men den undviker det på grund av rädslorna som finns att ta steget. Rädslan av att bli sviken, inte bli sedd, rädslan av att alla bara ljuger, rädslan av att fortsätta bli kränkt om vi umgås med folk. Den stora rädslan av att höra nej ifrån folk som inte är intresserade. Det är därför offret sätter sig för sig själv i tex matsalen. Men kan vi själva, någon utifrån istället sätta sig bredvid visar man för offret att man bryr sig, att man kanske sträcker ut en hand till den. Men åter igen, hur många gör det? Ytterst få i dagens egoistiska samhälle.

Mitt självmordsförsök (för 6 år sedan) vet vi var rop på hjälp. Ingen såg mig, brydde sig eller ens ville hjälpa. Då ser man inte så många fler utvägar tyvärr. Men det ska absolut inte behöva gå så långt!! Än idag har jag väldigt svårt att lita på folk och jag tar oftast det dom säger som en nypa salt. Jag har umgåtts med flera personer under en längre period, som man aldrig någonsin trodde skulle svika och försvinna, men en dag gjorde dom det ändå. Då står man där ensam kvar och försöker hjälpa sig själv, som man inte kan för man lever i en ond cirkel. I dagens samhälle verkar man inte ens få tala om att man mår dåligt, för då anses man bara tycka synd om sig själv och ingen vill hjälpa pga det.

Idag om exakt 1 månad ska jag åka ner till ångest staden. Får se vilka känslor och tankar jag får denna gång, men undviker jag innerstan kommer det gå bättre.

I matsalen på denna skola fanns skyltar om värdeord. Det märks att dom jobbar med detta och det jag kanske inte sagt är att jag tidigare föreläst inför skolans kamratstödjare, tack vare dom kom jag tillbaka till den skolan för alla elever.

Här är takida- robban om sitt självmordsförsök. Det är vanligare än man tror med detta ämne! Igår fick jag lite märkliga frågor om ämnet, bland annat vilka metoder som är bäst att genomföra, vilket jag inte ville svara på efter som det kan trigga folk eller ge någon med tips.

Jag har alltid under alla år lekt och varit ensam. Jag gjorde skojiga radio program, lekte med lego, lyssnade på musik och allt man kan tänka sig. Jag har med andra ord varit van vid att aktivera mig själv, jag har gått på bio själv, går på stan själv, gör utflykter, filmar, spelat bowling, gått i scouterna, skjutit luftgevär, gått på konserter och teaterar själv. Ibörjan tyckte jag det var jobbigt att vara själv, sen blev det naturligt för mig att göra allt sånt själv, men nu de senaste åren har orken/lusten tagit slut på att göra sånt själv. Jag har helt enkelt blivit less, så det är svårt att tycka det är roligt nuförtiden.

Jag har gråtit många 1 000 tårar ensam, just för att ensamheten är en tung sak i mitt liv. Jag har frågat mängder med folk om att hitta på något, jag har alltid fått svar om att de inte har tid eller hittar andra ologiska bortförklaringar. De senaste 2 åren har jag frågat folk bara för skoj skull, inte direkt menat det eller trott på att de kommer vilja göra något. Utan bara för att se vilka förklaringar de kommer på just den gången. Med andra ord hade hoppet försvunnit sedan många år tillbaka. Man orkar inte höra ytterligare ett NEJ.

Idag är jag ju i Uppsala för föreläsningar, hur det gick ser ni i morgondagens videoblogg. Idag fortsätter även temat självmord hos Malou i Efter 10 på tv4.

Det är viktigt att offret får tid för sig själv en stund ibörjan av en mobbning. Den behöver sörja för sig själv en stund och det är även ibörjan av processen den känner en skuld till att det blivit som det blivit. Det är viktigt att vuxna tar på sig skulden senare när man börjar hjälpa offret, annars är det rent av omöjligt att hjälpa offret tillräckligt. Att ha skuld till något måste man se konstruktivt, dvs inte se det som något brott man begått, utan en bristning man har som man måste förbättra.

De vuxna måste alltså ta initativ till att samtala med offret för att ta reda på vad som händer. Om de inte gör det och väntar länge, då hinner mobbningen gå långt och det blir svårare att stoppa det. Offret kommer bli irriterad och vill inte prata med någon vuxen direkt, då är det viktigt att vuxna är envisa genom att ta det lugnt. Många vuxna går där ifrån och tror att den gjort allt i sin makt, för att hjälpa offret. Icke, den har bara gjort början av en lång process. Den har visat att den bryr sig och vill hjälpa, det är första steget. Det gäller att offret skapar sig ett förtroende till den vuxne.

