Det vi är rädda för undviker vi helst, just för att överleva och slippa ta risker. Jag har sagt det förut, tro inte på elever och andra som påstår "jag vill vara ensam". Tror du på det är du rent utav extremt dum i huvudet, för utgår vi ifrån att alla vill känna gemenskap, alla vill umgås och ha vänner, känna närhet och trygghet. Ja då ska vi inte kunna tro på att offret talar saning. Men sen finns det ju såklart undantagsfall. Den vill dels inte inse själv att innerst inne vill den umgås och ha vänner, men den undviker det på grund av rädslorna som finns att ta steget. Rädslan av att bli sviken, inte bli sedd, rädslan av att alla bara ljuger, rädslan av att fortsätta bli kränkt om vi umgås med folk. Den stora rädslan av att höra nej ifrån folk som inte är intresserade. Det är därför offret sätter sig för sig själv i tex matsalen. Men kan vi själva, någon utifrån istället sätta sig bredvid visar man för offret att man bryr sig, att man kanske sträcker ut en hand till den. Men åter igen, hur många gör det? Ytterst få i dagens egoistiska samhälle.
Mitt självmordsförsök (för 6 år sedan) vet vi var rop på hjälp. Ingen såg mig, brydde sig eller ens ville hjälpa. Då ser man inte så många fler utvägar tyvärr. Men det ska absolut inte behöva gå så långt!! Än idag har jag väldigt svårt att lita på folk och jag tar oftast det dom säger som en nypa salt. Jag har umgåtts med flera personer under en längre period, som man aldrig någonsin trodde skulle svika och försvinna, men en dag gjorde dom det ändå. Då står man där ensam kvar och försöker hjälpa sig själv, som man inte kan för man lever i en ond cirkel. I dagens samhälle verkar man inte ens få tala om att man mår dåligt, för då anses man bara tycka synd om sig själv och ingen vill hjälpa pga det.
Idag om exakt 1 månad ska jag åka ner till ångest staden. Får se vilka känslor och tankar jag får denna gång, men undviker jag innerstan kommer det gå bättre.