Paragrafryttaren

Musiken är som heroin för mina trumhinnor, en städig öronorgasm som överraskar, attackerar och slickar upp mig i brygga.  En konstant rysning som får den vita färgen i taket att krypa mellan tårna. Mina nyckelben vill bita sig lös och fingrarna vill löpa över tangenterna i all evighet.

Häng upp mig i lampkronan, riv sönder tapeten och älska med mig föralltid och oändligt.

Ty livet är ditt.

De otaliga förespråkarna för de olika partierna står på storgatan och predikar, smutskastar varann och skryter. De mutar oss civila med lögner som de väver in i falsk sanning. De beter sig som mytomaner som tror på sitt eget tungvrickande.

De vet att vi är som hjärtmuskulaturen som behöver konternuerlig tillförsel av syre för att bilda ny ATP. Samhället är girigt och vi ser endast vår egen plånbok - lika långt som där vår egen nästipp slutar.

Ingen horisont - vi sliter för att inte tappa tid och det är synd om dem som inte fyller kvoten. Har man en gång kommit hit, blir man aldrig mer fri. Du slutar här, då slutar du i gropen. 

Partierna är som bombkåta araber på väg mot USAs ambassad efter våra röster.

Vi kallas lättlurade satirer.

Vi studenter åker buss. Vi är ekonomiska och tänker på miljön. Mest är vi tvångsekonomiska.

Jag har en studentvän, vi kallar henne Sara. Hon åker inte buss längre och hon skiter fullständigt i sin färdmedelsekonomi och miljön.

En lördagmorgon hoppade hon på lokalbussen in till jobbet. Busschaffören hälsade glatt och hon blippade sitt busskort i kontrollblippen. Den halvslitna bussen var näst intill tom en lördagsmorgonen då de flesta antingen låg bakfulla någonstans eller var lediga från jobbet.
Sara hittade sig en plats vid fönstret och slog sig ner.

Efter bara några sekunder märker hon att det känns lite fuktigt under rumpan. Hon lutar sig åt höger sida och trycker in handen under vänster skinka och känner på sätet. Oja-fuktigt var det.
Varsamt för hon handen mot näsan, är det vad hon tror att det är?

Hennes värsta farhågor besannas.

Eftersom bussen garanterat användes kvällen före som nattbuss är det ju inte helt omöjligt att någon verkligen använt sig av uttrycket "nöden har ingen lag". 

Med inte allt för långt kvar till hennes hållplats trevar hon bredbent fram till busschaffören och ynkligt, med gråten i halsen berättar hon att någon kissat på sätet hon just satt sig på. 

Sara hoppar av vid nästa hållplats som är hennes och går upp till chefen som sitter en trappa upp på kontoret.
- Ja, nu är det så här att jag åkte buss, någon hade kissat på sätet som jag satte mig på. Jag måste hem och byta byxor samt ta och duscha av min rumpa. Stammade Sara fram.
Chefen visste inte om han skulle skratta eller gråta.

Sara har köpt en cykel.

Jag väljer att vara och handla en kall vinterdag i februari på Ica inne i stan. Eftersom jag bor i "storstaden" (jämfört med var jag ursprungligen kommer ifrån) äger jag förtillfället ingen bil. Så att storhandla på lilla slemmisica inne i stan räknas som ett träningspass då du släpar hem påsarna.

Jag är en rätt förebyggande, ekonomisk människa. Har veckans plan framför mig och vad jag ska äta till lunch/middag samt ta med till skola/jobb. Jag sparar tid och pengar - effektiviserar.

Det har snöat under dagen och isen ligger gömd under det tunna täcket. På vägen till affären halkar jag till ett par gånger, men stadig som den stubbe jag är blir jag kvar på fötter och tänker inte mer på det - vardag i norrland under vintertid.

I korgen slängs det ner en hel del frukt, fil, yogurt och kyckling. Äggen placeras efter betalning varsamt i påsen där de "ömma" varorna får ligga. Eftersom jag varken räknar fil eller mjölk till ömtåligt blir det en lite ojämn viktfördelning i mina två kassar. Det är inte ovanligt, att packa är väl inte mitt största intresse eller starkaste sida.

För att ta mig hem till lägenheten måste jag passera gågatan på storgatan. Det är efter fyra på eftermiddagen och folk har slutat för dagen och begett sig till stan för en möjlig shoppingrunda?!

Med två, rätt tunga påsar travar jag längs gatan. När jag näst intill lämnat storgatan och befinner mig mellan en klädaffär och ett dåvarande litet cafe känner jag plötsligt hur vänster fot viker sig under mig, glider ett par decimeter bakåt längs marken. Detta orsakar en framvikt så jag stupar ner bland is och snö. Den tyngsta matkassen hamnar under mig då höger arm viker sig intill kroppen. Med brösetet känner jag hur jag krossar filpaketet samt mjölkpaketet som ligger överst i kassen. Så nu i ansiktet vispar jag fil blandat med snö. Kragen till jackan färgas vit och jag känner lukten av juice.