Så som samhället ser ut idag, skyller alla vuxna ifrån sig "det där är inte mitt ansvar/uppgift, det är den som bär ansvaret" HALLÅ!! Vakna, vi alla bär ju ansvar för hur barn och unga behandlas i skolan! Om man skyller ifrån sig så tas offret inte på allvar, vilken den då känner sig värdelös, osynlig och oviktig

Imorn är det ju då min sista inbokade skola, sorligt men sant. Om en dryg månad är det ju jullov, så några fler detta år är nog inte att tänka på antar jag. Tråkigt! Vet inte riktigt vad och hur jag ska göra för att få fler skolor att öppna ögonen. Här är ytterligare ett klipp om självmord i Efter 10. Hon berättar massa som stämmer in, att man bland annat försöker eller tar sitt liv på högtider och att man bär en mask. Hon berättar även att hon tog en tablett i taget, precis som jag gjorde dels för att hinna ändra sig och att ångesten är enormt hög.

Denna bild fick jag av en vän för ett tag sedan, det är ett vykort i från Friends. Det är verkligen nu man kan säga att en bild säger mer än tussen ord...

Här är P3 nyheternas intervju med mig, eller läs mer.

Jag har precis lämnat skolan jag föreläst på idag. Inför eleverna 6-9:an på skolan har jag berättat om min bakgrund och fakta. Jättekul var det och bra bemötande ifrån alla, både lärare, rektor och elever. Jag har ju tidigare sagt att de skolor som jobbar aktivit mot mobbning, det är dom som vill och är intresserade av min föreläsning. Även idag var det så, jag märkte tydligt hur lärarna verkligen tog ämnet på allvar. Jag blev lite torr i halsen efter första föreläsningen, men tog mig igenom 2a utan problem ändå. Värre blir det på torsdag, då jag har 4 direkt efter varandra, till en skola jag redan varit på. Efter båda föreläsningarna fick jag veta att endel elever hade gått in här på bloggen och att bloggen använder sig lärarna av på sina utbildningar dom har nu på den skolan. Har man inte lyckats då eller? Haha!

Det jag inte hann berätta för er var att P3 skulle vara där och intervjuade mig och lyssna på föreläsningen. Det kommer sändas imorgon eftermiddag på nyehterna i P3, runt 16-17 tiden. De ska ta upp om det är för eller nackdel att namn ge skolor som offer varit utsatta på. I Norge har man tydligen skapat en hemsida där folk kan skriva namn på skolor som har stora problem med mobbning. Jag vet inte alls hur man tänker då om man tror att det skulle göra skillnad, skulle nog finnas fler nackdelar med det. Som tack för föreläsningarna fick jag en fin present och en buket blommor. Trevligt att bli uppskattad.

Det första jag såg när jag kom in i klassrumet jag skulle vara i, var massa skyltar och lappar bredvid tavlan om mobbning. Här kan ni se den:

Igår nöjde jag mig inte med att kontakta bara kommunen, utan jag ringde regeringen och skolverket också. Jag vill komma vidare, gå längre med mitt arbete nu. Jag fick prata med en som var med på min temadag och det var kul, han kommer ihåg mig fortfarande. Men samtalen gav tyvärr inte så mycket.

Igår togs ämnet självmord upp i programmet Efter 10 på tv4. Här kan du se det klippet!

Ja, precis så är det, ser man inte bra ut då är riskzonen att bli mobbad stor. Alla dessa modebloggar förvärrar allt, en stor del av alla bloggar som finns är om mode. Jag rent av hatar dessa bloggar, det ger inte bra intryck på tonåringar och andra som ska leva i detta samhälle framöver. Vad är detta för trams att blogga om vilka kläder som är inne? Patetiskt och dumt! Allt fler tjejer börja sminka sig redan i mellanstadiet, det är sorligt. Att vara som alla andra, press, ideal, grupptryck, jag avskyr det! Det strämmande är ju att alla gör lika dant som andra, startar bloggar osv. Vi måste våga vägra vara som alla andra, va dig själv! Annars kommer vi aldrig kunna förbättra mobbning om man inte har ett gott intryck på samhället. Det handlar om att förebygga mobbning innan det uppstår, därför måste vi börja i rätt ende.

Sätt gränser som förälder, detta är okej och detta är inte okej för era barn att göra. Få dina barn att förstå att den är fin precis som den är, utan smink och märkeskläder. Vi är ju inte robotar som har kläder på oss, utan vi är faktiskt människor med inre betydelse, med känslor och personlighet. Min idol skrev en gång en låt som heter 1:a gången, som handlar om att man inte ska ha så himla brottom med att bli stor och vuxen, utan att man ska vara barn så länge som möjligt. Om man tänker på hur länge man ska leva, så är barndomen en ytterst liten tid av livet, men också den viktigaste för att bygga upp resten av livet på. Vi hinner ändå göra allt det där som man vill göra. Börja inte festa och dricka för tidigt, det kan få stora konsikvenser senare.

Här är en artikel i DN serien när samhället sviker, som handlar om föräldrarnas relation till sina barn.

Jag har precis varit och pratat med min kommun och tänkte höra om dom hade någon möjlighet att hjälpa mig att få fler skolor intresserade. Det besked jag fick är så frustrerande och förbanat dumt att jag inte vet vart samhället är påväg. Dom menade på att det finns ingen högre makt än rektorn i kommunens skolor och rektorerna tar inget ansvar alls. Alltså står man där som ett fån som en ond cirkel och ingen vill eller kan göra något åt detta mer än rektorerna själva. Det borde finnas någon i varje kommun som kunde styra över rektorerna och kunna säga åt på skarpen att de ska öppna ögonen, ta sitt ansvar och göra något åt detta. Vi alla vet om att 90% av alla skolor, jobbar extremt dåligt med ämnet och ingen makt finns mer än hos rektorn själv, som bara sitter där på sin stol och blundar medan barn/unga mår så dåligt att de inte ens vill leva pga mobbning.

Imorn är en viktig dag, nämligen föreläsningsdag inför 6-9:orna på en skola. Jag återkommer om hur det gick och bloggar därför på eftermiddagen!

Läkare sökes

Tankar som rullar runt i huvudet.
Tårar som aldrig slutar att rinna.
En tystnad som inte går att beskriva.
Jag sitter bara som förstenad på min säng.
En fruktansvärd smärta kommer plötsligt.
Jag tror genast att jag har fått ett sår och börjar söka.
Men jag finner inte ett enda tecken.
Ännu mer tårar faller och droppar ner på sängen.
För nu har jag insett, att mitt sår finns inne i mig.
Jag ger nu ut ett vrål, som ekar i det tomma rummet.
Ett sår läker inte av sig själv, utan man måste gå till läkarn.
Men jag har ingen läkare att gå till.

Kartläsaren

Ljudet som hörs långt borta sätter sig fast i minnet.
Ett skratt som jag önskar kom från mig själv.
Jag sitter bara och stirrar ut på ingenting.
Min mage vrider sig både en och två gånger,
av obehag.
Jag vill inte uppleva detta idag igen,
men det går inte att hindra.
Ute är det så vackert med allt liv, där vill jag leva.
Här inne är det natt och där ute är det dag.
Det finns inga genvägar, jag måste fortsätta framåt.
Men min kartläsare är spårlöst försvunnen.

Jag saknar någon

Jag saknar dig, som ger mig lycka.
Jag saknar dig, som viskar “jag finns alltid hos dig” i mitt öra.
Jag saknar dig, som ger mig liv igen.
Jag saknar dig, som jag kan lita på.
Jag saknar dig, som ger mig mening till livet.
Jag saknar dig, som kan hålla min hand när det behövs.
Jag saknar dig, som ger mig hårda kramar.
Jag saknar dig, som kan hindra mina tårar ifrån att falla.
Jag saknar någon, som inte finns.

Jag har nu under veckan kontaktat skolor i Knivsta, Eskilstuna, Strängnäs, Enköping, Bålsta, Katrineholm, Flen och Gnesta, totalt runt 50 skolor. Hittils utan något resultat. Jag tänkte det kunde vara smart att kontakta lite fler skolor nu efter DN. Fortfarande känns arbetet med att kontakta skolor helt meningslöst. I samband med artikeln fick jag endast 1 förfrågan om föreläsning, den var i Växjö, vilket jag inte kan genomföra pga avståndet. Jag har tidigare berättat om att det inte lönar sig för mig att resa över hela sverige för någon timmes föreläsning, när det är så få intresserade och då går det inte runt. Jag får hålla mig omrking Stockholms län och Mälardalen.

Jag minns en dag i 7an, då min mamma och jag hade fått nog av en mobbare, så min mamma kontaktade rektorn. Rektorn kom in mitt under en lektion och började prata om trivsel på skolan, jag viste direkt varför hon var där och fick hjärtklappning. Jag vet om hur rädd jag var för att detta skulle vara starten till något värre. Rektorn plockade ut mobbaren i klassen och gick ut. Efter det gick mobbaren inte längre i min klass, utan i en speciall klass för extra stöd. Detta är vad jag minns det största och bästa mina skolor gjort åt min mobbning. Men tyvärr fortsatte mobbningen med en nya mobbare som kom in i bilden. För jag har tidigare sagt att ett offer förblir lätt ett offer, man får en stämpel om man inte får riktigt bra hjälp.

Nästa vecka blir det lite fokus på förskolan tänkte jag. Friends tidningen kommer ut då och temat är förskolan. Köp min diktbok "När ensamheten hälsar på" här!

<a href="http://www.bloglovin.com/blog/983854/aftonbladet-blogg---mobbning-och-dikter?claim=qpjbhqjmhc6">Följ min blogg med bloglovin</a>

Nu är det ju lite nya läsare, då tar jag en repris av en berättelse jag skrev för någon månad sedan om hur det kan vara en dag i skolan för ett offer.