Med vänster knä har jag lyckas mosa juicepaketet i vänster påse.

Ovanför mina öron hör jag människor som skyndar till mig. Okända röster frågar hur det gick och är oroliga om jag skadat mig.
Dessa frågor blandas med skratt av skadeglada åskådare lite längre bort.

Helst av allt ville jag dra huvan över huvudet, gråta en skvätt och borra ner mitt fildränkta ansikte där näsborrarna samlade filmjölkskultur i snön. Två armar tar tag i mig och lyfter mig upp. Mjölk och fil rinner längs framsidan av jackan och ner på mina täckbyxor. De tvekar att borsta av mig snön med sina rena vantar så jag skyndar mig och gör det själv.

Än en gång vill de försäkra sig om att allt var okej med mig och att jag inte gjorde mig illa.

Jag tackar för hjälpen och sätter mig på huk för att samla ihop resterna utav mina matvaror.

I läckande påsar trippar jag försiktigt hemåt. Spår i snön avslöjar var jag bodde. Jag kände mig som min frukosttallrik på mornarna, täckt i fil med mjölk till, samt ett knä där jag kunde få i mig lite protein i form av mosat ägg.

Trapphusstädaren kan inte varit allt för glad då trappan upp till mig nu bestod av plankor, skruv, spik, juice och mjölk. Och erkänner gör jag - jag städade inte upp efter mig där. Istället dök jag ner i sängen, önskade att jag valt att svälta istället och levt på nudlar ännu en dag. För dagen därpå hade all is på marken smält bort.

2/6 ägg överlevde.

Jag grundar en lördagkväll med en bit palt som jag väljer att inta i formen kokt, utan fläsk med lingonsylt till. Ett norrlandspoäng åt mig.

Jag besökte landet Skåne häromdagen. Vi hoppade av vid tågstation (ja, vi tog tåget från norrland till Skåne, tog bara 20 timmar) och in i bilen som hämtade oss.
Jag la märke till att det inte var samma bil som hämtade upp oss förra gången från station och utbrast "vars är volvon?"

Chaffören uttalar ett "va?" och jag upprepar mig i baksätet. Än en gång är min fråga en ordgåta för chaffören som är en renodlad skåning vars munutkommande ljud återligen är ett "va?". Jag tänkte att nu får jag banne mig vara extra tydlig "Vaaars är volvon?" Chaffören vänder sig till passageraren som är min resekamrat; vad säger hon i baksätet?

Än en gång fick jag uppslängt i ansiktet att det heter inte vars och att för resten av Sverige ser oss norrlänningar som luftslukande i våra Ja-uttalanden och paltmissbrukande bönder.

Det hela började med att jag hade bokat tandläkartid. Och det var verkligen på tiden.Tisdag, kl 17.20 inteväntade jag min dödsdom.

Nu hade jag bestämt mig, på tisdag skulle mitt nya liv börja för elfte gången iår. Slutet för Hemmakväll som nu förmodligtvis skulle gå i konkus efter mitt godisstopp och Donkens välsmakande ketchup till stripsen skulle nå sitt bäst föredatum och behöva slängas då ingen skulle missbruka den längre, Deras personal skulle inte längre få känna igen mig och påpeka "det vanliga" varje gång jag satte min fot framför kassan, jag ryste till då även den personalen som jobbade nattskift började känna igen mig.

Okej, eftersom mitt nya liv skulle börja imorn så tänkte jag ta farväl av allt det goda. Cyklade mot Kvantum och handlade i stort sett upp 196 kr på allt som innehöll mer än 400 kalorier.

Väl hemma efter storhandlandet vräkte jag i godis och kände tillslut att andningen tom. kändes tung efter att ha blivit anfådd i soffan av att lyfta på handen, köra ner den i påsen och tillbaka upp mot munnen igen.

Jag har stått på samma ställe hela dagen, möjligtvis har jag rört mig i max 2 meters radie. Jag är trött, hungrig, grinig och kissnödig. Jag har inte bytt tampong på sen 9 imorse och filen i filpaketet jag skulle ätit till lunch sprängde jag i handväskan då jag ramlade över trottoarkanten på vägen hit. I mina ögonlock hänger 8 kiloshantlarna från gymmet och törsten i min hals överväger beslutet att det just nu skulle gå bra att släckas av en gyttjepöl.

Jag vill inget hellre än att slänga mig ner i en kartong ute på lagret och sedan skickas långt bort på semester.

Jag älskar ansvaret.

Jag älskar mitt jobb.

Dock vissa dagar önskar jag att snooze inte varit en funktion på min mobiltelefon och att den aldrig ringt överhuvudtaget.

Nu är kl 16.00, jag har blivit avbytt och ska äta välförtjänt Bigmc.

Jag blev inte uppäten av en björn eller nedsparkad av en älg idag heller...men nog oroade jag mig allt... löparkompis sökes, DU: får inte vara snabb eller uppmärksam på krokben vid eventuell flykt genom skog och mark...