Lektionen är slut och det är dags att gå ut på rast. Rädslan av vad som kommer hända tränger sig in i kroppen. Jag vill inte, jag vill inte tänker jag för mig själv, men det går inte att hindra. Sakta tar jag på mig kläderna, jag drar ut på det så länge som möjligt. Sen öppnar jag dörren ut, ut till helvetets värld. Idag är det kallt, så jag har både mössa och vantar på mig. Precis när jag kommit ut på skolgården, springer en person snabbt bakom mig och tar min mössa. Jag hinner knappt reagera innan personen springer fort iväg. Han gräver ner mössan i snön och sticker därifrån, så jag får gräva långt för at hitta den. Tårarna börjar nu falla ner i snön, men jag försöker dölja dom, för ingen får se hur svag jag faktiskt är.

Jag går vidare till dom i klassen som snackar om något och jag frågar genast vad de pratar om. En svarar med att dom inte pratar om något speciellt och hån skrattar åt mig, sen går alla bort och snackar på ett annat ställe. Jag sätter mig ner på en bänk, för jag känner en riktigt stor ensamhets känsla. Ett gäng längre bort sparkar boll, medan några andra hoppar hage. Jag sitter en stund sen är det dags att gå tillbaka in på lektionen. Det är engelska och vi ska läsa en text högt inför varandra. Alla får ett stycke var att läsa och det är dags för mig, jag läser och stakar mig fram i texten medan några sitter och fnissar år mig. Läraren ser ingenting om vad som händer. Jag vill bara försvinna långtbort.

Lite senare under dagen:
Jag byter om till gympaklädder i omklädningsrummet. Jag vill inte ha gympa, jag vet hur det kommer bli. Tillsut blir jag klar och går emot gympasalen. Idag står det höjdhopp på schemat. Läraren meddelar om att vi ska värma upp två och två. Jag vet genast vad det betyder, ingen kommer fråga eller välja mig, så jag kommer få den som blir över eller värma upp med läraren. Idag var vi ojämt antal och jag får para ihop mig med läraren. Nu är det dags för höjdhopp och det är min tur att hoppa. Jag river första och får göra om, jag försöker peppa mig själv att klara det, medan skammen av hur dålig jag är kommer. Jag river även andra gången och nu skrattar några, medan en kille roppar "Björn, va dålig du är, ser du inte ribban, du har ju glasögon." Plötsligt sprider sig värken i kroppen, nu har jag ingen ork eller styrka kvar till att försöka kämpa till nästa hopp, även det tredje och sista hoppet river jag. Jag tänker för mig själv att jag är usel person som inte ens klarar av detta.

Det är dags att byta om och jag ska in i duschen. Medan jag tagit av mig och gått in duschen, har några i omklädningsrummet tagit mina kalsonger och slängt ner i toaletten. Det tar mig långt tid att hitta vart dom ligger och progrund av det blir jag nästan sen till sista lektionen som är svenska. Vi ska jobba i grupp och ta reda på fakta om olika husdjur. Snabbt grupperar sig klassen och jag får fråga läraren i vilken grupp jag får vara med i och hon ger förslag på en och jag sätter mig. Det slutar med att jag får göra allt arbete ensam, eftersom de andra pratar om annat. Lektionen och skolan är nu slut och vi tar på oss klädderna. En kille säger "Hej då glasögonorm, vi ses imorgon" med en hånade ton.

Jag går ensam hem ifrån skolan, med tårarna på kinderna. Jag vill inte tillbaka imorgon tänker jag medan jag känner en hopplöshet av att det bara kommer förtsätta dag efter dag.

(Till dig "Anna" som kommenterat mitt inlägg, jag har svarat så gott jag kan på dina frågor under din kommentar)

På tisdag har jag en föreläsning för 6-9:or, som är uppdelad på två föreläsningar.  Det är ju lite drygt 1 månad sedan min förra föreläsning. Några dagar efter det, är det dags att dra till Uppsala för min hittils sista föreläsning som är inbokad. Den skolan har jag ju tidigare varit på och ska återvända till dom, de vill ha föreläsning inför alla elever denna gång. Många undrar hur jag vågar prata inför publik, när jag tidigare varit utfrusen. Jag skulle säga att det är en revansch nu, att äntligen alla lyssnar och tittar på mig, för innan var jag ju osynlig. Jag tar med andra ord igen mina tidigare år med hjälp av föreläsningen. Ju fler publik det är, ju tryggare blir jag faktiskt av att prata. Det hör ju också med mitt stora mål, att nå ut till så många som möjligt.

Den svenska lagen säger att alla skolor ska ha en handlingsplan mot mobbning och förebygga det. Ja, de flesta har en handlingsplan idag, men vilken skola följer egentligen den? Det är stor skillnad att ha en sån plan och att följa den. Det är så uppenbart att skolorna inte bryr sig om sin egen handlingsplan de skapat. Det är ju bara för att det ska se bra ut, utifrån att ha den planen. Vi måste ha civila kontrollanter, som kollar om skolan följer sin handlingsplan. Idag görs knappt stickprovskontroller på skolor.

Nej, det behövs starkare och säkrare lag, som gör att INGA skolor får blunda för problemet. Jag har under längre period visat olika artiklar av olika fall och varenda rektor/lärare har förnekat att mobbningen mot offret artikeln handlar om, inte alls blivit mobbad. Vad är det för kommentar? Såklart man inte kan stoppa mobbning om man förnekar att den förekommer... Skärpning, dom är ju ändå vuxna människor som ska kunna ta ansvar. För några månader sedan pratade jag om hur min tidigare skola har dålig skolmiljö, där jag försökte anmälla skolan för detta. Men rektorn ville ju inte ens kännas vid det, utan bara kommenterade att lekplatsen inte alls tillhör skolgården, fast det egentligen är uppenbart att den faktiskt tillhör. För dom handlar det om att få bort alla problem så snabbt som möjligt ifrån deras ansvar.

Angående ansvar, det är aldrig någon som tar på sig ansvaret för att mobbning förekommer på skolan. Går man till läraren, hänvisar den till rektorn, går man till rektorn förnekar den allt, går man till personalen på skolan säger de att de inte märkt något problem. Alla bollar problemet till varandra, men ingen tar ansvaret. Och vad gör egentligen politikerna? De prioriterar "viktigare" saker att arbeta med än mobbning. Och när de verkligen arbetar med problemet, beslutar dom inget viktigt och bara sitter med händerna i byxfickorna. Ibland undrar man om vuxna människor faktiskt är vuxna, eller om dom är små barn

Många är nog intresserade av att veta mer om min föreläsning, här är ett smakprov:

Kul att så många läsare läste bloggen efter artikeln. Antalet läsare gick upp med 60-70 st. Jag måste vara lite fräck och säga att jag ändå inte riktigt blev nöjd med det. Jag har högre mål än så, kanske förväntar jag mig för mycket av att svenska folket vill göra något. Det som gör min artikel unik mot alla andra artiklar om olika mobboffer, är ju att jag arbetar aktivt med ämnet. Att inte fler folk är nyfikna på att veta mer om mitt arbete, föreläsningar eller kommentera mer personligen till mig, det tycker jag är skandal. Alla säger att jag är stark, jag anser bara göra mitt jobb, varje persons plikt att agera och göra något. Civillkurage!

Vi kan inte bara diskutera en gång om detta ämne, utan vi måte även agera praktiskt och inte bara tänka tanken om att göra något. Tanken är ju också att flera ska göra samma sak som mig, alltså följa med på arbetet genom att göra något själv och få insperation. På webbartikeln har det hittils kommit in 41 kommentarer, det ät ganska lite om ett så viktigt ämne. Men jag tror tyvärr de flesta är trött på att diskutera ämnet och orkar inte bry sig längre. Sanningen är hård!

Jag tänkte skriva lite om några kommentarer ifrån webbartikeln. Bindestrecket är min egen åsikt om kommentaren.

"Det finns en konflikträdsla utan dess like bland lärare och vuxna ute på skolorna. Så fort en vuxen människa med inre trygghet och som inte räds konflikter går in som lärare blir atmosfären helt annorlunda. Det behövs stabila, säkra och trygga vuxna bland barn och ungdomar. Inte några som sätter skygglappar för ögonen."//Konflikt

- Det stämmer till 100 %, konflikträdsla i sig ger en ond cirkel om man inte börjar tänka på annat sätt. Vanligt är ju att man inte alls vill bli inblandad. Men då kommer vi åter igen till frågan Civillkurage! Mobbning i sig är inte det stora problemet hos ett offer, utan det är publiken, dom som ser på men inget gör. Man accepterar på detta sätt att det är okej att utsätta offret för något sånt.

"flytta på barnen som mobbar inte den som blir mobbad. det ska inte bli ytterligare en bestraffning att det är DU som blir mobbad som ska flytta, låt ungarna som mobbar blir omflyttade."// Jag säger

- Nej, INGEN ska byta skola/klass, detta löser totalt ingenting, är vi så slöa så vi bara vill skjuta över det till någon annan, ja då säger jag bara, fyy skämms på er som tänker sådär! En mobbare kommer alltid mobba så länge den inte får hjälp, ett offer kommer alltid vara offer så länge den inte får hjälp, båda har det beteendet i sig. Jag satt och sa ifrån om detta i Gomorron sverige inför Jan Björklund i våras. Han ansåg också att lösningen var att mobbaren ska byta. Se klippet här!

"Många som blivit mobbade utvecklar Social Fobi. Är själv med i sajten www.sps.nu och där har vi haft omröstningar bl a och det visar sig att väldigt många varit utsatta för mobbing. En del blir sjukskrivna i flera år. Mobbing är därför inget som bara skolan bör engagera sig i, utan hela samhället" // Kalle

- Ja, tyvärr är det mängder som tar sina liv pga mobbning. År 2004 var det 50 st som tog sina liv i åldern 15-19 år, alla kanske inte kan kopplas till mobbning, men ändå. Antalet självmord i Sverige är 3 gånger mer än de som dör i trafiken.

Under helgen tittade jag på en film som heter "Den enskilde medborgaren" av Cleas Eriksson. Budskapet i den filmen är väldrigt bra, att alla är lika värda, att pengar inte är allt och att snålhet förlorar man vänner på. Denna syn är inte alls självklar för barn och unga idag i skolan, utan dom som har mer pengar är bättre än andra tänker dom. Jag har tidigare berättat att har man inte rätt kläder har man låg status, då är man i riskzonen att bli utsatt. Vi måste, jag menar måste arbeta mer i skolan om att alla är lika värda och att alla ska ha rätt att vara den man själv vill vara. Ingen ska behöva påverka dig till att tycka en sak om något, som kan få dig till att ändra din åsikt. Det är varje människas rätt att ha en egen åsikt och respektera varandra ändå. Att hålla med andra, för att inte bli utanför är också väldigt vanligt i skolorna.

Jag har börjat läsa en bok som handlar lite om att inte passa in, gå i gamla spår och ha svårt med att få kontakt med folk. Den heter "Bryta om" och handlar om Minna som precis börjat gymnasiet och som råkar hamna i samma klass och skola som hennes förra skolas populäraste tjej Emma Larsson. Just nu har jag fått den uppfattningen om att Emma var hennes mobbare under grundskolan, men jag är precis ibörjan av boken så kanske har fel. Minna såg iallafall precis som jag att gymnasiet var en chans att börja om, börja nytt liv och glömma det gamla.

Nu är ju artikeln publicerad och hoppas folk hör av sig om reaktioner, kommentarer men fram för allt fler skolor om föreläsningar.

såhär blev DN artikeln idag. Läs den här! Det blev ett mittuppslag, precis som UNT:s artikel. Jag har precis läst några kommentarer, som man kan skriva/läsa via nätartikeln. Idag när jag skulle sluta jobbet märkte jag att en man satt och läste artikeln, jag var bara tvungen att fråga vad han tyckte, "jag blev berörd" sa han. Jag berättade att det är jag, jaså är det, sa han då. Hehe!

Jag har gått ut med min bakgrund i hela sverige, jag har rent av klätt av mig naken in för svenska folket med mina tankar och min utsatthet. Endel har åsikten om att jag vill få medlidande, vilket man då har fått helt fel bild av mig. Att tycka synd om sig själv vet jag inte hjälper ett dugg och mitt goda hjärta inför att hjälpa andra är så enormt. Jag är ute efter förståelse om hur det är att vara utsatt, på så sätt får man även en starkare känsla av att man känner att man måste göra något åt det sjuka samhälle vi lever i. Jag rent av hatar när folk tycker synd om mig, inte minst när dom egentligen inte tycker det men bara gör det ändå.

På måndag kommer ännu fler svenskar få reda på mitt helvete som jag gått igenom, vilket känns bra. Det krävs att öppna ögonen och våga ta in känslor i livet för att kunna förändra. Genom denna blogg har jag berättat mängder med saker jag aldrig någonsin berättat för någon innan, det som jag höll för mig själv. Men för varje liv, för varje barn vi kan rädda för att slippa bli utsatt för mobbning är det mer och mer värt det. Vi alla vet att mitt liv har inte alls varit bra och tyvärr är jag lååångt ifrån ensam om detta.

Jag har under 5-6 års tid hjälpt unga i svåra situationer, många har jag lyckats göra så de inte försöker ta sina liv, med hjälp av att jag vet hur man tänker, jag vet hur man pratar med en deprimerad människa. Jag vet att majoriteten av dom som lyssnar på mina föreläsningar går därifrån med känslor och tankar om att göra något åt detta. Jag får 1 kommentar var tredje inlägg i genomsnitt på denna blogg, är det inte värt mer än så?

Jag minns fortfarande saker jag blivit chockad över att höra under detta år jag arbetat intensivt med mobbning, men det mesta viste jag redan om. Visa ert ansvar, visa att ni bryr er lärare, för jag vet att ni läser detta. Låt mig få föreläsa på fler skolor, låt mig få rädda fler barns liv! Sammarbeta med mig! Låt mig få göra det jag brinner för! Jag har snart min sista inbokade föreläsning och jag vill inte sluta med detta, jag har ju precis bara börjat.

Jag har tidigare nämnt att känslan, styr tankarna som sedan avgör hur man beter sig eller att tankarna styr känslan för att avgöra hur man betéer sig. Alla tre hör ihop och brister en, så brister alla och man har då svårt att skapa sig nya kontakter. Detta märks ganska lätt utåt i sociala sammanhang. Detta märks även väldigt tydligt i ett självskadebetéende där sin känsla, alltså ångesten, styr tanken att man måste skada sig som sedan gör att man genomför den i sitt betéende. Det märks även på kapaciteten att göra något tex ett prov, eftersom känslan finns att man är usel på detta ämne och tankarna ger "bekräftelse" att känslan är rätt, därför har man då svårt att genomföra provet i sitt betéende.

Det man måste göra är att sära på de tre olika delarna, att tex bara gå på sin känsla istället för att låta tankarna förrvärra allt, som då gör att man beteeér sig mer drastiskt. Tex känns denna vänskap som en vänskap. Eller i ett självskadande gå på tanken att inte genomföra det. Altt är ganska komplicerat och svårt...

Jag har tidigare berättat att ens barndom vid tidigt stadie har stor betydelse på hur man beteér sig och tänker när man är ung och vuxen. Att ha föräldrar som skiljer sig vid 2 års ålder, eller att alltid vara som en svans efter sin syster, eller att redan på förskolan (dagis) känna sig lite mer utanför och ensam. Att också ha föräldrar som visar att dom älskar sina barn är också påverkande, eller att båda föräldrarna tar hand om barnet lika mycket.. Allt påverkas av hur och varför saker och ting blir som dom blir i skolan. Att ha föräldrar som har olika problem tex psykiskt sjuk eller alkohol/drog problem, påverkas också väldigt mycket av hur man är som ung och vuxen. Tex kan man bli mobbad för det i skolan eller så kan man själv göra lika dant som sina föräldrar.

Eller att "välja bort" killar att umgås med, för att man alltid umgåtts med tjejer och fått bättre kontakt med det andra könet redan som litet barn, alltså då alltid umgåtts med sin syster och mamma mer än sin pappa och sin bror.. Allt detta påverkas av hur man tänker, känner och beter sig. Vi kan ju hela tiden jobba på att ändra tankesätt. Detta kan man bland annat få hjälp med i KBT- terapi

Nu är en föreläsning till påbörjad i planering, det är samma skola jag varit i tidigare den i Uppsala. De vill jag kommer tillbaka och föreläser inför alla deras elever, vilket skulle innebära att det blir 4 föreläsningar/grupper. Jag har även fått kontakt med en lärarstudent om att eventuellt föreläsa inför studenter. Snart publiceras ju artikeln i DN efter det hoppas jag på fler intresse ifrån folk om föreläsningar. Jag har hänvisat journalisten att tipsa om min blogg för läsarna som kommer kontakta honom efteråt. Forfarande har heller inga skolor visat intresse efter att jag kontaktat Nyköpings kommuns alla skolor. Inga skolor tar alltså ansvar för detta ämne.

Hjärnstorm är ett program som gick på svt, ett psykologiskt program om hur vi reagerar och tänker i olika samanhang. Ett mycket intressant och bra program där man lär sig väldigt mycket. I programmet görs olika experiment på personer som inte har en aning om att det är ett experiment, vilket gör det lättare att få en sann bild av hur verkligheten är. Varför jag tar upp detta är för att mobbning såklart påverkar både offrets och mobbarens psyke.

I ett av avsnitten gjordes en undersökning om hur många som fick frånvaro mentalt till omgivningen när man lyssnar på musik samtidigt som man dansar. Endel la sig ner på golvet för att frånvaron var väldigt hög till omgivningen. Det blev ett extatiskt tillfälle för de som dansade med musiken. Detta är rätt vanligt att ett offer använder sig av, för att då släcka sin närvaro mentalt för en stund, man lever inte i verklighetens problem, utan i en härlig känslo situation. Jag lyssnade väldigt ofta på hög musik, just för att få denna känsla.

I ett annat avsnitt gjordes undersökning på hur uppmärksamma vi är till omgivningen i olika sammanhang. Några personer fick gå in i ett rum för att komma ihåg i detalj vad som finns där inne. Efter en kort intervju om vad de kom ihåg får de gå in igen för att notera om det är något förändrat. Den enda skillnaden var att rummets väggar hade bytt färg från grå till grön, ingen märkte detta. När man koncenterar sig på detaljer dvs sin eget arbete i detalj eller liknade blir det då en såkallad förändringsblindhet, man har alltså ett begränast antal resurser i hjärnan, då får vi färre över till hur vår omgivning är. Med andra ord, man ser inte att mobbning förekommer i den bemärkelsen i sin omgivning. Man väljer det man vill se helt enkelt.

Här har vi en artikel, om att elever väljs ur önskemål vem man vill ska gå i sin kommande klass...så sjukt dum idé!!!

Jag har läst texten till artiklen till DN nu om mig. Det är roligt att se hur media formar sina egna meningar av bara korta ord man själv sagt till dom. Jag tyckte artikeln var bra och blev inte riktigt som alla andra artiklar som skrivits om mig. Någon dag nästa vecka har jag fått preliminärt för publicitet av detta. Igår tog vi även bilder till artikeln, vilket var väldigt besvärligt, vi höll på i lite mer än en timme. Det var mörkt, vilket ledde till stora problem bildligt sett och kallt. Fotografen hade tydligen pratat med skolan om att fota på skolgården och man kan heller inte se vilken skola det är ifrån, så det kanske inte skapar några problem med bilderna. Men det känns riskabelt iallafall.

Min artikel kommer ju vara endel av de 8 artiklar som handlar om att samhället sviker. Dessa kommer publiceras under "DN Insidan" med start på måndag.

"När du konstaterat – Mitt barn är utsatt för kränkande behandling! Vad gör Du då?

• Be barnet att tydligt säga ifrån den kränkande behandlingen inte är välkommen
• Förklara för Ditt barn att hon/han inte har någon skuld i mobbningen
• Följ gärna med Ditt barn till skolan nästa dag.
• Ta kontakt med skolans ledning och med Ditt barn lärare. Försök hålla Dig lugn och sansad. Be om ett möte snarast.
• Be att få en kopia av skolans handlingsplan för mobbning. Läs och följ den noggrant.
• Får Du inget gensvar lokalt så tar Du kontakt med områdeschefen för rekotrsområdet inom kommunens skolförvaltning. I andra hand tar Du kontakt med skolchefen i kommunen.
• Ta kontakt med Skolhälsovården
• Lagarna ger Dig rätt att reagera:
  • Skollagen säger att ingen i skolan skall utsättas för mobbning.
  • Läroplanen säger att lärarna och andra vuxna i skolan aktivt ska se till att motverka alla former av trakasserier.
  • Den nya lagen om kränkningar i skolan säger att ingen får kränka någon inom skolan.
• Anser Du att mobbningen är grov eller är det så att Ditt barn är fysiskt skadat så tar Du omedelbart kontakt med läkare för utfärdande av rättsintyg och Du ska självklart polisanmäla händelsen."

(från nolltollerans hemsida)

Äntligen är det fler som kämpar mot kampen mot mobbning. Jag har sagt tidigare att man aldrig klarar av att kämpa själv med detta svåra ämne, utan fler behöver göra som jag. I en artikel kan man läsa om en 10 årig tjej som samlat in pengar till sin skola på egen hand, bara för att ha råd med att Friends ska komma dit och föreläsa. Kanon bra, en liten sak blir större efter hand. Härligt säger jag bara, fler tar upp kampen! Här är artikeln. Hennes mamma tipsar om hur man löser mobbning, läs det här. Det blev en stor uppståndelse efter Livs händelse som ni läser här, som egentligen borde vara självklart att folk gör.

I veckan ska vi fota inför DN artikeln, har ingen aning om var och när det sker, men det löser sig. Om 2 veckor har jag min sista föreläsning, det känns sorligt att inte fler skolor är intresserade. 10 av 400, en skandal siffra! Desutom har jag nu för några dagar sedan kontaktat även Nyköpings kommuns alla skolor, så siffran 400 stämmer inte längre, det är alltså fler. Sista hoppet jag har för att få fler föreläsningar är ju när DN artikeln kommer ut om mig. Förra veckan var det skolforum på stockholmsmässan, där bland annat Friends var med. De har kommit med en ny bok om internet mobbning om vad vuxna kan göra för att förebygga det, den försökte dom sälja på mässan.

Igår tog nyheterna upp ett fall om mobbning. Läs det här. Detta är alldeles för vanligt, man ska inte byta skola, varken offret eller mobbaren! Dålig lösning! "Hon var missnöjd med sitt utseende och sitt namn" säger mamman. Oj, där träffade hon även rätt för min mobbning, precis så kände jag.

Detta är mitt 400:e inlägg här på bloggen. Inte konstigt att jag har skrivkramp.

Jag är glad att meddela att Friends reklamfilm "Hålla käften" har fåt folkets pris 2009. Motiveringen lyder ”En film som berör och stannar kvar i minnet och som precis alla kan relatera till. Den utnyttjar den korta tiden bättre än någon annan till att förmedla ett budskap. Ett budskap som manar till eftertanke." Låten är ju framtagen av gruppen Kent. 

Du tror väl att min ensamhet är värst
men det är när ni väl ser mig
som jag verkligen blir rädd
Förklara snälla så att jag förstår
varför ni tystnar när jag kommer
och ni skrattar när jag går
Säg varför det måste vara jag
som har ryggen upp mot väggen
bara hud mot hårda orden
som får rivas, klösas, bitas
för mitt liv mot alla andra
Det finns ingen belöning och jag kräver ingenting
bara att aldrig nånsin tvingas hålla käften.